Röster från helvetet på jorden

Här berättar han och kollegor om arbetet under och efter skolskjutningen på Campus Risbergska den 4 februari 2025.

Felizia Acnell, RLC-operatör:

”Jag är precis tillbaka från lunchrasten. Två 112-or hoppar upp på skärmen. Jag svarar.”

– Han säger att det är smällar. Fem smällar på skolan. Sedan säger han att det kan vara skott. Det är något i hans sätt att prata … Min magkänsla säger – det här går vi på.

Det är Felizia Acnell som tar det allra första 112-samtalet om skolskjutningen klockan 12.33 den 4 februari. Eleven ringer från ett klassrum där han och klasskompisarna låst in sig.

Felizia Acnell meddelar snabbt befälet: misstänkt skottlossning på skola.

Sedan väller larmsamtalen in.

– Jag har aldrig varit med om något liknande. Min första tanke är att jag måste lägga händelserapporten snabbare än vad jag någonsin gjort i min karriär.

" Jag hör allt live"

Allt går fort.

Felizia Acnell minns inte hur många larmsamtal från lärare, elever och anhöriga hon får de kommande två timmarna.

Brandlarmet tjuter konstant i bakgrunden, skott hörs under några samtal, folk skriker.

– Jag är ju inte fysiskt på platsen, men ett sinne är ju där. Jag hör allt live.

Och så känner hon plötsligt igen rösten på en av inringarna.

– Min gamla lärare ringer från ett klassrum. Hon har låst in sig med elever.

Felizia Acnell har själv pluggat på skolan. Det här samtalet tar på henne.

– Då kände jag att det här blev väldigt verkligt. Det kändes så konstigt, du ska inte vara där inne.

Felizia Acnell vet dessutom att hennes bästa kompis har en tenta just den här dagen på skolan, men de tankarna skjuter hon upp helt.

– Det är intressant hur hjärnan slår bort saker och fokuserar på stunden här och nu. Jag är liksom bara ett med skärmen.

Först när kvällspersonal byter av tar Felizia Acnell upp sin mobiltelefon och ser att bästa vännen lever.

"De första passen efteråt var jättejobbiga"

Brandlarmet fortsätter att tjuta i hennes öron när hon kommer hem.

– Jag kunde inte ha för tyst omkring mig i början, då blev det jobbigt.

De första dagarna reagerar hon starkt på vissa ljud. Som pipet från en lastbil som backar. Och det särskilda ljudet från arbetsdatorn när det kommer in ett prio-samtal.

– De första passen efteråt var jättejobbiga. Det kändes som om jag var ny på jobbet igen, att jag knappt vågade ta larmen av rädsla för vad som fanns där bakom.

Hon betonar att hon fått bra stöd av krishandledare, kollegor och gruppchef.

Dagen efter var det en kollega som mötte Felizia Acnell med en kram.

– Då släppte allt och tårarna forsade. Det blev en dominoeffekt, fler kollegor började gråta och vi pratade om hur jobbigt det var att ta samtalen. Det kan vara svårt att erkänna sådant, men plötsligt var vi alla helt öppna och det har hjälpt oss igenom det här.

Alfred, regionala insatsstyrkan Bergslagen:

”Jag sitter vid datorn och ska ta tag i semesterplaneringen. Det ropas ut ett prio-larm. Jag hör på rösten på RLC att det inte är ett vanligt larm.”

— Det här är allvar på riktigt, det känner jag direkt, säger Alfred.

Han och RI-kollegorna (regionala insatsstyrkan) kör en kort samling i garaget. Rustar på.

– Vi gör oss klara för att kliva rätt in i skolan.

Framkörningen tar några minuter. Under den tiden hinner de höra på radion att kollegor blir beskjutna.

Uppdraget: avbryta pågående dödligt våld

På plats vid Campus Risbergska är uppdraget: gå in och konfrontera gärningsperson och avbryt PDV, pågående dödligt våld. Alfred går in tillsammans med två operatörer. De har ingen aning om hur många gärningspersoner som finns där inne – eller att det handlar om en yta på drygt 1 700 kvadratmeter, fördelat på över 200 rum. Lägesbilden de har är: pågående dödligt våld, kollegor har blivit beskjutna.

– Vi går in i huvudentrén och ser kroppar på golvet, massor av blod. Brandlarmet tjuter och det kommer det att göra under hela insatsen, säger Alfred.

Vad hinner du tänka?

– Du vill bara vidare, hitta gärningsmannen, det är han som är målet. Men man hinner se skadorna och inser att det inte är 9 mm som han skjutit med. Det är grovkalibrigt, det liknar krigsskador.

Alfreds kollega kommer lite senare att ta upp en hylsa från golvet och konstatera att det är 30.06. Jaktammunition. För att döda riktigt stora djur, bland det grövsta en jägare kan ha.

De jobbar sig framåt i korridorerna. Några ingripandepoliser håller dörren till ett rökfyllt rum – de tror att gärningspersonen kan vara där inne. Två till RI-operatörer ansluter. En tar sig till utsidan av skolan för att försöka se in genom fönstret – ett farligt uppdrag, en potentiell gärningsperson kan lätt få syn på honom.

