Kl 15.53. Mordförsök i Malmö.

"Skjutvapen... man försvunnit från platsen... motorcykel..."

På polisradion hörs utropet som går ut till alla patruller i Malmö klockan 15.53.09, måndagen 13 mars.

Jag sitter i baksätet i en polisbil och hör bara brottsstycken av vad de säger, men polisen Emil i framsätet greppar, slår på sirenerna och trycker på gaspedalen. Det var bara en halvtimme sedan vi hälsade på varandra och jag och fotograf Lars Hedelin hoppade in för att åka med ett vanligt kvällspass.

Så händer detta.

Först försöker vi köra ikapp en motorcykel eftersom gärningsmannen ska ha flytt på en sådan. Men snart inser vi att vi är långt efter, gör en u-sväng, och kör mot brottsplatsen istället. Vid en föreningslokal står en handfull människor och vinkar in oss och pekar mot en dörr. Vi stannar, hoppar ur, rycker upp dörren och där ligger han på golvet i entrén. En skjuten man. Malmös senaste offer.

Den 13 januari gick Malmöpolisen in i en särskild händelse, "våldshändelser i Malmö", på grund av alla skjutningar, något som plågar alla tre storstäderna.

I början av mars upplevde till exempel Stockholmspolisen ett tragiskt rekord när fem mord inträffade på bara två dagar.

Claes-Arne Hermansson, chef för utredningssektionen för grova brott i Malmö, talar om en ny tid där skjutningar håller på att bli ett vardagsbrott. Det som tidigare hände en gång i halvåret, kommer numera löpande. Och prognosen är att det fortsätter: ett mord i månaden och ett mordförsök i veckan säger underrättelsesektionen.

– Det är toppar och dalar men jag kan inte se att det kommer försvinna, säger Claes-Arne Hermansson.

Samtidigt tampas Malmöpolisen med resursbrist. "Våldshändelser i Malmö", den särskilda händelsen som inrättades dagen efter det uppmärksammade mordet på 16-årige Ahmed Obaid har inte vänt utvecklingen utan när detta skrivs, i mitten av mars, har två nya mord och sju mordförsök inträffat. Den strida strömmen ärenden gör att avdelningen för grova brott måste hårdprioritera.

Först tror vi att han är död. Den skjutne mannen ligger på golvet med båda armarna utkastade åt sidorna och är så blek att ansiktet ser sminkat ut.

Men så skriker han:

– Jag fryser ihjäl! Jag känner hur livet rinner ur mig!

Polisen Emil och hans kollega Patrik springer fram,ställer sig på knä på varsin sida om honom och försöker snabbt få en överblick över skadorna. Vi är första patrull på plats, så prio ett är att rädda liv.

– Var är du skjuten?

– Var har du ont?

– Är det på flera ställen?

Men mannen vägrar svara och öser ur sig förolämplingar istället, så poliserna får själva känna igenom kroppen och stoppa blödningarna. I höger ben har han två skotthål, i vänster ett. Emil och Patrik sätter en tourniquet, avsnörande förband, på varje ben och en dauerbinda, kraftigt bandage, på ett av benen.

– Såg du vem som sköt?

– Prata med mig! Vem gjorde detta?

– Är du hotad?

Inga svar.

Mannen på golvet är typisk för det som sker i Malmö just nu, och ett exempel på varför den här typen av brott är så svåra att utreda. Han sköts mitt på dagen, mitt på öppen gatan, mitt bland folk. Det är gott om vittnen, men få vill prata. Offret är själv kriminell och finns såväl i misstanke-
registret som brottsregistret. Narkotika, vapenbrott. Framför allt: Han pratar inte med polis, inte ens när det handlar om att rädda sitt eget liv. När den allvarligt skadade mannen lastas ombord på en ambulans, sträcker han ut långfingret.

I trappuppgången där mannen hittades ansvarar polisen Christer för den inre avspärrningen. Han tillhör en av alla patruller som blixtsnabbt anslutit och medan kollegerna går igenom våningarna ovanför, hinner han reflektera över sin nya polisvardag.

– Vi har för närvarande aspiranter som åkt på fler skjutningar än på snatterier, säger han.

Nedanför honom ligger resterna av det som nyss hände kvar: blodfläckar, ett par skor, en keps och en skyddsväst. Den tillhör inte polisen – utan brottsoffret.

Minut för minut börjar läget klarna. Ett gigantiskt, polisiärt pussel läggs som förändras hela tiden när vi får veta mer. Nu förstår vi att mannen inte blev skjuten där han hittades utan vid Heleneholms gatukök som ligger mittemot. Området spärras genast av.

