”Här är jag fokusperson”

Den unga mannen säger att han ska flyga till London. Han har trasig tröja, svarta solglasögon – och en infart i handen. Han håller i en krycka. Han pratar osammanhängande på svengelska när Lina och kollega känner igenom hans kläder. Till en början tar han ingen notis om den svarta micken som vajar någon decimeter ovanför hans huvud, kameran som riktas mot honom – eller de tre killarna i gula västar som står i en ring runt honom.

Men till slut säger han ändå:

– Varför kameran?

Lina svarar vant:

– Den behöver du inte bekymra dig om, du kommer inte att synas eller höras.

Med raska steg för Lina och kollegan ut den unga mannen till en väntande polisbil. Bakom poliserna, med nästan lika raska steg, går de gula västarna: en filmare, en ljudtekniker och en inslagsproducent.

– Lina, vi tar en snabb synk här där du berättar hur det gick, instruerar inslagsproducenten Alex, när polisbilen försvunnit och Lina är på väg in genom snurrdörrarna till flygplatsen igen.

Hon stannar upp i en rörelse, vänder sig mot kamerakillen Patrik, och summerar händelsen som nyss utspelade sig vid incheckningsdisken i terminal två:

– Den unga mannen hade avvikit från sjukhus och uppträdde klart förvirrat. Nu körs han till Sankt Görans psykmottagning. Han är inte misstänkt för någonting.

Hundratusentals tittare varje vecka

Ett förlorat vad mot dottern och hennes kompis – som båda älskar realityserier – ligger bakom Linas medverkan i Gränsbevakarna Sverige. Serien, som skildrar gränspolisens och tullens arbete på Arlanda, i Malmö, i Trelleborgs hamn och i Storlien, följs av hundratusentals tittare varje vecka.

– Jag trodde det skulle vara jobbigt att ha ett filmteam efter sig. Men jag tänker inte ens på att de är där nu.

Realityserien är inne på sjunde säsongen och den här gången är Lina en av personerna som filmteamet följer extra mycket, en av de så kallade fokuspersonerna.

– … Vilket inte låter så bra i polissammanhang, konstaterar hon med ett skratt.

I blickfånget. Lina och kollegan Olle framför kameran, på Sveriges största flygplats. Bild: Minna Ridderstolpe

Lina och kollegan Olle med filmteamet i släptåg, drar onekligen blickarna till sig där de drar fram längs korridorerna på Sveriges största flygplats.

Kamerakillen Patrik går nu baklänges framför Lina, för att fånga henne i steget.

– Det är fredag, löning och mycket folk idag …

Linas röst blandas med flygplatsutrop, ljud från rullande resväskor, skratt och prat från uppsluppna resenärer. På Arlanda är det aldrig tyst.

”Filma mig, filma mig!”, utbrister plötsligt en liten flicka med stor ryggsäck på ryggen. Hon vinkar ivrigt mot följet.

– Fansen blir fler och fler, jag hör dom långt före er andra, säger ljudteknikern Aras och pekar mot lurarna som bor i hans öron. Där är hon från tv, kan de viska när Lina går förbi, säger han.

Själv känner Lina sig absolut inte som ”någon kändis”, och hon avslöjar att hon inte tittat på ett enda avsnitt där hon medverkar.

Varför inte?

– Om jag ser mig själv skulle jag bara bli väldigt självkritisk och ifrågasättande, varför sa jag si eller så … Så jag väljer att inte titta.

– Men du är ju med på vinjettbilden till nya säsongen, den har du väl sett? Försöker inslagsproducenten Alex. Reklambilden till serien har hon sett och den är okej, medger hon. För det är ju en stillbild.

– Vänner och familj tittar förstås och säger att jag är bra.” Du var så rolig när du sa det där”, kan de säga. Och då tänker jag – ja, men det låter som jag, filmteamet har nog fångat mig på ett bra sätt.

Varför tror du så många gillar att titta på serien och följa ert arbete?

– Många är nog nyfikna på hur det är att vara polis på en flygplats. Vårt jobb syns ju inte på samma sätt som när du är polis på gator och torg.

Hon funderar, fortsätter:

– Om en privatperson kommer fram till mig så kan den säga ungefär: ”vilket tålamod ni har. Jag visste inte det fanns så här mycket att göra på en flygplats”.

Då syftar de på fylla, folk som sover, är otrevliga med mera. Jag tror att serien gör så att man får en förståelse för polisens uppgifter på Arlanda.