Campus Risberska är som en labyrint med över 200 rum på cirka 1 700 kvadratmeter. Gärningspersonen – eller gärningspersonerna – kan finnas var som helst. Bild: Pavel Koubek/Aftonbladet/TT

Men det går inte att urskilja någon rörelse därinne.

– Vi tar hjälp av ett taktiskt hjälpmedel för att se om vi istället kan framkalla någon reaktion i den rökfyllda miljön. Men det händer inget, så vi beslutar oss för att söka vidare.

"Gärningsmannen kan vara bakom oss"

De jobbar sig längre in i korridorerna. Gärningspersonen – eller gärningspersonerna – kan finnas var som helst. Alfred berättar att de hela tiden måste ha ett 360-gradersperspektiv – ständig koll framåt, bakåt och på sidorna.

Många klassrumsdörrar är stängda, toalettdörrar är låsta.

– Vi öppnar och kollar av stämningen i vissa rum. Just nu är det bästa vi kan göra att meddela att de får fortsätta hålla sig inlåsta. Skulle vi börja släppa ut folk riskerar vi att få ett massivt skadeutfall ifall det blir ny skottlossning.

Framåt, framåt, hela tiden. Korridorer överallt.

Ett par gånger tvingas de backa tillbaka i korridorerna för att undersöka information som ropas ut i radion. Bland annat att gärningspersonen ska ha tagit sig ut genom skolan.

– Det visade sig ju inte stämma, men det vet vi inte där och då. Vi kan inte strunta i det, vi måste kontrollera.

Framåt igen. En RI-kollega rycker ner en utrymningstavla som visar hur lokalen är uppbyggd.

– Fan, blir känslan. Du kan gå igenom ett klassrum och komma ut i ett annat klassrum – som sedan leder ut i en annan korridor. Där vi har sökt är det inte säkert. Gärningsmannen kan vara bakom oss.

Insikten innebär att Alfred och kollegorna behöver söka säkrare bakåt vid vissa ställen.

När de ser skotthål i ett par glasdörrar inser de att de förmodligen är nära gärningsmannen som skjutit mot ingripandekollegorna.

Och strax möter de IGV-kollegorna. Snabb nick till varandra. Scenerna i just den här korridoren är som tagna ur en skräckfilm.

– Skottskadorna på offren … börjar Alfred. Det är det värsta jag har sett under mina 19 år som polis.

– Magkänslan säger att vi är nära gärningsmannen här, att det är extremt farligt. Vi hör ingenting. Men han kan ligga och vara beredd att skjuta mot oss vid minsta rörelse. Vi är på tårna.

Nationella insatsstyrkan är strax framme vid skolan, hör Alfred i radion när han kliver på golvet som är halt av blod. RI-kollegorna tar sig in genom ytterligare några klassrum och hamnar i en ny korridor. Alfred tittar in genom ett fönster till ett klassrum och ser en kropp. Vid höftpartiet skymtar en kniv. Ett skjutvapen syns också.

Gärningspersonen hittas

Nu har vi hittat honom, hinner Alfred tänka.

De slår in dörren.

– Det luktar blod, järn. Rummet har varit stängt så det luktar mycket. Han rapporterar in att de har hittat honom.

– Död vit man är det jag kan säga, för det är det som går att se. Jag letar efter legitimation på honom, men hittar ingen.

Genom vapennummer kommer senare licenser hittas som leder vidare till en Rickard Andersson.

Fortfarande vet inte Alfred och kollegorna inne på Campus Risbergska om det finns fler gärningspersoner.

– Men känslan är, det är bara han. Vi blir lite lugnare, men kan förstås inte vara säkra.

Han står kvar i klassrummet, bredvid kroppen. Inväntar kollegor. Nu har han befunnit sig i skolan i strax över en timme. Lokalen bredvid visar sig vara ett fikarum för personal, där hukar några lärare.

– Jag frågar om de har vatten och får ett glas. Vi pratar lite, jag försöker vara medmänsklig. Människorna här inne har haft fullständig panik och trott att de ska dö. Jag går in i faran, men det ingår i mitt jobb att göra det.

Han fortsätter:

– Gärningsmannen hade mängder av ammunition på sig. Det tyder på att han har blivit trängd och stoppad. Det är poliserna som gått först in i skolan som stoppat honom och avgjort detta. De har gjort alla rätt, de är hjältarna.

Alfred möter upp insatskollegor vid huvudentrén. Ett mer strukturerat sök av skolbyggnaden tar nu vid.

– Vi tränar på rätt saker, det vet vi nu. Att vi fortsätter lägga kraft på att öva ihop med de andra insatsstyrkorna är viktigt, vi jackar i varandra direkt.

I bilen hem, efter att ha kört en kort samling i polishuset i Örebro och ätit hämtmat med RI-operatörerna, kommer tårarna. Alfred sitter kvar en stund i bilen på garageuppfarten, innan han går in och kramar sina barn.

Han har svårt att se dem i ögonen.

– Du får skuldkänslor över vad du är villig att utsätta dig för. För något som dina barn i slutändan kan få betala för.

 Jojje, utredare:

”Genom kontorsfönstret ser jag en polisbil som kör snabbare än vanligt. Två till polisbilar kommer i väldig fart. Det här är inte bra, tänker jag, och rustar på. Nu ropar flera kollegor skolskjutning’ i korridoren.”