– Då tömmer vi på folk! säger Peter Ljungsryd, yttre befäl.

Trafiken stoppas. Fler patruller rullar in, ovanför oss surrar helikoptern, specialsökhunden Nicke som kan vapen, narkotika och sedlar börjar ivrigt leta och den regionala insatsstyrkan förbereder diskret en husrannsakan i en lägenhet intill – man vill inte att någon ska märka det.

Medier börjar ansluta, bland dem den välkände DN-journalisten Niklas Orrenius som bor i Malmö och som flera gånger skildrat vad som händer i staden. Nu tittar han mot byggnaden som kallas Föreningarnas hus dit den skjutne mannen tog sin tillflykt.

– Jag skulle träffa en kille där imorgon. Och där, mittemot, spelar min son basket, säger han.

En orolig mamma som ska hämta sitt barn på förskolan kommer fram, liksom en äldre dam på cykel. "Ursäkta!" fräser hon när hon försöker ta sig förbi poliserna.

Ett antal orange små koner placeras ut framför gatuköket, märkta 1, 2, 3... En för varje upphittad tomhylsa som allmänheten och hunden hittat. Tekniker med munskydd, lila handskar och bruna pappkassar lyfter på de blåvita avspärrningsbanden och går in för att börja jobba. Längre bort står journalisterna och filmar sig själva, den senaste skjutningen i Malmö toppar redan nyhetssajterna och Aftonbladet sänder live.

En ingripandepolis kommer fram till polisens ledningsbil:

– Jag har ett jättebra vittne men personen är livrädd.

Vittnet hade hört flera skott och trott att det var fyrverkerier. Istället kom en liten, smal man springande med uppdragen munkjacka och en pistol i höger hand. Han var bara 2-3 meter från vittnet som kan lämna ett detaljerat signalement. Sedan hoppade mannen upp på en moped, inte en mc som vi trodde, och åkte iväg tillsammans med sin kumpan.

"Han var så liten, nästan som ett barn", säger vittnet.

Vi är omkring tolv patruller på plats som skingras i takt med att alla får olika uppgifter. Det yttre befälet gör hela tiden en avvägning – var gör vi mest nytta just nu?

Husrannsakningar görs i tre lägenheter och i flera trappuppgångar knackas det dörr. De flesta öppnar inte. I kväll blev det inte mycket brottsförebyggande arbete, alla tillgängliga enheter inklusive trafiken och ett gäng som var på väg hem från en utbildning kallades in.

Patrullen som följde med till sjukhuset rapporterar att den 25-årige målsäganden fortsätter att vara kaxig. Han vill varken prata eller stanna kvar men när han försöker stappla iväg, ramlar en kula ut ur hans ena ben och landar på golvet. Då ger han upp och sjunker tillbaka på sin bår. När en kompis till honom dyker upp på sjukhuset visar det sig att han också blev beskjuten vid gatuköket. Kulan snuddade dock bara vid hans jacka, som hittas vid husrannsakan hemma hos hans släkting.

Det är inte första gången 25-åringen blir skjuten. Det hände bara några månader tidigare, ändå uppger han att han inte kände sig hotad, inte har några fiender och är helt oförstående till vad som hänt. Istället ber han patrullen vidarebefordra en hälsning till kollegerna:

"Ni sköter inte ert jobb. Polisen har förlorat sin stad. Det skjuts ju hela tiden!"

Inne på rättscentrum aktiveras beredskapen bestående av en spaningsledare och två utredare på enheten för grova brott. Underrättelsehandläggare gör slagningar och tar fram bilder på tänkbara gärningsmän. Polismästare Stefan Sintéus informeras om lägesbilden, all personal på grova brott snabbinkallas till fikarummet för inventering ifall det händer mer, till exempel ett mord. I natt kommer telefonerna gå varma – både hos brottslingarna och polisens källdrivare.

Efter två timmar i snålblåsten på brottsplatsen går Peter Ljungsryd fram till journalisterna som fortfarande står kvar. Deras frågor bränns av i snabb takt:

Ålder? 25

Hittat hylsor? Ja

Antal skott? Berättar vi inte.

Allvarligt skadad? Ja.

Vad tänker du om det som nu sker? Det är klart obra. Förr sköts det mest nattetid, nu även dagtid.

Efteråt är Peter Ljungsryd nöjd.

– Det var första gången för mig. Det räcker att låta van så verkar man det, säger han med ett leende.