Ökar kunskapen om gränspolisens arbete

Ingen är gladare än Therése Rosengren för det svaret. Gränsbevakarna Sverige är lite av hennes bebis. Den dåvarande biträdande LPO-chefen (numera sektionschef på operativa enheten, Noa) ligger nämligen bakom polisens deltagande i serien. För i början var det bara tullens arbete som tv-teamet följde.

– När jag började mitt uppdrag på Arlanda uppmärksammade jag att kunskapen om gränspolisens verksamhet var begränsad – både inom den egna organisationen och bland allmänheten, säger Therése Rosengren.

Hon lyfte luren och kontaktade seriens producent.

– Känslan är att serien på ett bra sätt lyfter fram vårt viktiga arbete vid landets gränsövergångar och ökar kunskapen både internt och externt om hur gränspolisen arbetar.

Huruvida serien attraherar fler till polisutbildningen finns det inga siffror på. Men Lina tar upp någonting annat:

– Vi har färre personer som uppehåller sig obehörigen på flygplatsen numera. Fler verkar förstå att man måste ha ett syfte, alltså pass och biljett, för att få vara på en flygplats – som ju är ett skyddsobjekt. Det kan serien kanske ha bidragit till.

Följer ärenden av olika slag

Filmteamet är med när Lina ber en äldre man på en bänk att hälla ut sin starköl, när hon väcker en sovande man som breder ut sig över tre stolar, för att kontrollera hans id- och resehandlingar, och när hon letar efter en berusad person som enligt tips ska ligga däckad i en buske utanför flygplatsen.

Lina väcker en man som ligger och sover i en av loungerna. Han hejar glatt på filmteamet, och visar sedan pass och digitala flygbiljetter. Bild: Minna Ridderstolpe

Kameran rullar också när Lina och Olle går igenom en resväska och hittar stöldgods för flera tusen kronor. Det är en salig blandning: Kalles kaviar, lingonsylt, märkesdeodoranter och flaskor i olika storlekar med bärnstensfärgat innehåll. Allt radas upp på en bänk och Lina fotar och dokumenterar. Den misstänkta tjuven, en kvinna i 50-årsåldern, sitter intill, ihopsjunken, tittar ner i golvet. Hon ertappades på en övervakningskamera när hon stoppade ner produkterna i en tygpåse.

– Det är inte första gången du gör det här, eller hur? Säger Lina, som vet att samma kvinna tidigare har fångats på film när hon stulit i taxfreebutiker.

Kvinnan fortsätter att titta ner i golvet, kameran fortsätter att rulla. Hennes ansikte kommer inte att synas i tv-rutan – alla privatpersoner blurras i sändning och rösterna förvrängs.

Lina går tillbaka från taxfreebutiken där hon fått hjälp att räkna ihop totalsumman på de stulna varorna. Hon berättar in i kameran vad som har hänt. Bild: Minna Ridderstolpe

Filmgänget berättar att det är högst olika hur resenärer reagerar på kameran. Vissa vill bli filmade, vissa tycks inte bry sig, andra blir arga och går så långt som att hota och vill polisanmäla.

”Min självkänsla har stärkts”

Alla Linas kollegor är inte heller särskilt glada i att filmas. Många vill inte synas på grund av personlig integritet och framtida yrkesval inom polisen. Vill de inte filmas gör de tummen ner när teamet närmar sig. Lina förstår kollegorna, men själv känner hon precis tvärtom:

– Jag får energi av det här! Killarna tillför positivitet. Och de vet när de ska stoppa kameran. Annars säger jag till, då slutar de filma direkt. De vill inte försvåra vårt arbete.

Civila utredaren på gränspolisen, Jana, är en annan av fokuspersonerna filmteamet följer. Hon tackade länge nej till att medverka eftersom hon, enligt egen beskrivning, är blyg och ogillar uppmärksamhet.

– Men jag bestämde mig för att gå utanför min comfortzone. Jag är stolt över mitt jobb och det jag gör. Jag älskar att jobba på Arlanda och möta så mycket folk. Kan jag få fler att förstå vad vi gör så är det bra.

Och hon märker att hon växer av att kastas in i rampljuset.

– Mitt självförtroende och min självkänsla har stärkts, säger Jana.