Jojje jobbar inne som utredare. Men nu vill han ut.

– Jag har extra sjukvårdskompetens och erfarenhet av att vårda svårt skadade från mitt tidigare jobb inom Försvarsmakten.

När Jojje hoppar in i en polisbil för att köra till Campus Risbergska har det bara gått två månader sedan han bytte den gröna uniformen mot den blå.

Jojje vet att två till kollegor, som tidigare jobbat på ambulansen, befinner sig på lunchpromenad just nu, ovetandes om läget.

– Jag plockar upp dem och de tvekar inte en sekund att följa med till skolan.

Skotthål i entrédörren och sönderskjuten fönsterruta. Några minuter före klockan 13 går Jojje och kollegorna in med dragna vapen. Planen är att avbryta PDV, först och främst. Men sedan: att försöka rädda så många liv som möjligt.

Gör akut traumavård

Bara några steg in ser de en första person ligga skjuten på golvet. Personen är död. Längre in i korridoren ser de ytterligare tre personer på golvet. Tillsammans med en IGV-polis med förstärkningsvapen tar de sig dit.

– Vi får gå in med ett tufft mindset direkt, var finns chans att rädda liv?

Skadorna är så pass svåra att den bedömningen blir ganska lätt. Han förstår snabbt att två personer är döda. För den tredje är läget oerhört kritiskt. Men – här finns en chans.

Medan Jojje kontrollerar ingångshål och försöker stoppa blodflöden – gör akut traumavård – har han ingen aning om huruvida det finns en eller flera gärningspersoner i byggnaden. Eller om korridoren han befinner sig i är säkrad av kollegor tidigare.

– Jag sätter en chest seal (gelbaserat förband) över skotthålet. Det fungerar som ett stort lufttätt plåster.

Plötsligt hörs smällar, skott? Vid PDV ska poliser direkt söka upp och konfrontera gärningsperson för att avbryta det pågående dödliga våldet. Jojje och kollegorna blir nu tvungna att avbryta och rusar mot ljudet för att undersöka vad det är. Smällarna visar sig komma från regionala insatsstyrkans taktiska hjälpmedel.

De vänder tillbaka.

Jojje får nu höra att det är ”extremt hög risk” att vistas i den här korridoren. Han och kollegan släpar ut den svårt skadade i huvudkorridoren, där fler poliser finns.

Jojje påbörjar HLR. Samtidigt upptäcker han ytterligare en skottskada och konstaterar: Det går inte att göra mer här.

Ett hav av blåljus

De jobbar sig längre in i skolan, ihop med IGV-personal och operatörer från insatsstyrkorna. De bryter upp låsta toalettdörrar, hittar skräckslagna överlevande och transporterar ut dem.

– En kvinna hade försökt klämma in sig bakom toalettstolen. Det rör sig om axelbredd där, det är ett jättesmalt utrymme. Hon kan varken resa sig eller gå, hennes ben har domnat eftersom hon satt så illa. Jag lyfter upp henne och masserar benen för att få igång blodflödet. Pratar lugnt.

Kvinnan grips av panik, igen, när han leder ut henne i korridoren full av blodspår och kroppar på golvet.

Men hon får snart hjälp. Utanför huvudentrén väntar ett hav av blåljus – polis, ambulans, räddningstjänst. Jojje minns fortfarande känslan.

– Det var fantastiskt att se all personal som var här för att rädda liv.

Utanför skolan är det ett hav av blåljus. – Det var fantastiskt att se all personal som var här för att rädda liv, säger Jojje. Bild: Kicki Nilsson/TT

Hemma igen, många timmar senare, mitt i natten. Jojjes fru sitter uppe och väntar. Hon är orolig.

– Jag ringde henne inifrån skolan, men fick inget svar. Då pratade jag in ett röstmeddelande, men allt hon hörde var brandlarmet.

Tom, insatsledare, nationella insatsstyrkan:

”Jag står med en handduk runt midjan, har precis tränat, när larmet kommer.”

Åtta minuter senare sitter Tom i en bil på väg till Örebro. Från Solna tar det knappt två timmar till Campus Risbergska, för helikoptern går det snabbare. Under tiden får han veta att det pågår sök efter gärningsperson, att det finns flera döda.

Snart vet han också att en gärningsman har påträffats död. Tom tar plats vid polisinsatschefen och de leder nu insatsen tillsammans, på ledningsplatsen utanför skolan.

– Utmaningen är att säkerställa att det bara är en gärningsman, det tar tid. Innan vi kan fastställa det agerar vi som att det är PDV. Vi förutsätter och dimensionerar för att det är en strukturerad och välplanerad terroraktion med koordinerade attacker, med flera inblandade gärningsmän.

Medan NI-operatörer (nationella insatsstyrkan) söker i skolan, med RI-kollegor, ser Tom till att ha medarbetare redo att gå in på andra ställen – ifall det smäller på fler platser.

– Min uppgift är att tänka nästa steg, att ha ett helikopterperspektiv. Alla resurser kan inte skickas in där det för stunden är farligast.