Sedan packar vi ihop och åker in till rättscentrum för en lång kvälls skrivande. Det börjar skymma. Halva natten fortsätter patruller trilla in i avrapporteringsrummet i omgångar för att skriva ner sina delar i det stora grupparbete som en utredning kring ett grovt brott innebär. På borden står hembakade semlor, någon som var sen till ett möte har bakat, och det mikras kycklingsspett och proteindryck.

Emil, en av de två poliser som var först på plats, hamrar ner ett förhör med ett vittne som såg den skottskadade stappla in för att ta skydd.

"Försök till mord. X befinner sig i nära anslutning till brottsplatsen. X uppger att han kom ner för trappan när han såg en man vingla in som om han vore full".

Vittnet hörde också den skjutne mannen säga "ring inte polisen! Ring sjukhuset!"

– Man står ju där och försöker rädda hans liv och tänker att här får han all hjälp han kan få av samhället. Så vill han inte hjälpa till själv med någonting, säger Emil.

På väggen sitter en stor tavla där polisen Christer skrivit upp de åtgärder som hittills tagits: Sjukhus (beslag, kläder), RAR (förhör, pm, beslag, bilder, kartbild), Kiosken (tomhylsor, tekniker, förhör), Trappan (skyddsväst, skor), Dörrknackning (beslag, mobil), Cykelbana (iakttagelser).

Det sista vi gör är att vara med på avslutningssamtalet. Ett 30-tal poliser sjunker ner i mjuka men inte färgkoordinerade soffor och lyssnar när de två ärenden som stack ut i kväll sammanfattas: ett litet barn som ramlade ner från sjätte våningen men hade änglavakt. Och 25-åringen som det inte gick lika bra för.

Hur är det att jobba som polis i en stad som Malmö, där det skjuts var och varannan vecka samtidigt som utredningarna staplas på hög? I ett rum längst bort i korridoren på grova brott sitter gruppchefen Magnus Lindgren med ett excelark som ständigt fylls på. Han klickar upp den senaste statistiken och den talar sitt tydliga språk. Bara sedan årsskiftet har Malmö haft 19 skjutningar där den senaste har fått smeknamnet "Heleneholm". Här listas de svart på vitt. Ett dokument av tragik.

Samtidigt finns här 14 öppna pug-ärenden, spaningsmord, som en styrka på 150 personer ska arbeta med. Enligt pug, polisens metodstöd för utredning av grova våldsbrott, ska omkring 20 personer arbeta med varje ärende.

– Du ser ju själv att det inte går ihop, säger Magnus Lindgren.

De senaste åren har inneburit en utveckling som få hade förutspått. 2012 skrev Svensk Polis om de lyckade insatserna Selma och Alfred som innebar att polisen tryckte tillbaka den grova brottsligheten. Men nu kommer nästa våg, gärningsmännens småbröder har vuxit upp och ska hämnas i en evig våldsspiral. Och de är råare och mer våldsbenägna.

– Gängkonflikter har alltid funnits men nu har vi något nytt. Förr sköt man i knäskålarna, nu skjuter man för att döda. Det är som att något fattas hos de här yngre, säger Anders Larsson, utredningsledare på grova brott.

Riskbenägenheten har också ökat. Förr kasserades ett använt vapen, idag används det igen.

– Man skiter i det.

Givetvis är skjutningarna ett problem för alla människor i Malmö, men yrkesmässigt betyder det att polisen blir van vid att hantera dem. Inte minst nyutexaminerade poliser kastas rakt in i de grövsta brotten och tvingas lära sig fort. Eller som polisen Christer sammanfattar det:

– Malmö är en polisiär utmaning, men på sina håll en social mardröm.

Polisen Jens pratar om en mental förberedelse som finns hos de poliser som kommer till Malmö.

– Det är en bra skola, men samtidigt en normaliseringsprocess. Jag får ont i magen när jag tänker på det, faktiskt.

Han tänker också på alla vardagsbrott som får stå åt sidan, men som drabbar så många fler.

– Jag blev ju polis för att få hjälpa alla, säger Jens.

Flera av hans kolleger flyttar ut från stan så snart de bildar familj. Malmö är en liten stad, det går inte att värja sig mot förortens problem eftersom det inte finns någon förort – allt ligger så nära. Som polis blir det extra påtagligt när man ser baksidorna överallt. Framför allt vill man inte att ens barn ska växa upp bland dem.

– Det finns föräldrar som uppmuntrar sina tonåringar att inte anmäla brott. Och de har inte ens koll på vad som är ett brott – ett olaga hot, en utpressning eller en misshandel, säger Jens.

