Prostitutionsgruppen i Stockholm

Det var sen torsdagskväll på Stockholms mest ökända adress, Malmskillnadsgatan. Folk skyndade hem från sina jobb, samtidigt som en annan kategori människor började dyka upp. Ensamma män som gled fram i sina bilar eller gick fram och tillbaka, till synes utan mål. Några var unga, andra äldre, vissa i sjaviga munkjackor, andra självsäkra i fin kostym. I en bil satt poliserna Simon Häggström och Anna och spanade diskret på männen.

Ögonlocken började hänga, kvällen var gråtrist. Då plötsligt såg Simon hur en 20-årig, sliten kvinna som han inte kände igen gå gatan fram med en barnvagn. Var det en missbrukare med vagnen full av varor? De två poliserna blev med ens alerta, spanade intensivt och såg hur den ena mannen efter den andre gick fram till kvinnan, pratade en stund, skakade på huvudet och gick vidare. Det var något som inte stämde. Då kom en kraftig man med ett stort ärr över hela kinden ner till mungipan fram och pekade på barnvagnen. Kvinnan började rota och lyfte upp – en liten bebis.

– Det är ju en unge hon har i vagnen! Nu är gränsen nådd! röt Simon och kastade sig ur bilen, slet fram sin polisbricka och skällde först ut mannen, sedan kvinnan.

– Hur kan du göra så här! Ta med din lilla dotter till Malmskillnadsgatan! Är du dum i huvudet?

Den livrädda kvinnan kröp ihop, ”Förlåt! Förlåt! Snälla, slå mig inte”.
Simon Häggström skakar på huvudet åt minnet när vi träffas, och ler lite grand. Det är sju år sedan han mötte Lovisa som är ett av de verkliga fall som beskrivs i hans nya bok ”Skuggans lag – en spanares kamp mot prostitutionen”. Med tiden kom hon att nästan bli en vän, och mycket har hänt sedan dess. Framför allt har Simon Häggströms tidigare svartvita syn blivit mer nyanserad.

– Jag har insett att allt är en grå sörja. Alla sexköpare är inte monster och även om branschen är vidrig, finns det en del skratt.

Prostitutionsgruppen i Stockholm består av fyra poliser som arbetar heltid med att jaga sexköpare och är en unik grupp i Polissverige, ja kanske även i världen. Och det var prostituerade själva som bidrog till att den bildades.

”Varför är ni bara här på Plattan? På gatan ovanför är det rena vilda västern”, berättade kvinnorna för Simon Häggström när han var ny polis och jobbade mot våld och knarkhandel på en annan ökänd adress i närheten, Sergels torg. På bara fyra veckor hittade polisen tre tjejer i 15-årsåldern som sålde sex på gatan och så kom det sig att prostitutionsgruppen såg dagens ljus.

Numera patrullerar de inte lika ofta på gatan, utan på nätet. Vi tränger in oss på gruppens lilla rum i det stora polishuset på Kungsholmen i Stockholm och startar datorn. Med van hand klickar Simon Häggström fram sajterna som är en slags mänsklig hästmarknad där kvinnor beskrivs och bjuds ut.

Ålder, längd, vikt, nationalitet. Men också begrepp som är normala i den här världen. Incall – sexköparen kommer till kvinnan. Outcall – kvinnan kommer till dig, ungefär som att beställa hämtpizza. Mer konsumentinfo: ”30 minuter. Obegränsat antal utlösningar ingår.” Förkortningar som CIF, come in face, eller CIM, come in mouth, försäkrar mannen om att han får spruta där han vill. Det fortsätter med vackra ord för en mindre vacker verklighet: ”Champagnesex”, alltså urinera. ”Babybehandling”, ha på sig blöja.

I början bara stirrar jag in i skärmen, med en växande klump i magen. En ung man med pojkaktigt utseende som säljer sex möter min blick från ett foto där han också har skrivit ”Plz älska mig!” På en annan bild visar han upp sin ringmuskel i närbild omgärdad av blåmärken.