Husrannsakan hos gärningspersonen

NI-operatörer dirigeras till gärningspersonens hemadress för husrannsakan, i syfte att fastställa identitet och kunna påbörja en kriminalteknisk undersökning.

– Vi vill säkerställa att det inte finns fler gärningspersoner, att han inte är en del av ett nätverk eller liknande. Och hitta spår som kan leda till motiv.

Nationella insatsstyrkan dirigeras till gärningsmannens hemadress för husrannsakan. Bild: Jerker Ivarsson/Aftonbladet/TT

Allt eftersom tiden går börjar bilden av gärningsmannen klarna.

– Helhetsbilden tyder på att han är ensamagerande och att det här är en isolerad händelse. Då blir det lättare att arbeta på ledningsplatsen och vi fokuserar bara på skolan.

Stöttar i krishanteringen

Tom stannar sedan kvar i Örebro för att stötta i krishanteringen på plats. Han deltar i gruppsamtal.

– Att alla är med och delar sina erfarenheter är viktigt. Alla påverkas. Många poliser upprepade att de kände sig väl förberedda, andra kände att de velat göra mer. Det är naturligt. De poliser som gick in först har garanterat räddat många liv.

Hur har du själv påverkats?

– Jag är så pass förberedd mentalt genom all träning, men det är klart jag är berörd. Människor har dött, det är människor som inte kommer hem till sina familjer på kvällen.

Det viktigaste vid pågående dödligt våld är att komma fram snabbt, betonar Tom.

– Vår utmaning är att vara tillräckligt snabba. Svensk polis står väl förberedd för den här typen av händelser, men vi behöver en bättre helikopterburen transportkapacitet för att kunna komma fram ännu snabbare.

Magnus Hammer, projektledare, region Bergslagens kansli:

”Jag har precis parkerat bilen och är på väg till ett jobbmöte i polishuset när jag får ett sms från en kollega: PDV på skola, Risbergska. Man med automatvapen. Folk skjutna. Skjutit mot polis. Brinner på plats.”

Magnus Hammer beskriver hur kroppen liksom omedelbart styr honom mot omklädningsrummet. Måtte det vara ordning på utrustningen, hinner han tänka.

För han har inte jobbat operativt på fyra år.

Han har inre tjänst. Men innan dess: 21 år som operativ polis. Och chef för regionala insatsstyrkan i polisområde Örebro.

– Här kan jag rädda liv. Jag måste ta mig dit. PDV har jag övat med insatsstyrkan i många år och med IGV, jag vet hur man jobbar i det och hur man leder. Jag har kompetens att agera där det brinner, jag är rökdykare i grunden, kan hantera luftpaket.

Uniformen åker på

Uniformen åker på och han kliver snabbt in i en polisbuss.

– Hur var det nu jag ställer in rätt talgrupper i Rakel? Jag känner mig ringrostig, men får ordning på grejerna lagom till vi är framme vid skolan.

I radion hör Magnus Hammer att regionala insatsstyrkan är inne i skolan. Strax hörs välbekanta röster.

– Det är mina gamla gubbar. Och man hör när det är allvar, du vet. Jag hör hur de jobbar. De är ansträngda, men lugna och sylvassa i sin kommunikation att måla upp lägesbilden.

Magnus Hammer är nu innanför huvudentrén. I radion har det ropats ut att det inte hörts några skott på 20 minuter.

– Men någon kanske går runt med stickvapen istället. Du har inte en aning om var han är eller hur många de är. Två gärningspersoner nämndes på radion vid ett tillfälle.

Blod på väggar och golv

Magnus Hammer och några kollegor han bildar team med rör sig framåt i korridorerna. Han fick inte med sig hörselskydd, brandlarmet skär i öronen. Det luktar rök. Blod på väggar och golv. Kroppar.

– I den värsta korridoren tänker jag: det jag ser och går i nu – det kommer jag att få betala för mentalt senare.

De når något slags förråd och han anar en rörelse i mörkret.

– I min värld kan det vara en gärningsperson.

Personen lyssnar inte på Magnus Hammers direktiv att backa med händerna ovanför huvudet, mannen är i chock. Det visar sig vara en lärare. Magnus ger honom en snabb kram.

Magnus Hammer och kollegorna forcerar dörrar och hjälper till att evakuera inrymda elever och lärare.

– Vi jobbar stenhårt för att de inte ska tvingas se det vi ser. Vi ber dem blunda eller håller själva för ögonen på dem. Det blir ett akut chockomhändertagande mitt i sökoperationen.

Någonstans i radion hör han att en gärningsman hittats död.

Det fylls på med fler kollegor, läget börjar kännas lite lugnare.

Flera timmar söker Magnus Hammer inuti skolan. En brandman haffar honom när han kommer ut, ger vatten. Och kaka. Magnus Hammer tar av sig sina blodiga handskar.

Får gå in igen

Efter bara några minuter får han frågan om att gå in igen. Uppgiften: att räkna in kropparna och detaljsöka att det inte finns fler skadade. För att skolan sedan ska kunna lämnas över till kriminalteknikerna.

– Byggnaden är inte helt säkrad. Hotbilden är inte lika hög, det är förmodligen inget PDV. Men du måste ha fortsatt öppet sinne och vara beredd.

Hur kändes det att gå in igen?

