Stolt kamp genom decennier

”Göran, de har lämnat något till dig i receptionen.” Det är tidigt 80-tal inom polisen och Göran Stanton bär på hemligheten att han är homosexuell. Han tar sig till receptionen för att hämta ut ett föremål som några kollegor lagt dit. För dem är det ett skämt, men för Göran ska det här ska bli hans start på ett mångårigt arbete för hbtqi-personers rättigheter inom polisen. Men det vet inte Göran då.

Uppvuxen i Stockholm, med pappa som polis, låg yrkesvalet inte långt bort. Göran Stanton gjorde värnplikten, sökte polisutbildningen, muckade på fredagen och började polisskolan på måndagen. Göran är 20 år gammal när han för första gången kliver in genom dörrarna i Sörentorp.

Det är 1978 och fortfarande klassar Socialstyrelsen homosexualitet som en psykisk sjukdom. I samhället, både i Sverige och i övriga världen, jobbar aktivister för att få bort sjukdomsstämpeln. Samtidigt pågår en inre kamp inom Göran inför hans yrkesval att bli polis.

– Det var min hemlighet att jag var homosexuell och jag levde ett dubbelliv med en flickvän. Jag trodde jag kunde trycka undan den jag var och förnekade min homosexualitet för mig själv när tankarna kom.

Fram till 1983 jobbar Göran i ett arbetslag, sedan som kvarterspolis. På arbetsplatsen går det rykten om att han är homosexuell. En dag får han meddelandet om att någon har lämnat något till honom i receptionen på stationen. Väl framme möts han av en vit liten damhandväska.

– Situationen kändes förfärlig och jag förstod direkt att det var en pik om min sexuella läggning från några kollegor. Jag kände att de förlöjligade mig och att vi inte var på samma våglängd. Det rådde stor homofobi inom polisen på den tiden. Men det var svårt att vara sig själv och jag var tvungen att svälja saker. Det skulle inte ha gått att säga ifrån.

Enligt Göran Stanton fanns det civilpatruller som på eget initiativ spanade på kollegor som de misstänkte var homosexuella, för att se var de gick och vilka de träffade. Ett exempel var en manlig poliskollega som hade synts till i den så kallade ”bögringen”, en samlingsplats på Stockholms centralstation. Tillbaka på stationen får kollegan höra att ”de andra kollegorna behövde sättas i karantän – för de hade åkt i samma polisbil som bögen”. Vid ett annat tillfälle sa en chef till en homosexuell polis att: ”Du kan inte vara homosexuell, du är ju med på den hårda fysiska träningen.”

– Polisen ska stå för allas lika värde. Men så var det inte fullt ut på 70-, 80- och 90-talen. Under den här tiden fanns det även misstankar inom gayrörelsen om att polisen behandlade homosexuella kränkande. Jag kände att om jag ska kunna utvecklas till den jag verkligen är, då kan jag inte vara kvar inom polisen.

Den insikten leder till att Göran Stanton 1987 slutar inom polisen för att börja jobba på Svenskt Näringsliv. Det ska bli avgörande för hans liv. Göran träffar sin nuvarande partner som uppmuntrar honom att komma ut som den han är, vilket gör att han i början av 90-talet väljer att ge polisen en ny chans.

– Jag hade ingen tanke på att söka mig tillbaks förrän då. Respekterar man inte sig själv, kan det vara svårt att bli respekterad av andra. Därför var det rätt tid att återvända till polisen när jag hade blivit starkare som person.

1998 blir Stockholm värd för Europride. Samma år har Dagens Nyheters fredagsbilaga DN På Stan ett helt reportage om Stockholm Pride, där Göran Stanton intervjuas.

– Journalister frågade mig om det fanns fler homosexuella poliser, men jag visste inte vad jag skulle svara. Samtidigt var vi åtta–tio killar som hade träffats ute på krogen och kände igen varandra som poliskollegor. Vi sa till varandra att ”kanske vi ska bilda en förening och även ta med våra lesbiska kollegor?”. Vi ville visa att det visst fanns homosexuella inom polisen och där och då föddes Gaypolisföreningen, säger Göran Stanton.

Kollegorna tar fram stadgar till Gaypolisföreningen och den 29 mars 2000 har de sitt första möte. Till en början består föreningen av ett 30-tal poliser i Stockholm.

– Vi kände att vi behövde göra något för att visa att polisen är till för alla, såväl brottsoffer som nuvarande och blivande kollegor. Vi fungerade även som en stödfunktion för dem behövde prata av sig. Några äldre kollegor sa att de äntligen kunde var öppna med sin sexuella läggning för att Gaypolisföreningen fanns.

Inspiration och lärdomar lånas in från polisen i Sydney, dit Göran Stanton och några poliser åker på studiebesök 2002. Där får de även idén att fråga polisledningen i Stockholm om svensk polis kan gå i Prideparaden – med uniform. Samma år tågar uniformerade poliser för första gången i en svensk Prideparad.

År 2002 påbörjar Rikspolisstyrelsen ett EU-projekt – Normgivande Mångfald, som byggde på att undanröja diskriminering på grund av sexuell läggning i arbetslivet. Göran Stanton jobbar nu på Katarina närpolisområde på Södermalm i Stockholm och har en chef som uppmuntrar honom att arbeta med likabehandlingsfrågorna.

– Genom EU-projektet fick Gaypolisföreningen möjlighet att nå ut och utbilda arbetsgrupper i hela Sverige i normfrågor. Vi skickade inbjudningar till samtliga dåvarande 21 polismyndigheter men fick bara svar från Värmland efter första utskicket. Det behövdes fyra utskick och dröjde nästan två år tills vi kunde utbilda samtliga ledningsgrupper. Vi jobbade intensivt och blev inbjudna att utbilda för elever och lärare på polishögskolan.

I samband med polisens omorganisation 2015 läggs Gaypolisföreningen ner.

– Det var inte längre lika svårt att vara homosexuell inom polisen och vi hade nått vårt mål. Gaypolisföreningen har bidragit till att göra polisyrket mer attraktivt. Jag har bland annat fått höra en heterosexuell kollega säga att ”När jag såg er gå i Prideparaden, då kände jag att nu är det läge för mig att bli polis.”

Sedan 2011 har Göran Stanton arbetat på demokrati- och hatbrottsgruppen på Stockholmspolisen och sedan slutet av 2018 är han utlånad till HR chef och medarbetarskap som hbtqi-expert.

2019 övergår hbtqi-frågorna till Polismyndighetens arbete med likabehandlingsfrågor.

– Jag har jobbat med hbtqi-frågor på lokal, nationell och internationell nivå.

Tidigare inspirerades svensk polis av hur de arbetade i Australien. Nu delar vi facklan vidare, senast till polisen i Serbien som inspireras av hur vi arbetar med hbtqi.

Göran Stanton menar att de polisanställdas olikheter gör polisen än mer professionell i sitt arbete.

– Om vi inte respekterar varandra internt, kommer vi inte heller att respektera våra brottsoffer. Kränkningar av de som avviker från normen följer samma mönster och därför är det så viktigt att hela tiden hålla frågan levande. Arbetet handlar om att främja de mänskliga rättigheterna, och det arbetet måste fortsätta eftersom pendeln snabbt kan slå tillbaka.