Besök på HVB skapar tilltro

– Jag grät när han spelade upp låten för mig. Och jag är nära att göra det nu också när jag pratar om det.

Kommunpolisen Stina Ljungdahl tar ett djupt andetag när hon berättar om en händelse som utspelade sig på ett HVB-hem i Halmstad. Verksamhetschefen hade ringt och bett henne komma dit. En av ungdomarna ville träffa henne.

På plats mötte hon och kollegan Jörgen Karlsson en nervös pojke. Han ville spela upp en låt som han själv hade spelat in.

– Vi hade träffat honom tidigare och pratat med honom om kriminella attribut och om texter i vissa raplåtar och vilka signaler de kan sända ut. Nu undrade vi förstås vad det var han ville spela upp för oss, berättar Stina Ljungdahl.

Det låten handlade om skulle beröra dem starkt.

Utsattheten bland barn och unga har ökat

Stina Ljungdahl och Jörgen Karlsson beskriver hur utsattheten bland barn och unga har ökat i Halmstad de senaste åren. Skolor hör av sig med en växande oro för barn som börjar sälja droger och rekryteras till lokala gäng med lojalitet till kriminella nätverk.

– Vi ser barn i åttaårsåldern som försöker klä och bete sig som ”krimfluencers”, äldre kriminella som visar upp en lyxfasad, viftar med pistoler och marknadsför sig mot barnen på nätet, berättar Jörgen Karlsson.

År 2024 blev Halmstad pilotkommun för Bob (samverkan kring barn och unga i organiserad brottslighet), ett arbetssätt där polis, socialtjänst, skola och andra aktörer samverkar kring barn och unga med hög risk att dras in i organiserad brottslighet.

Tidigare arbetade verksamheterna ofta parallellt. Nu träffas de för att dela information och se samma barn samtidigt.

– I Bob har vi samlat våra bästa arbetsmetoder och kopplat på personer med rätt mandat att fatta snabba beslut. Vi behöver tänka nytt tillsammans, eftersom det vi har gjort hittills uppenbart inte varit tillräckligt, säger Stina Ljungdahl.

Ungdomar på HVB-hem i fokus för Bob

I Halmstad är polisens underrättelseverksamhet en central del i Bob-samverkan. Andreas Ebeling från verksamheten berättar att hans uppdrag bland annat är att beskriva lokala brottsfenomen och trender, men även att göra riskbedömningar som ligger till grund för insatser från exempelvis socialtjänst och skola.

– Redan under det första Bob-rådet var många aktörer med och det märktes vilken styrka vi har i samhället. Här finns kraft att jobba brottsförebyggande på riktigt, innan någonting händer, säger han.

Unga som vistas på HVB-hem blev snabbt ett fokusområde för Bob-arbetet. Skolor berättade om konflikter, kriminalitet och droger som följde med dem in i skolmiljön och drog med andra elever. Ofta saknades fungerande överlämningar mellan socialtjänsten, som placerar ungdomarna, skolan och HVB-hemmen.

Samtidigt var HVB-hemmens verksamhet till stora delar okänd för polisen.

– Hade ungdomarna bott i ett vanligt område hade vi åkt dit och tittat på miljön och vilka som rörde sig där. Men vi hade nästan ingen information om HVB-hemmens verksamhet eller ungdomarna som vistas där, säger Andreas Ebeling.

”Ni kan ju inte vara poliser.”

Genom Bob öppnades nya kontaktvägar. Stina Ljungdahl, Jörgen Karlsson och Andreas Ebeling besökte flera HVB-hem och arbetade nära ledning, personal och ungdomar.

– Vi behövde förstå miljön, personalens utmaningar och vilket handlingsutrymme verksamheten har för att vi skulle kunna stötta dem på bästa sätt, säger Stina Ljungdahl.

Jörgen Karlsson:

– Många ungdomar hade lågt förtroende för myndigheter och ett starkt polisförakt. Vi behövde öka deras tillit till oss.