– Jag hade redan sett allt. Jag kunde lika gärna gå in igen – istället för att ta in en massa nya medarbetare.

Sedan ringer han sin närmaste chef som inte har en aning om att han varit på plats i skolan. Han är med på samlingen i polishuset. Här får han chans att krama om kollegor han mött som hastigast i skolan, mitt i infernot.

– Det var en enorm glädje att se alla, att ingen blivit fysiskt skadad.

Förutom konstaterad nedsatt hörsel på bägge öronen, har Magnus Hammer haft problem med kraftiga adrenalinpåslag veckorna efter skolskjutningen.

– Jag hade svårt att sitta still, kroppen ville röra på sig hela tiden.

Han har varit på ett krisstödjande samtal och säger att han kommer att behöva fler.

– Att jag släckte ner tankarna på min familj så fort jag klev över den första döda kroppen, det grubblar jag på mycket idag, säger han.

Samtidigt är han medveten om att det var nödvändigt för att kunna jobba därinne.

Emelie Andersson, handläggare, kansliet för operativa enheten och utredningsenheten:

”Jag sitter i ledningsmöte med operativa enheten. Under kaffepausen hör jag av några medarbetare att det är en pågående skolskjutning. I min gamla gymnasieskola! Jag tror inte det är sant först.”

Ledningsmötet avbryts. Inom kort startas en särskild händelse, SH. Alla uppdrag och beslut här kommer att passera genom Emelie Andersson. När kommenderingschefen fattar beslut om förstärkningsvapen, restriktionsområden för UAS:en, eller att pressträffen behöver flyttas till större lokal på grund av det stora medietrycket – är det Emelie Andersson som ser till att beslutet loggas, når rätt funktion och följs upp. Vartenda stabsmöte om skolskjutningen är det hon som kallar till och för anteckningar på.

Hon ingår i stabsexpeditionen.

"Vi är navet"

– Vi är navet, spindeln i nätet. Vi hjälper stabschef och kommenderingschef att hålla ordning och reda administrativt, så de kan fokusera på andra arbetsuppgifter och att jobba nära de olika funktionscheferna.

Emelie Andersson strukturerar stabens arbete genom mappsystem, loggar och mejl.

I början var det svårt att få grepp om allt.

– På lägesuppdateringsmötena var det så mycket folk i möteslokalen och så många uppkopplade. Det gick inte ens att ta namn på alla deltagare. Kollegor från hela landet och Europol hörde av sig. Det fanns en enorm vilja att hjälpa och ett driv framåt.

Närmare 150 uppdrag har Emelie Andersson och kollegorna på stabsexpeditionen hittills förmedlat till olika funktioner, efter direktiv från stabsledningen.

Arbetsdagarna har varit långa.

– Första kvällen gick jag hem 04, då var det svårt att komma ner i varv. Men jag är så glad att få vara en av alla som bidrar.

Roberto Eid Forest, LPO-chef, Örebro:

”Jag sitter i telefonsamtal med en kollega när jag förstår att något är på gång. Jag rör mig mot garaget och ser hur medarbetare rustar på. Det är stressad stämning.”

– Instinkten sitter i: ska jag också åka ut?

Men min roll som LPO-chef är i det läget att lägesfölja, att skaffa oss så bra koll vi kan.

I stabsrummet i polishuset i Örebro har det börjat samlas en del ledningsfunktioner. Polisradion står på bordet: pågående skottlossning på Campus Risbergska.

Han förstår tidigt att det kommer att bli stort medieintresse, och är den som tackar ja till uppgiften att hantera media.

Antal döda vet inte Roberto Eid Forest när han ställer sig inför ett 50-tal journalister – och hela Sverige och delar av världen – i direktsändning. Han leder polisens allra första pressträff efter skolskjutningen och säger att han inte var nervös, utan fokuserad, lugn.

Fakta behöver vara korrekt

– Vi säger inget som inte är bekräftat. I det läget sänder vi tillsammans med sjukvård, räddningstjänst och kommun, och måste förmedla den samlade lägesbilden.

Det var så vi la upp strategin. Polisen ska vara en källa till information, fakta behöver vara korrekt. Det fanns så mycket rykten.

Det han säger är ungefär:

”Det är en pågående insats, vi vet inte omfattningen. Vi har inrymt och utrymt skolor och letar efter flera gärningspersoner.”

Medietrycket är högt. Roberto Eid Forest, LPO-chef Örebro, leder polisens allra första pressträff efter skolskjutningen. Bild: Hans O. Torgersen/TT/NTB

Visst förmodade Roberto Eid Forest att det fanns flera svårt skadade och döda, men just då fanns ingen bekräftad avliden.

Tio döda

Han blir kvar länge i pressrummet. När han kommer tillbaka till stabsrummet står det ”10 döda” på en tavla.

– Tvåsiffrigt! Vad är det som händer? Det var svårt att ta in, ofattbart.

Medieintresset på nästa pressträff är om möjligt ännu större. Obekräftade uppgifter om ”flera döda” finns sedan länge ute i media. Den här gången förmedlar Roberto Eid Forest att det rör sig om tiotalet döda och att gärningsmannen påträffats död.