Efter en liten stund märker jag hur jag blir avtrubbad i takt med att vi scrollar längre och längre ned. Det är så många människoöden, så överväldigande. Och ett grymt lotteri: Vem av alla dessa ska vi försöka rädda ikväll?

– Jag är ingen moralpolis och lägger inga värderingar i hur folk vill ha sex. Men att tro att unga tjejer eller killar gillar ta emot tio män om dagen och göra allt detta, det är otänkbart, säger Simon Häggström.

Vi tittar närmare på en annons som gör kollegan Henke orolig. Tjejen är bara 19 år, men erbjuder avancerat sex. Henne vill han söka upp och prata allvar med. Henke tar fram en av sina tre mobiler, öppnar appen Kik och skickar iväg ett meddelande till den unga kvinnan där han låtsas vara sexköpare för att få kontakt.

”Heej... Kan vi ses ikväll 18.00?”

Jag studsar till. Får man göra så? Är inte det brottsprovokation? Nej. Tack vare att den svenska sexköpslagen bara kriminaliserar köparen, inte säljaren, räknas inte detta som det. Arbetssättet har också prövats rättsligt, precis som flera andra pionjära metoder som prostitutionsgruppen arbetat fram.

Det plingar till, Henke har fått svar. Den 19-åriga tjejen som kallar sig ”Kitten” säger att det går bra men undrar om hon kan duscha hos Henke först? Det kan hon.

Simon reser sig upp.

– Nej! Vi måste ut!

Tillsammans går vi ner i polishusets garage och ger oss ut i Stockholms innerstad. Det är en unik inblick tidningen Svensk Polis får i arbetet eftersom verksamheten är så känslig och omgärdad av sekretess. Det är också därför journalister och teveteam från hela världen som är nyfikna på den ovanliga gruppen poliser får nej. 

Simon har noterat att två för honom välkända systrar har en annons ute, så vi börjar med att åka till deras lägenhet i hopp om att gripa någon på bar gärning.

Det går till precis så som man tänker sig: Simon sitter i bilen utanför för att spana efter kunder, hans vana öga urskiljer dem snabbt, medan jag och Henke tar plats på fjärde våningen i trapphuset. Vi sätter mobilerna på ljudlöst, går med smygande steg mot lägenheten, lyssnar genom brevlådan och viskar till varandra. Klockan är strax efter 17, rusningstrafik i sexköparnas värld eftersom de kan skylla på att de var tvungna att jobba över en timme när familjen väntar med middagen där hemma. Istället åker de till en prostituerad och betalar för snabbt och kravlöst sex, på sina egna villkor.

Skådespelaren Charlie Sheen, som själv ertappats med prostituerade, uttryckte det kort men kärnfullt: ”I don’t pay them for sex. I pay them to leave.”

På våning fyra slår en stark doft av damparfym emot oss, nära nu. Porten mot gatan där nere öppnas och vi hör hur en pappa kommer hem med sin dotter. De pratar om dagen, vad de ska äta till middag och sätter nyckeln i låset – helt ovetande vad som försiggår några våningar ovanför där sms:en mellan de två spanarna nu går varm:

”Ingång!”

”Torsk?”

”Yes.”

En sexköpare har precis gått in genom porten och Simon smyger efter upp till oss och gör sig beredd. Vi hör hur mannen går in i den lägenhet som vi spanar på och kort därefter letar sig stön ut i trapphuset. Och barnskrik, fast från en annan lägenhet.

Henke messar till ”Kitten”, den 19-åriga tjejen, att han fastnat i trafiken. Det här kommer ta tid, och han undrar om de kan ses lite senare. Hon svarar med en smiley.

Standardpriset för en halvtimmes sex är 1 500 kronor och på utsatt tid rasslar det till i låskolven, dörren öppnas igen och en man med uppdragen jackluva går ut med raska steg.

