Här berättar vi vår polishistoria

Polisliv är en utställning av och med poliser, om deras erfarenheter och om polisyrkets roll och uppdrag i samhället genom åren och runt om i landet. I fem nybyggda rum i olika färger berättas historien om svensk polis.

– Vi lyfter fram den mänskliga aspekten i yrket. I tidningar får man läsa om de kriminella och om offren – men inte om poliserna. Till utställningen har vi fått tillgång till berättelser som beskriver sånt som många undrar över: Hur gick det till? Hur var det? Hur kändes det? säger Katali Jarefjäll, producent för Polisliv.

Berättelserna förmedlas genom texter, bilder och filmer – 22 filmade intervjuer har gjorts med både poliser och civilanställda runt om i hela Sverige. I utställningen finns också fordon, uniformer, föremål från olika tider och quiz, där besökarna bland annat kan testa sina kunskaper i svensk lagstiftning. Men den röda tråden är just berättelserna.

– Vi tar avstamp år 1850, då den moderna polisens historia börjar. Vi berättar om utvecklingen från fjärdingsmännen, landsbygdens poliser, till en modernare polis som behövdes för att hålla ordning i städerna som började växa fram i slutet av 1800-talet, säger Katali Jarefjäll.

Från fjärdingsmän till poliskonstapel

Utställningens första rum, som är klätt i dalablå träpanel, handlar alltså om fjärdingsmännen.

Här finns bilder, citat, gamla polisuniformer, en handskriven bok med olika ärenden, en gammal backelittelefon och andra föremål som ger en inblick i deras vardag. Titeln fjärdingsman infördes redan på 1500-talet och fanns kvar till 1954, då den ändrades till poliskonstapel.

Ett citat är från 1939, av fjärdingsman John Bårman. Han beskriver hur han fick cykla runt och driva in skatter:

”Det var oerhört trist, rentav själadödande. De jag besökte misstänkte att jag själv behöll pengarna, kändes det som. Det blev ofta en obekväm stämning vid mina besök. Det verkade känsligt att avslöja att familjerna saknade pengar till betalningen.”

Den som ville bli fjärdingsman vid förförra sekelskiftet måste vara ”en man som kunde läsa och skriva, var minst 170 centimeter lång, hade ett hedrande uppförande, god hälsa och stark kroppsbyggnad”.

Männen var ofta unga och fattiga. Efter bara några veckors utbildning skulle de ut i arbete. När som helst kunde de bedömas som olämpliga och avskedas.

Under tidigt 1900-tal var poliserna bara lediga en dag var tredje vecka. I ett citat från 1959 säger poliskonstapel Jan Olsson:

”Man patrullerade på egen hand utan någon kollega att vända sig till”.

En liten bit därifrån kan man titta och lyssna på en nutida områdespolis, Marielle Ljunggren, som i en film berättar om sitt arbete i dag.

Polissyster – första kvinnliga poliserna

Strax intill berättas det om polissystrarna. Polissyster var titeln som de första kvinnliga poliserna i Sverige hade och den första anställdes 1908, för att kvinnor ansågs vara bättre än män på att hantera kvinnor. De fick också ta hand om omhändertagna barn. Titeln polissyster fanns kvar till 1954.

Nästa del av utställningen handlar om insats och utryckning, och därefter om brottsutredningar.

Sedan närmar vi oss modern tid och då handlar det om samverkan i brottsbekämpning.

– Tidigare var poliserna inte ålagda att jobba förebyggande eller att samverka med andra, säger Katali Jarefjäll.

Tragiska händelser som lett till förändringar

Utställningen berättar också om fyra dramatiska och tragiska händelser: Norrmalmstorgsdramat, Backabranden, polismorden i Malexander och Göteborgs kravallerna. Poliser som var på plats har filmats när de berättar om sina upplevelser.

– Många känner till händelserna, men inte vilka förändringar inom polisen de ledde till. Efter Norrmalmstorgsdramat 1973 lades grunden till den nationella insatsstyrkan och polisen började använda avspärrningsband när allmänheten inte fick komma för nära, säger Katali Jarefjäll.

Efter diskoteksbranden i Göteborg 1998, där 63 ungdomar dog, infördes krisstöd för poliser. (Möt en av poliserna som var med och utredde branden i artikeln Hur många kalla fall finns det?)

Eftre polismorden i Malexander 1999 fick poliser i yttre tjänst egna skyddsvästar. Tre beväpnade män hade rånat en bank och skjutit mot en polis, som skadades men överlevde. Två andra poliser sköts till döds. De var i radioskugga och hade inte hört hur farliga männen var.

Efter den tragiska händelsen utvecklades polisens radiosystem. Dessutom bestämdes det att poliser i yttre tjänst skulle ha mörkblå skjorta i stället för ljusblå. Orsaken var att en av rånarna efteråt sa att den polis som blev beskjuten och överlevde syntes väldigt väl när han sprang för sitt liv över ett fält, och därför var lätt att träffa.

Efter Göteborgskravallerna 2001 infördes särskild polistaktik, SPT. EU-ländernas stats- och regeringschefer hade möte i Göteborg, och USA:s dåvarande president Georg W Bush deltog. På gatorna hade tusentals demonstranter samlats för att protestera mot presidentens besök, mot EU och den globala marknadsekonomin. Då utbröt kravaller och upplopp och sammandrabbningar mellan demonstranter och poliser. Många skadades och många greps.

– Den historiska kontexten är viktig för polisen själv. Var kommer vi ifrån och hur var det förut? Vilket pris betalade de som var före mig för att jag ska ha det så här? Vad är ett polisliv värt? Hur har man blivit behandlad och hur har polisen tagit hand om de sina? frågar Katali Jarefjäll.

Många interaktiva delar

Sedan Polismuseet på Gärdet invigdes 2007 har yngre barn varit en stor målgrupp, med ett eget stort lekrum. Men nu är den delen borttagen.

– Det beror på att Polismuseet, liksom övriga Polismyndigheten, har fått i uppdrag att nå ut till äldre barn för att förebygga gängkriminalitet. Små barn älskar polisen, men sedan händer något i 10–12-årsåldern och den här utställningen ska försöka fånga in barn i den åldern. Det är bland annat därför det finns många interaktiva delar, säger Katali Jarefjäll.

– Men utställningen ska funka för alla. Ett museibesök ska ju vara en upplevelse man delar med varandra. Det sista rummet är ett pyttelitet rum täckt med en tapet gjord av hundratals foton på polisanställda. Att stå där som polisanställd är som att vara inbäddad av kollegor.

Vilka tankar och känslor vill ni att utställningen ska väcka?

– Jag hoppas att både allmänheten och polisanställda ska känna en stolthet över den polis vi har i Sverige! Och kanske vidga sitt perspektiv för polisens roll och uppgift i samhället.

Ett av rummen är tapetserat med hundratals foton på polisanställda. Bild: Minna Ridderstolpe