Till en början var avståndet tydligt. Ungdomarna var avvaktande och ville inte prata. Det blev viktigt att samtalen inte skulle handla om krav, utan om att lyssna och förstå ungdomarna. Efter ett tag sa en av dem: ”Ni kan ju inte vara poliser.”

När Andreas Ebeling frågade varför kom svaret direkt: ”Ni beter er ju inte som poliser.”

– Det säger mycket om vilka erfarenheter de här ungdomarna bär med sig och vilken bild de har av oss. Mitt arbete är vanligtvis väldigt teoretiskt, men här kunde jag jämföra teorin med den här pojkens verklighet. Det ger oss inom underrättelseverksamheten bättre bedömningsunderlag kring både individer och sammanhang.

Efter hand öppnade fler ungdomar upp sig. Deras berättelser handlade om destruktiva hemförhållanden, våld, droger, misslyckad skolgång och upprepade placeringar.

– Många hade ganska lite hopp kvar. Vi försökte förstå hur det kan bli så här illa och vad vi kunde göra för att skapa framtidstro, säger Stina Ljungdahl.

Spelade upp sin låt
 

Pojken med låten hade anammat den stil med märkes kläder som ofta används som statussymboler i kriminella miljöer, en slags kriminell uniform och attityd. När Stina Ljungdahl och Jörgen Karlsson pratade med honom om vikten av att byta ut den, hade han sett frågande ut.

Men vid ett senare möte hade något förändrats. Jackan och kepsen var borta. Med ett leende kom han fram och sa: ”Kolla, jag har tagit av mig uniformen!”

– Sedan satte han sig jämte mig, lutade sig mot min axel och började prata om sina intressen. Det var som att träffa en ny människa, säger Stina Ljungdahl.

En tid senare kom samtalet från verksamhetschefen på HVB-hemmet där pojken bodde. Stina Ljungdahl och Jörgen Karlsson åkte dit. Pojken väntade på dem. Nervöst bad han dem att inte skratta åt honom. Sedan spelade han upp sin låt. Den handlade om hans mamma.

– Det var så fint att tårarna började rinna nerför mina kinder. Han verkade förvånad. Jag sa att hans musik berör och att han kan jobba med det i framtiden. Jag kände att han tog till sig av det, säger Stina Ljungdahl.

Samtidigt ordnade polisen möten med skolan, socialtjänsten och frivården – även över kommungränser eftersom ungdomarna placeras från olika håll i landet. Det gav en helt annan förståelse för ungdomarnas miljöer, konflikter och riskfaktorer.                                                                                              

– Vi gick från ett nolläge i information till att snabbt få en mycket tydligare bild av ungdomarna och miljöerna runt dem, säger Andreas Ebeling.

Ett långsiktigt arbete

Bob har även stärkt samarbetet med skola och barn- och ungdomspsykiatrin, Bup, och byggt upp personliga kontaktnät som förbättrar stödet kring unga på HVB-hem.

– Vårt arbete med HVB har varit den viktigaste resan hittills. Det är där vi sett mest positiva effekter trots att vi inte har lagt ner stora resurser på det, säger Stina Ljungdahl.

– Men självklart löser vi inte problemet med ett par förtroliga samtal utan det är ett pågående och långsiktigt arbete där vi kan arbeta gränssättande genom att bygga förtroende hos ungdomarna.

Allt fler aktörer hör av sig och vill vara med i Bob, däribland civilsamhället och näringslivet som spelar viktiga roller i att skapa framtidstro och nya möjligheter för barn och unga. Trossamfund, restauranger och ridsporten är några av de verksamheter i Halmstad som har öppnat sina dörrar och erbjuder ungdomarna stöd, aktiviteter och vägar in i arbetslivet.

– Bob handlar först och främst om att samhället måste agera snabbt tillsammans innan barnen går in i kriminalitet. Det gäller att ha rätt mindset. Vårt är ”inte sedan, inte någon annan, nu och vi tillsammans i samverkan” och vi strävar hela tiden mot att bli bättre, säger Stina Ljungdahl.