Filmteamet har följt utredaren Jana under dagen. På eftermiddagen lämnar hon över arbetet framför kameran till Lina och Olle. Bild: Minna Ridderstolpe

Hon sitter i lunchrummet, en kollega hjälper henne med pappersarbete efter ett nyligen uppkommet ärende, en så kallad ”overstay” (överskridande av vistelsetid i Sverige). På tv-skärmen i mitten av rummet syns olika flightnummer, non Schengen-ankomster. Nu finns inget särskilt att filma, så filmgänget sitter vid ett bord, grejar med sina mobiler.

Är de i vägen ibland, filmteamet?

– Nej. I början var det ovant, nu känns det liksom naturligt. Behöver vi springa så springer de efter. Alex har stenkoll på mig, säger hon och nickar mot inslagsproducenten.

Får ni se avsnitten innan de sänds i tv?

– Nix. Varje tisdag blir jag överraskad. Det är ovant att se sig själv. Mamma är mest stolt, hon visar för kompisarna i Tyskland, säger Jana.

– Jag har sett dig och jag tycker du var bra, säger en kollega intill mellan tuggorna av matlådan.

Känsliga ärenden filmas inte

Filmteamet får inte filma känsliga ärenden. Till exempel när det gäller minderåriga eller personer som söker asyl. Inte heller i passburen, i polisbilen, när det sker enskilda samtal eller när olika beslut delges. Och filmteamet måste, precis som all personal, gå igenom personalkontrollen för att ta sig från landside (incheckning och bagage) till airside (säkerhetskontroll och boarding). Kameran, ljudutrustningen, det långa mickstativet, hörlurar – rubbet läggs på rullband och scannas. Det blir många turer här under ett arbetspass.

Inne på taxfreeområdet får filmteamet inte filma. Ljudtekniker Aras väntar utanför. Bild: Minna Ridderstolpe

När Lina och Olle får syn på en kille som anhöriga har anmält som försvunnen och därmed är efterlyst, kommer de snart att säga till teamet att sluta filma. Ärendet är känsligt och komplicerat. Det involverar samtal till socialtjänsten, sjukvård och Bops. Den efterlysta killen svarar lugnt och sansat på Linas många frågor, men ögonen är rädda. Han vill fly från Sverige för att värna om sitt eget liv. Hans flyg går om några minuter. Lina, som vill få honom att förstå att det finns hjälp att få i Sverige, han behöver inte fly, jobbar mot klockan.

Och nu säger Lina till filmteamet att sluta filma och gå iväg en stund. Fler samtal. Men det räcker inte. Killen är fast besluten att lämna Sverige.

– Och vi kan inte hindra honom. Han tackade nej till skyddet vi erbjöd. Och det fanns inga grunder alls för LPT-beslut (lagen om psykiatrisk tvångsvård).

Men det blev en motanmälan om olaga hot med hedersinslag.

”Synkarna i slutet är det värsta”

En kvart innan Lina ska gå av sitt kvällspass, är det dags att summera arbetsdagen inför kameran i en så kallad synk. På Arlanda är det snudd på omöjligt att hitta en avskild plats, men mitt i Sky City, en trappa upp, finns ett ställe med slingrande träbänkar och krukväxter. Här blir bra, tycker filmteamet. En långhårig resenär betraktar nyfiket deras arbete med att få ordning på utrustningen. En stark lampa riktas mot Lina, som ser lite sammanbiten ut.

Lina samlar sig inför kvällens sammanfattande synk. ”Jag tror att realityserien gör så att man får en förståelse för polisens uppgifter på Arlanda”, säger hon. Bild: Minna Ridderstolpe

Hur känns det nu?

– Synkarna i slutet är det värsta. Att stå här själv rätt upp och ner och prata in i kameran … Jag vet inte hur många omtagningar det blev i början, säger hon med ett matt skratt.

Filmteamet donar med micken, ber henne ställa sig lite längre till vänster, och sedan: kameran rullar. Den långhåriga nyfikna resenären håller nu upp sin mobil och filmar han också. Inslagsproducenten Alex vill veta mer om dialogen med den efterlysta killen, om det kändes som ett misslyckande att han tackade nej till hjälpen?

– Det är klart att det inte kändes bra. Vi hade gärna sett att han tagit emot den hjälp och det skydd han har möjlighet att få i Sverige. Nu åker han utomlands, helt ensam. Men han ville åka. Han var själv lättad när han gick på planet.

Några fler frågor följer.

Sedan får Lina beröm av inslagsproducenten och kameran stängs av för den här gången.