När Roberto Eid Forest lämnar polishuset på Järnvägsgatan sent på kvällen den 4 februari är det fortfarande full aktivitet.

– Den stora uppslutningen och engagemanget glömmer jag aldrig. Korridorerna, som brukar vara tomma vid den här tiden, var fulla av medarbetare.

Utredningsorganisationen arbetade febrilt, folk stod på kö för att komma in och jobba.

Många som mådde dåligt

Dag två fokuserar Roberto Eid Forest på att ta hand om gruppchefer och personal.

– Det var ett exceptionellt läge. Det fanns så många chefer som själva varit inblandade och mådde dåligt, men som förväntades omhänderta personal. Att de kunnat fullgöra sitt arbetsmiljöansvar, trots att de själva behövt stöd, är otroligt.

Hur mår du själv?

– I början fokuserade jag helt på uppgifterna och vad som behövde lösas. Jag gick in i en slags bubbla, gav mig inte tid till att reflektera.

Men när han några dagar senare hör på radion att 18 unga förlorat en förälder i masskjutningen går det rakt in.

– Jag är själv pappa. Jag blev väldigt berörd. Jag började tänka på omfattningen och hur många som blir drabbade.

Mediehanteringen skötte han bra – det har han fått höra av kollegor runtom i landet, mejlkorgen har fyllts med uppskattande ord. Han blir igenkänd på både gymmet och leklandet.

– Det har nästan känts lite märkligt. Jag var inte på plats i skolan, det var inte jag som mötte gärningsmannen och blev beskjuten. Men jag väljer att se att all den tacksamhet jag får är riktad till hela polisorganisationen.

Teresa Berneborn, krisstödjare:

”Jag sitter hemma och jobbar när jag hör nyheterna på tv. Snart plingar mobilen och min chef ber mig att så snart jag kan komma in till polishuset i Örebro.”

Extremt chockade. Så beskriver Teresa Berneborn skaran av poliser som var först på plats, de som gick in allra först i skolan och avbröt det pågående dödliga våldet.

Hon tar emot dem i en lokal som får fungera som uppsamlingsplats i polishuset i Örebro. Mackor och vatten finns.

Många sitter tysta, en del gråter. Någon tittar tomt framför sig. Blodfläckarna på uniformerna räcker inte för att avslöja vidden av de scener de precis bevittnat.

– Vi skapar ett första omhändertagande och checkar av hur de mår. Vi vill inte att någon ska åka direkt hem och sitta ensam med tankarna.

Kamratskapet är tydligt

Något som är tydligt redan från första stund är kamratskapet poliserna emellan. – De var otroligt fina mot varandra, kramades och frågade varandra hur de mådde. Jag som krisstödjare behöver inte göra så mycket i det läget, jag ska inte tränga mig på.

Teresa Berneborn berättar om reaktioner – vad man kan förvänta sig efter att ha varit med om ett trauma. Hon berättar att normala reaktioner är rädsla, ledsenhet eller att man inte känner något alls.

I takt med att tiden går fylls lokalen på av fler kollegor, både personal som arbetat i skolan och utanför. Teresa Berneborn informerar att alla som önskar kommer att få stöd. Och man behöver inte be om stöd, erbjudande kommer per mejl. Poliserna som gick först in i skolan bestämmer Teresa Berneborn träff med redan klockan 14 dagen efter.

– Det kändes bra att de hade en inbokad tid när de lämnade polishuset.

Viktigt att sitta i grupp 

Och dagen därpå har den allra värsta chocken lagt sig. Flera poliser uppger att de mår bättre idag än igår. Teresa Berneborn leder samtalet tillsammans med en krisstödskollega, och det handlar om att bygga tillit i rummet. Alla får avge ett tysthetslöfte, det som sägs i rummet stannar här.

Att sitta i grupp har en viktig poäng.

– Hela konceptet bygger på att stressreducera och vara varandras pusselbitar, för att försöka få en helhetsbild, säger Teresa Berneborn.

Hon fortsätter:

– En medarbetare som stod utanför entrén till skolan undrar vad som egentligen hände där inne – någon som var inne i skolan kan då ge sin bild. Då släpper ältandet och funderingarna.

Över 300 förfrågningar om krisstöd

Dagen efter skolskjutningen börjar chefer höra av sig om medarbetare som behöver ”samling efter händelse”, det vill säga krisstödssamtal. På ett dygn kommer över 300 förfrågningar från personer som vill ha krisstöd.

– Vi förstår direkt att vi inte klarar det här på våra krisstödjare i Bergslagen, vi begär in hjälp från hela landet.

I början av mars kallar Teresa Berneborn till uppföljningssamtal med patrullerna som gick först in i skolan.

– Det viktiga då är att se att de starkaste reaktionerna börjat avta. Hur har det varit att börja jobba igen? Det pratade vi mycket om.

Är det inte tungt att höra allt?

– Berättelsen blir långt ifrån, men reaktionerna och känslorna i rummet kommer väldigt nära. Vi får eget krisstöd för att hantera allt vi får höra. Det fina är att jag ser resultat där och då – jag ser lättnaden som många tar med sig ut från en samling.