Samtidigt är det inga nedslagna poliser som vi möter. Efter alla krisrubriker om att Malmöpolisen går på knäna och inte längre klarar att utreda mord, kunde man förväntat sig desillusionerade medarbetare, men så är det inte. Istället finns en vilja att trolla med knäna och hjälpa varandra.

– Läget är förtvivlat, men givande. Vi lever i en pågående konflikt, men det innebär också att vi lyfter oss kompetensmässigt. Vi får en erfarenhet som det går att bygga något bra på framåt. Dessutom är det rätt bra prognos i flera av ärendena och man får inte glömma bort att det inte är tusen gärningsmän utan några få som ställer till ett jävla elände, säger Anders Larsson.

Hur makabert det än låter, älskar han att jobba mot dödligt våld. Det finns inte ett spaningsmord som är det andra likt. Brottsplats, geografi, flyktväg, kvarlämnade spår. Att börja nysta i det där, bygga upp ärendet, driva det framåt. Anders Larsson tröttnar inte. För några år sedan gick han över till försäkringsbranschen som erbjöd högre lön. Sedan gick han tillbaka till polisen.

– Jag längtade varje dag, i sju år.

Några timmar efter skjutningen publicerar DN en intervju med sin reporter Niklas Orrenius:

"Det blir så tydligt att skottlossningarna på ett otäckt sätt har blivit en del av vardagen här i Malmö. Det här dådet skedde mitt på dagen, nära skolor, utanför ett gatukök som är känt för sin trevliga stämning och för att innehavaren bakar sina egna färska bröd till falafeln och kebaben. Känslan hos många Malmöbor är mer: Fan. Igen."

Tisdag morgon. Utredningsledaren Anders Larsson ger sig ut på raggningsrunda i polishuset. Det finns inga lediga utredare på grova brott så han ska försöka sälja ärendet till någon annan. Först försöker han med ungdomsenheten, då vittnesuppgifter säger att gärningsmannen var 16-18 år. Men Anders Larsson får nobben, enheten har redan för många häktade. Istället tar vi trappan ner två våningar och försöker med utredningsjouren.

– Där jobbar unga, nya poliser som är ambitiösa men oerfarna. De är min livlina, säger Anders Larsson.

Inre befälet svarar med att lägga pannan i djupa veck. Pekar på en hög ärenden på bordet. Fullt. Han lovar höra av sig om det lättar.

Mordförsöket "Heleneholm" har egentligen en god prognos med många bra vittnesmål, bra förstahandsåtgärder och förmodligen teknisk bevisning, men ingen som kan utreda det. Det slutar med att Anders Larsson, som redan är förundersökningsledare för 20 ärenden, själv får ta de första, mest akuta åtgärderna.

I den politiska debatten pågår det en budgivning om vem som kan utlova flest antal poliser. Stefan Sintéus, polismästare i Malmö, tycker inte att det är så enkelt. Omkring hälften av de drygt 200 mest brottsaktiva i staden blev lagförda före 17 års ålder. Var var resten av samhället innan det?

– Det är väldigt populistiskt av politikerna att buda över varandra när det gäller antalet poliser. Problemet dumpas i vårt knä.

På hans önskelista står andra saker, som gör att polisen bättre kan utnyttja de resurser som redan finns. Ett exempel är obligatorisk häktning när någon anträffas med ett vapen, för att omedelbart få bort personen från gatan.

– Det har vi kämpat för i många år.

Ett annat exempel är hemlig telefonavlyssning. Stefan Sintéus jämför med Danmark där man kan komma igång mycket fortare.

– Här måste vi gå via åklagare och domstol och tappar tid, flera dagar.

Stefan Sintéus vänder sig också mot de frekventa ropen på mer synliga poliser och fler lösta vardagsbrott.

– Det hade inte spelat någon roll om vi haft 15 extra poliser i måndags. Vi kan inte punktmarkera varje gatukök. Och mer synlighet, åka runt och visa upp sig, det är väldigt lite pang för pengarna.

På Anders Larssons önskelista står högre löner så att poliser, särskilt utredare som det är skriande brist på, inte går till andra arbetsgivare. En uppvärdering av yrkets status. Bättre arbetsvillkor. Och lag- och regeländringar som minskar alla osynliga hinder i arbetet. Ett exempel är PUL, personuppgiftslagen, som gör att utredarna inte direkt på morgonen kan se vilka som sitter anhållna utan måste lägga tid på att manuellt ta reda på det.

– Det dödliga våldet ska prioriteras. Samtidigt måste vi hantera de som frihetsberövats för helt andra typer av brott, som exempelvis utpressningar.