”Hej! Får vi prata med dig ett ögonblick?”

Mannen tittar förvånat upp på de två spanarna som dyker upp från ingenstans och sluter upp på varsin sida om honom.

”Vi är från polisen och du är misstänkt för köp av sexuell tjänst”.

Mannens irriterade blick slocknar.

Vi går till bilen där förhöret sker och jag förvånas av hur de båda poliserna lyckas ställa de mest integritetskränkande frågor på ett respektfullt sätt. ”Hade ni vaginalt samlag? Analt?” ”Fick du utlösning?
Använde ni kondom?” Djupa suckar från mannen. ”Ja, nej, ja, ja”.

När förhöret är slut försöker Henke skicka med några ord på vägen. ”Har du funderat på varför du gör så här? Och hur kvinnorna mår?” Nej, det hade han inte.

Vad får en man att riskera familj, vänner, anseende och karriär för en utlösning? Det är en fråga som Simon Häggström ställt sig många gånger. Till exempel vid det uppmärksammade fallet med en åklagare som greps på ett hotell. Men det var först när poliserna skulle ringa jouråklagaren som de förstod att det var samme man som de just tagit på bar gärning.

En annan man försökte fly från polisen via en balkong och blev hängandes där, tre meter upp i luften. När poliserna sade att de inte kommer hinner hämta en stege innan han tappar greppet, svarade mannen att ”Det är inte det värsta. Jag jobbar på regeringskansliet”.

Här är de vanligaste förklaringarna som Simon Häggström får höra efter att ha gripit hundratals sexköpare genom åren:

”Min flickvän är gravid så vi har inget fungerande sexliv just nu.”

”Jag har varit gift med min fru så länge att vi inte har något sexliv längre.”

”Jag och min tjej har bråkat.”

”Det kändes mest som en spännande grej att testa.”

”Jag hade en fantasi som jag ville förverkliga men inte vågade föreslå för min partner.”

Mansforskaren Jari Kousmanen vid Göteborgs universitet delar in sexköparna i tre kategorier.

1. Allkonsumenten är ofta sexmissbrukare, söker inte relationer utan är fast i sitt beteende.

2. Relationssökaren har dålig självkänsla och svårt att träffa kvinnor.

3. Kompletteringsköparen som är gift eller har flickvän men där förhållandet gått i stå. Den sistnämnde är den absolut vanligaste.

Så hur är det då egentligen? Är sexköparen vilken man som helst? Ja, på ytan är han det svarar Simon Häggström. Den yngste som prostitutionsgruppen har gripit är 15 år och den äldste 92. De kommer från alla samhällsklasser och yrken, har socialbidrag eller en hög position i näringslivet. Många skulle aldrig få för sig att snatta en kexchoklad. Men de tar sig rätten att köpa en kvinna – för på insidan är de annorlunda.

– De har en dålig kvinnosyn, bristande empati, ett behov av makt och förnedring och är väldigt egocentrerade. Det är inte ovanligt att de börjar gråta när vi griper dem och säger att ”ni förstör mitt liv”.

Däremot bryr de sig inte alls om kvinnan som de just utnyttjat. Vår ståndpunkt är dock klar. Att köpa sex är ett övergrepp och ett utnyttjande av en människa som inte har något annat val. Normala män gör inte så, de har en spärr, säger Simon Häggström.

Enligt honom är det fattigdom det som driver de utländska kvinnorna att lämna sina barn hos släktingar, åka till ett främmande land och sälja sin kropp för att få mat på bordet. Bland de svenska kvinnorna är det istället stark ångest, psykisk ohälsa, missbruk och självskadebeteende som ligger bakom.

– Myten om den lyckliga horan är den som irriterar mig mest. Jag har inte mött henne, säger Simon Häggström.