Lars Forsberg och Eva Kjellström, kriminaltekniker:

”Vi hör massa IGV-bilar som drar iväg. Det är ett väldigt tutande, mer än vanligt. Det börjar pratas i korridoren om skolskjutning. Vi är lite avvaktande, kan det stämma? Sedan lyssnar vi på radiotrafiken och förstår att det blir en lång natt för oss allihop.”

Lars Forsberg och Eva Kjellström börjar göra i ordning utrymmen för kläder och andra beslag som kommer att strömma in från skolan.

– Vi vet att vi har ett jättejobb framför oss. Vi vet också att vi inte får gå in i skolan på länge, förrän det är helt säkert.

Vi förbereder det vi kan och packar bilarna, säger Eva Kjellström.

Timmarna går, väntan är tuff. Förstärkning från Falun och Karlstad är på väg.

Vid 18-tiden kan Lars Forsberg, Eva Kjellström och omkring 20 ytterligare kriminaltekniker börja arbeta.

”Väntan är tuff, du vill bara in och börja jobba”. Kriminalteknikerna Lars Forsberg och Eva Kjellström går in i skolan när den är helt säkrad. Bild: Pontus Lundahl/TT

Nu handlar det om att undersöka brottsplatsen – samtidigt som en DVI*-organisation drar igång med målet att identifiera de döda så snabbt som möjligt. Båda uppgifterna utförs av kriminaltekniker, men med olika fokus. Kombinationen innebär utmaningar.

– Båda jobben är lika viktiga, det går inte att prioritera det ena framför det andra. Det gör det svårt att strukturera arbetet till en början, men vi hittar en metod som fungerar. Det blir ett fint lagarbete, säger Lars Forsberg.

"Den värsta platsen vi någonsin jobbat i"

Campus Risbergska består av över 200 rum och elva långa korridorer som kriminalteknikerna ska undersöka.

– Det var nyss helvetet på jorden här, när vi går in är det knäpptyst. Bara det sorgliga ljudet från offrens ringande mobiler hörs. Skolan är så stor och komplex med många offer och otäcka skador. Dessutom har säkert hundra poliser sprungit här före oss, platsen är väldigt påverkad, säger Lars Forsberg.

– Det finns en viss anspänning eftersom det här är den värsta platsen vi någonsin jobbat i. Samtidigt finns ett lugn, vi vet att vi kommer att klara det här också, säger Eva Kjellström.

Väskor, skolböcker, halvätna måltider – spår efter personer som tvingats lämna platsen i panik finns överallt. Och tomhylsorna. Hylsor i mängder ligger på golvet.

Lars Forsberg och Eva Kjellström får en uppfattning om hur gärningsmannen rört sig på platsen. Sedermera kommer en avancerad 3D-modell över Campus Risbergska tas fram där landets två så kallade skjutincidentspecialister ska redogöra för skjutvinklar på ett djupare plan.

– Det blir ytterligare en pusselbit i vårt arbete med att göra platsen begriplig för dem som inte varit där. Det handlar om att beskriva händelseförloppet, vad vi hittat, sett och dragit för slutsatser, säger Lars Forsberg, som ansvarar för att skriva det så kallade platsprotokollet.

Säkrar drygt 700 spår och beslag

Lars Forsberg och Eva Kjellström berättar att man säkrar drygt 700 spår och beslag – topsat blod, hylsor, tillhörigheter, vapen med mera – på skolan. Cirka 200 av dessa har skickats på analys till nationellt forensiskt centrum, NFC. Vid ett ”vanligt” mord rör det sig om kanske 30–40 säkrade beslag/spår från platsen, varav ett urval skickas på analys.

Lars Forsberg och flera kollegor tillbringar totalt tio arbetsdagar i skolan.

– Alla har blivit påverkade. Många pratade om dålig sömn efter första dygnen och en hjärntrötthet. Men det blev också en vardag att vara där, jag bearbetade allt genom att vara i det, genom att jobba i de där skolkorridorerna varje dag, säger Lars Forsberg.

Eva Kjellström:

– Det som hjälper oss är att vi har ett syfte och en tydlig uppgift när vi är där, och en önskan om att ge offren någon typ av upprättelse genom vårt arbete.

*Disaster Victim Identification är en metod för att identifiera avlidna saknade personer.

Charlotta Wijkström och Klara Berntsson, bildanalytiker:

”Vi är på jobbet och märker plötsligt att det åker ut väldigt mycket polisbilar. Nu har det hänt något stort, förstår vi. Snart får vi höra att det är PDV.”

– Vår tanke direkt blir att undersöka om det går att följa händelsen live genom att granska polisens egna övervakningskameror, säger Klara Berntsson.

Men polisen har inga egna kameror just vid Campus Risbergska. Charlotta Wijkström och Klara Berntsson börjar istället ringa runt till bensinstationer, matbutiker – platser i närheten av skolan som har övervakningskameror.

– Vi hoppas förstås på att fånga gärningsmannen på film och även händelsen.

Filmmaterialet i utredningen kommer att bli gigantiskt. Bara det exporterade materialet från polisens övervakningskameror i Örebro är cirka 52 000 timmar. Allt granskas inte av bildanalytikerna, specifika tidpunkter utifrån utredningsuppgifter väljs ut.