Ytterligare ett irritationsobjekt är den nationella brottskatalogen som i nuvarande version säger att ärenden som exempelvis tjänstefel och brott mot patientsäkerhetslagen ska ligga hos grova brott.

– Kolla vad jag fick in i dag! Två Svenssons som smugglat öl! säger Anders Larsson och håller upp en grön plastmapp.

På kvällen klockan 19.55 går tv-nyheterna igång:

"Polisen har fortfarande inte gripit någon för skjutningen på Ystadsvägen i Malmö i går eftermiddag. Mannen har allvariga men inte livshotande skador. Trots att många fanns på platsen har polisen problem med att få fram information."

Mikrofonen sträcks fram mot polisens presstalesperson:

"Vi har hållit inledande förhör med mannen som är i 25-årsåldern men han har inte velat ge oss så mycket information om vad som har inträffat så vi är i ett stort behov av vittnesuppgifter. Människor som sett eller hört saker. Vi är angelägna att komma i kontakt med de personerna".

Reportern fortsätter:

"Idag kom beskedet att statsministern extrainkallar det säkerhetspolitiska rådet på grund av den senaste tidens skjutningar. Den organiserade brottsligheten måste knäckas, säger statsministern."
Anders Larsson skakar på huvudet.

– Tja.. Jag har fortfarande inga utredare.

Onsdag morgon.

– Jag kan bara jobba med detta max en dag till, säger Anders Larsson.
Det sista han gjorde kvällen innan var att skriva till staben för den särskilda händelsen och äska om fler utredare till tre olika mordförsök, varav Heleneholm är ett.

Anders Larssons arbetsrum är som en slags centralstation dit kolleger hela tiden kommer och går. En av dem som sticker in huvudet är utredaren Dan Granvik. Egentligen är han pensionär men numera timanställd för att täcka upp.

Strax efter skjutningen blev Dan Granvik uppringd av en man som är aktuell i ett annat ärende, och nu vill Dan Granvik tipsa om ett eventuellt samband. Han tror också att det finns övervakningskameror på äldreboendet som ligger vid brottsplatsen, så vi åker ut tillsammans med en patrull.

Men det finns inga kameror, och de som sitter på Musikhögskolan mittemot var inte igång. "Det är inte första gången vi lurar polisen", skämtar en anställd.

Inne på grova brott har Anders Larsson precis avslutat ett telefonsamtal. Han har pratat med målsäganden som fortfarande inte vill samarbeta, utan bara vill ha tillbaka sin skyddsväst.

I dörren står två poliser från personskyddet som har besökt honom på sjukhuset för att se om han vill prata och är i behov av hjälp, men de kom inte heller någon vart.

Längst bort i korridoren, i ett av solen och datorer svettvarmt litet rum, sitter Paul Liedberg som är it-forensiker. Målsäganden tycker att polisen måste ta den som sköt men vägrar uppge sin pinkod, så nu kopplar Paul in den mot sina dataprogram för att se om den går att låsa upp och tömma. Sim-kortet är uttaget så att ingen ska kunna fjärrstyra telefonen.

Alla telefoner är olika och det är alltid lite spänd väntan innan man vet hur det går. Programmet jobbar. Och så:

"Password removed successfully". En vacker bild på en thaibåt i förgrunden döljer en mindre vacker insida fylld med bilder och meddelanden.

Paul Liedberg använder två olika program för att analysera telefonen ända ned på djupet, där exempelvis raderade filer finns. Allt som kan ha betydelse för utredningen sparas ned – kontakter, sms, mejl, webbhistorik.

– Det här gick väldigt lätt. Det är roligare när det kommer en telefon som jag inte har en aning om, säger Paul Liedberg.

Torsdag. Nej, det blev ingen hjälp igår. Inre befälet ursäktar sig, "jag hade två gubbar till dig, men sedan blåste det till". Anders Larsson fortsätter oförtrutet att fylla på listan som sitter på väggen i hans arbetsrum: vittnen som bör höras, åtgärder som bör göras: Valla vittnen. Höra målsägande nummer två som inte skadades. Granska telefonen och en film som lämnats in. Höra en rad olika vittnen.

Fredag. Spaningsledarmöte. Statusen i de olika mordutredningarna gås igenom, liksom allas behov. "Jag behöver minst två utredare till det här". För Anders Larsson återstår nu bara att skriva ett direktiv, en lista över vad som behöver göras i mordförsöket "Heleneholm", och sedan lägga in akten i den så kallades balansen. Ett vitt plåtskåp.

– Där får det ligga tills det kommer en utredare.

Läs även relaterade artiklar:

Under attack

Hämndlystna unga män