Många ser Lilja 4-ever framför sig när det gäller prostitution, filmen som handlar om en 16-årig tjej som låstes in i en lägenhet och våldtogs. Men numera är ”öppna fängelser” vanligare. Hallicken lämnar dörren olåst och använder psykologisk krigsföring för att hålla kvinnorna i schack. ”Om du inte lyder, tar jag din lillasyster”. Kärlek är också ett effektivt vapen och prostitutionsgruppen har gripit många män som kvinnorna trodde var pojkvänner – när han i själva verket var en hallick.

För att stå ut bygger kvinnorna ett skal omkring sig och blir hårdhudade. Flera av dem som jag möter den här kvällen berättar gärna om hur jobbet är, män de mött, och är både slagkraftiga och roliga. Men när jag frågar hur det känns att sälja sex, tar det stopp.

– Ingenting. Det känns ingenting, svarar en kvinna som vi möter.

– Jag förstår inte frågan, säger en annan.

– Vill du få mig att gråta? svarar en tredje.

Vi kör tillbaka till lägenheten där vi nyss grep en sexköpare för att förhöra de två systrarna. De öppnar dörren till en trång etta där dubbelsängen nästan fyller ut hela vardagsrummet. Parfym i luften och kondomer under madrassen. En hushållsrulle bredvid sängen. Kvinnorna skiner upp när de ser Simon, som de träffat många gånger förut.

– Han är dålig för affärerna, men bra för mig, säger Paula, som vi kallar den ena systern i det här reportaget.

– I Tyskland är det mycket mer hot och våld men i Sverige vet torskarna och hallickarna att polisen håller koll på dem. Den svenska polisen är en trygghet för mig och jag pratar med dem eftersom jag hatar mina kunder.
Paula berättar att mannen som var här idag hade med sig en dator. Han ville kolla på porrfilm, grovt gruppsex, samtidigt som han hade sex med de båda systrarna.

– Jag har varit med länge och ser hur porren på nätet påverkar. Det kommer allt yngre kunder och de vill göra som i filmerna, ibland riktigt sjuka saker, säger hon.

Ingen i systrarnas hemland vet vad de håller på med, men de har bestämt sig för att sluta i augusti. Då har de förhoppningsvis samlat ihop tillräckligt med pengar för att starta en restaurang. Simon och Henke lyssnar och nickar, ”vi får verkligen hoppas att det blir så”.

Då, mitt under förhöret, ringer en sexköpare på Paulas mobil.

”Henke! Han är här utanför!” väser Simon, slänger upp dörren och så rusar vi ut. Snabba steg nerför trapporna, våning efter våning, porten slängs upp, ut på gatan. Vart tog han vägen? Vi flackar med blicken åt höger och vänster. Där! I en bil sitter mannen och försöker se oberörd ut. Vad skulle han göra i lägenheten? Förklaringarna haglar: ”Träffa en kompis/spela spel/få massage”.

– Jaha. Varför gick du hit då, istället för till en massör? frågar Henke retoriskt.

Mannen är misstänkt för ”försök till köp av sexuell tjänst” och mobilen tas i beslag.

– Kolla, det här är alltid intressant, säger Simon och öppnar hans sms.

Där ligger en prydlig konversation om vad han och kvinnorna kommit överens om. Vi öppnar också webbläsaren – och får 50 bröst i ansiktet. Det är sajten där mannen har letat efter någon att köpa.

Pling! Henkes ”torskmobil” lyser upp. Dags att åka till ”Kitten” som väntar på honom i ösregnet på Sveavägen. Jag och Simon lägger oss tätt bakom med bilen, ser hur Henke plockar upp den 19-åriga tjejen och kör iväg.

– Alla poliser jag känner hatar att spela torsk, och det värsta är de första sekunderna i bilen, säger Simon.