Sex år långt filmmaterial

– Skulle man trycka på play skulle kameran rulla i sex år, med externa övervakningskameror inräknat. Så mycket filmmaterial finns i utredningen, säger Charlotta Wijkström.

Snart startas en tjänst där allmänheten kan ladda upp bilder och video från händelsen. Här jobbar Charlotta Wijkström och Klara Berntsson med att bland annat förbättra ljudkvaliteten på filmklipp inifrån skolan.

– Och vi skriver upp allt vi ser och vad som händer i videomaterialet – och allt man kan höra. Det tar sin tid, säger Klara Berntsson.

Dag tre hittas gärningsmannen på en busskamera. Filmmaterial från busstrafiken hämtas ut. Spårningsarbetet pågår för fullt. Men det finns ett glapp – som också presenteras på polisens pressträff den 20 februari. Vad gör gärningsmannen från det att han går av på busshållplatsen i närheten av skolan, klockan 07.47, till dess att han observeras på skolområdet 11.30?

– Vi har jagat det här glappet. Vi har fått in vittnesuppgifter, men har inget rörligt material under de här timmarna, säger Charlotta Wijkström.

"Alla har varit så behjälpliga"

Bildanalytiker från så gott som alla regioner har förstärkt i inhämtnings- och granskningsarbetet.

Viljan att hjälpa har också varit stark från allmänheten.

– Vi har fått sitta kvar hos företag till efter stängning för att hämta hem övervakningsfilmer, alla har varit så behjälpliga, säger Klara Berntsson.

Hur är det att gå igenom videomaterialet inifrån skolan?

– Det ingår i vår vardag att kolla på våldsamt material, men det här är extremt. Men det finns stöd att tillgå och vi har så bra kollegor, säger Charlotta Wijkström.

I ”vanliga” mordärenden klipper Charlotta Wijkström och Klara Berntsson ihop material från olika kamerakällor för att återskapa ett händelseförlopp som kan visualiseras i rätten. Men här blir det ingen rättegång. Istället väljer man att presentera ett filmmaterial för anhöriga och allmänheten, där en 3D-animering av Campus Risbergska utgör basen, för att ge svar på frågan om vad som hände där inne.

Charlotta Wijkström och Klara Berntsson om den stora utmaningen:

– Vi brottas mycket med etik och moral. Det är många döda och många anhöriga, den respekten måste finnas med hela vägen. Är det till exempel relevant att visa var personerna har avlidit? Den typen av frågor ställs vi inför.

En vecka efter masskjutningen hålls en minnesceremoni och en tyst minut i centrala Örebro, där flera tusen människor samlas för att hedra offren och de drabbade. Bild: Pavel Koubek/TT

Anna Morin, FLO-utredare, Family Liaison Officer:

”Jag är på semester utomlands när jag får veta att det skjutits på en skola. Efter att ha försäkrat mig om att mina anhöriga, som är poliser, inte kommit till skada är första känslan: jag borde vara hemma och bidra med arbetet som FLO.”

En syster, en son, en bror, en mamma. Anna Morins jobb är att ta hand om dem – de anhöriga till dem som dödades på skolan.

– Min uppgift är att skapa förtroende och ge de anhöriga relevant information om vad som händer i utredningen. Anhöriga ska känna att de vågar anförtro oss saker som leder utredningen framåt, säger Anna Morin.

När hon kopplas in, tio dagar efter dådet, har FLO-förmågor från hela landet förstärkt och arbetat i Örebro sedan dagen efter skjutningen. Dödsbud har lämnats hemma hos de anhöriga. Visningar av kropparna på bårhuset har redan ägt rum.

– Skador kan göra att anhöriga kanske bara får se en närståendes hand eller en fot. Det här brukar vara ett väldigt viktigt tillfälle, att får ta ett sista farväl, säger Anna Morin.

"Vi finns här för de anhöriga"

Hon möter anhöriga som befinner sig mitt i sorgen och söker svar på massvis med frågor. Anna Morin kan förklara varför deras mobiltelefon tas i beslag eller varför det dröjer innan halsbandet eller glasögonen från den döda lämnas ut. Men varför hamnade just min familjemedlem i skottgluggen? Vissa frågor är svåra att besvara.

– Vi ger dem trygghet ändå, genom att vi finns för dem och de har oss att ringa till.

Anna Morin finns där när anhöriga ordnar med begravningar. Det händer att anhöriga till brottsoffer bjuder in FLO-utredare till begravningar.

– Det är ett förtroligt uppdrag och fint att bli inbjuden, säger Anna Morin.

Hur får man förtvivlade anhöriga att anförtro sig åt en?

– Det handlar om att visa respekt och förståelse för deras situation. Med tålamod och tid brukar vi kunna få bra uppgifter i förhör, säger Anna Morin.

Hon poängterar att FLO inte är någon krisstödsfunktion.

– Vi är polisen och är tydliga med det från början. Vi håller förhör när den första chocken och sorgen lagt sig och vi informerar om utredningens gång, anhöriga ska inte behöver läsa i media om saker först.

Skolskjutningen i Örebro har fått fler inom polisen att förstå värdet av FLO, enligt Anna Morin.

– Vi avlastar utredningsledningen enormt genom att ge anhöriga information och förståelse för polisens arbete. Vi bidrar också med kunskap till utredningen.