Under attack

Tidigt på morgonen den 20 november 2007 exploderade en kraftig sprängladdning vid Barbro Jönssons ytterdörr i Trollhättan. Själv satt hon på tåget på väg till en föreläsning när det hände, och beslöt sig för att genomföra den. Men det gick inte. Hennes mobil brann. Efter ett tag kom Barbro Jönsson på att hon borde ringa sin chef.

– Jag stod i en hiss när jag fick tag på honom. "Någon har sprängt en bomb framför min dörr", sade jag. De andra som stod i hissen kröp upp mot väggarna. Chefen kastade sig i bilen för att komma, det var första gången jag hört honom svära.

Efter några timmar ringde Barbro Jönssons syster, helt förtvivlad. Då förstod hon hur stort det var. Attentatet toppade rubrikerna överallt. Trots stressen kände hon sig inledningsvis ganska lugn, nästan kall.

– Jag tyckte jag hade bra koll på läget och tillhörde de som var lugnast.
Barbro Jönsson krävde att få åka hem samma dag. Hon ville hämta nya kläder och med egna ögon få se vad som hade hänt. Högst motvilligt gick personskyddet med på det.

Inne i hallen tittade hon upp i taket, tänkte "vad dammigt det är!", tills hon insåg att det var splitter.

– Det märkliga var att jag inte kände så mycket, utan hade en rationell tanke när jag till exempel såg resterna av mina stövlar som låg innanför dörren.

"Hade jag stått där, hade jag inte haft några fötter kvar."

Först när hon senare på kvällen kom till ett hotell och packade upp väskan, insåg Barbro Jönsson hur omskakad hon faktiskt var. I väskan hade hon slängt ner irrelevanta grejer och bara halva uppsättningen kläder.

– Jag sov inte den natten Jag sov inte på många månader. Jag sover fortfarande inte på samma sätt som förr.

Barbro Jönsson ville fortsätta jobba och flytta tillbaka hem igen. "De kriminella ska inte få bestämma hur jag lever mitt liv".

– Det var lätt för mig att säga då, eftersom jag inte hade familj.
Men det funkade inte att bo kvar hemma, bakom ständigt neddragna persienner. Ett halvår senare flyttade hon.

– Det kändes som att ge upp. Jag var fruktansvärt arg och ledsen. Men när jag väl kom till min nya bostad, duschade och satte mig ner, kände jag att det var rätt beslut.

Barbro Jönsson arbetar numera inom polisen i region Väst. Hon är nöjd med det stöd som polisen erbjöd redan från dag ett efter attentatet.

– Inställningen var "vi ska lösa detta". Polisen är så lösningsorienterad, det var en välsignelse. Jag fick träffa poliser med erfarenhet av utsatta människor som visade ett oerhört tålamod och tolerans för vad som var bäst för just mig. Dessutom skedde det utan dramatik. Jag verkligen sökte, överallt, efter normaliteten och slippa vara "åklagaren som fick sin dörr sprängd". Hon fick också träffa en läkare som såg vad just hon behövde.

– Det första han sade var att jag skulle fortsätta jobba. Det tror jag var avgörande, annars hade jag inte varit tillbaka än.

Barbro Jönsson slutförde också det mål hon drev mot mc-gänget Brödraskapet Wolfpack, vilket var viktigt. "Ingen jävel ska få ta det målet ifrån mig".

Attentatet var en attack på hela rättsväsendet. Vad händer om vi backar?

– Då kommer i förlängningen de kriminella grupperingarna att styra vår tillvaro i ännu högre utsträckning än idag. Hela rättssystemet bygger på integritet hos oss som jobbar, att vi kan ge människor den trygghet som behövs för att de ska orka ställa upp och vittna. Vi får inte heller glömma bort de kolleger som inte drabbas, men som känner en oro som kryper under skinnet. De måste fångas upp innan det påverkar deras yrkesutövning. Det konkreta hotet är en sak, men det upplevda hotet kan vara minst lika illa.

I februari i år fick en polischef sin bil sprängd. Det är ännu oklart vem eller vilka som ligger bakom, men polischefen arbetar mot den organiserade brottsligheten. I Barbro Jönssons fall var Wolfpack inblandat och 2009 dömdes två män med kopplingar till det kriminella mc-gänget till 3,5 års fängelse vardera.

Vad tänkte du när du hörde om bilsprängningen?

– "Inte nu igen". Handgranater har kastats och dessutom har vi öppna angrepp i form av poliser som utsätts för stenkastning. Det går inte att betona hur viktigt det är att polis, åklagare och domstolar fångar upp detta och är lyhörda för hur vi mår. Annars finns risken att man backar undan, medvetet eller omedvetet.

Läs även relaterade artiklar:

Kl. 15.53. Mordförsök i Malmö

Hämndlystna unga män