Sedan kastar han sig på tutan för att stoppa dem, går fram, visar polisbrickan och förklarar att Henke inte alls är någon sexköpare utan en kollega. Och att de är oroliga för henne.I vanliga fall har patrullen alltid med sig Malin i bilen, en socialsekreterare vars uppgift är att stötta och motivera kvinnorna att ta emot hjälp, som till exempel professionell samtalshjälp, akut boende och hjälp i kontakten med myndigheterna.

Om ”Kitten” varit under 18 år hade socialtjänsten kopplats in direkt och föräldrarna informerats, men nu gäller det att bygga förtroende för att 19-åringen själv ska förstå att hon är på fel väg och ta emot visitkortet med Malins nummer. Henke sträcker fram kortet men nej, ”Kitten” vill inte ta emot det. ”Jag mår bra”.

Maktlösheten. Den är det värsta i jobbet, säger Simon Häggström. När man gör allt för att vända en människas öde, utan att lyckas. Och att sexhandeln bara pågår och pågår.

– Det är en ny vecka, nya ansikten, nya tårar, säger han.

Lovisa som gick på gatan med sin bebis gick till exempel inte att rädda. Hon såldes till män redan som sjuåring, av sin egen mamma, och kom aldrig ur det. Några år efter Simons första möte med Lovisa hittade han henne på en offentlig toalett, död av en överdos.

Det största stödet får Simon Häggström av sina kolleger, som han tycker är viktigare än både professionell handledning och en egen partner.

– Det här är absolut ingen one man-show, även om jag valt att vara offentlig.

Vi står ut för att vi har varandra. Simon är singel utan barn och jag undrar hur det påverkar honom att varje vecka möta människohandlare, hallickar, torskar och pedofiler. Hans vän och kollega Jonas Trolle som var med i utredningen kring den våldtäktsdömde före detta polischefen Göran Lindberg, beskriver i sin bok att utredningen förstörde hans sexliv. Under en period kunde han inte vara intim med sin fru eftersom allt han kunde tänka på var förnedring och övergrepp.

– Jag skulle ljuga om jag sa att jobbet inte påverkar även mig. När jag arbetade mot droger på Plattan var det lättare att fjärma sig men sexualitet har vi alla, det kryper in under skinnet, säger Simon Häggström.

– Men jag försöker sätta en mental skiljelinje mellan jobbet, som handlar om perversion, och att dejta som är attraktion.

Även engagemanget i jobbet äter relationer. De första åren gick Simons mobil ständigt varm och en ledig dag kunde det komma hjärtskärande samtal, omöjliga att ignorera: ”Simon! Jag är inlåst i en lägenhet! Vad ska jag göra?”

– Numera är jag noga med att skilja på jobbmobilen och min privata, och hänvisa akuta samtal till 112 när jag är ledig.

Ett annat stöd kommer ovanifrån. Simon Häggström är uppvuxen i en pastorsfamilj där föräldrarna hade ett starkt socialt fokus.

– Även om jag sällan går till kyrkan idag så finns tron kvar och är en trygghet för mig i mötet med allt lidande och alla trasiga människor. Glädjen i jobbet är varje kvinna, eller man, som de lyckas nå. Ett ingripande kanske inte förändrar något idag, men det händer att kvinnan tar kontakt flera år senare för att berätta att det blev en vändpunkt:

”Hej Simon. Jag har under en tid känt att jag velat skriva det här brevet till dig, men inte vågat. Vi träffades när jag precis hade fyllt 15 år. Du lurade in mig i en fälla jag aldrig ska glömma och mitt liv gick i tusen bitar. Jag fick prata med en kvinna från socialtjänsten och ville bara skrika rakt ut och springa därifrån. Jag hatade dig över allt annat, tyckte att du förstört mitt liv. Jag inser nu, några år senare, att mötet med er var ett måste för att jag skulle kunna gå vidare. Jag tror att jag annars hade försökt ta livet av mig. Så tack. Tack för det arbete du och dina kolleger gör varje dag. Kram A.”

Läs även: "Simon Häggström om ..."