"Jag kunde blivit en trasig vuxen"

– Det är lättare att bygga starka barn än att laga trasiga vuxna, säger Patrick Tornéus.

Han kunde själv ha blivit en trasig vuxen, tillägger han, som uppvuxen i Stockholmsförorten Botkyrka med en ensamstående mamma, som dubbelarbetade för att hennes barn skulle få det de behövde, och en pappa som då satt i fängelse.

Åtta år har gått sedan Patrick Tornéus blev polis och sju år sedan han började arbeta i Södertälje. Nu är han gruppchef för områdespolisen, som ansvarar för sex särskilt prioriterade riskområden i Södertälje.

En stor del av problemen i områdena är kopplade till ungdomsbrottsligheten – nyrekrytering, narkotikaförsäljning och grova våldsbrott. Många samverkansmöten med skola och socialtjänst ingår i jobbet.

– Ungdomarna som begår brott tar stor plats i det offentliga rummet. De behöver inte vara våldsamma utan det kan räcka med deras blotta närvaro för att folk ska känna sig otrygga. Det är inte så att ingen vågar prata med oss – där är vi inte än – men vi märker att det finns en viss tystnadskultur. Därför är det viktigt att vi är synliga och försöker bygga förtroende för oss.

Patrick Tornéus och hans kollegor jobbar mycket enligt KUB. – Det står för för kliv ur bilen, och är en metod jag fick av min mentor. Vi är mycket ute till fots och kan fånga upp samtal från allmänheten, vilket vi inte kan på samma sätt om vi sitter i bilen.

Har tystnadskulturen blivit värre under dina sju år i Södertälje?

– Nej, jag tycker att den har förändrats åt det positiva hållet. Jag märker att om folk känner igen en polis som de vet arbetar i området, så vill de prata och lämna tips. Men när anhöriga till kriminella blev skjutna förra året märkte vi att folk var rädda för att prata, vilket inte var konstigt.

Vilka är de största utmaningarna i ert arbete?

– Det kanske låter som en klyscha, men vi behöver bli fler poliser i yttre tjänst som jobbar brottsförebyggande. Det är också viktigt att poliser i yttre tjänst förstår hur vi är en del i den brottsförebyggande strategin.

Prioriterar att träffa ungdomar

En viktig del är att prioritera att träffa ungdomar, menar han, eftersom nyrekryteringen är det som föder upp framtida våldsutövare och kanske gängkriminella.

– Besöken på fritidsgårdar till exempel handlar om att återkommande avsätta tid för att skapa kontakt och bygga upp ett förtroendekapital.

Patrick Tornéus har ett starkt engagemang för barn och ungdomar. – Att vara engagerad är ett aktivt val och innebär att du inte kan vara känslomässig kopplad till resultatet. Även om förutsättningarna ändras eller om du inte ser resultat direkt så fortsätter du, säger han. Bild: Minna Ridderstolpe

Patrick Tornéus liknar förtroendeskapandet med insättningar och uttag på ett bankkonto: det kan börja på minus, hamna på plus när barnet träffar och pratar med poliser på till exempel ungdomsgården, och sjunka igen om polisen måste ingripa. Och så håller det på.

Han ger ett exempel på hur en liten insats kan ge stor utdelning.

– Vi åkte på ett jobb, vi skulle till ett hem där ledningscentralen misstänkte att det kunde pågå ett brott i nära relation. När vi kom dit visade det sig att en kvinna hade utsatts och vi grep mannen. Kvinnan sa att hennes barn var på sitt rum och att han var jätterädd för polisen. När jag gick in i rummet tittade en liten pojke fram. När han såg mig log han och sa ”Jag känner igen dig, du spelade basket med oss igår!”. Jag kom ihåg att jag hade stannat polisbilen dagen innan och skjutit några skott med bollen i basketkorgen. Det tog mig tre minuter att göra, och det ledde till att pojken vågade komma fram.

Kan det vara svårt med gränssättningen, att inte bli för mycket kompis?

– Det handlar om att utgå från sin yrkesroll, ”jag är polis, jag kommer att rapportera dig om det behövs”. Det är viktigt att vara tydlig med det redan från början. Då blir det enklare för oss och lättare för ungdomarna att förhålla sig till.

Fick sina fördomar bekräftade

Om någon sagt till Patrick Tornéus som barn att han skulle bli polis hade han inte trott på det. Polisbilar syntes ofta i området där han bodde. Han blev påverkad av att folk pratade om poliser på ett negativt sätt och till exempel sa att de bara trakasserade ungdomar i brist på annat. När han som tonåring första gången träffade poliser fick han sina fördomar bekräftade.

– Jag och några kompisar hade varit på disco och stod vid en busshållplats. Då stannade en polisbil och poliserna sa till mig att hoppa in i bilen. Där blev jag anklagad för något jag inte hade gjort. De sa att jag ”varit på en plats med fel personer och hållit på med skit”. Jag kände mig maktlös, men stod på mig och efter en stund fick jag gå ur bilen. Jag fick ingen förklaring till varför de anklagade mig. Det var en jättehemsk känsla! Från den händelsen har jag tagit med mig att när vi gör en tvångsåtgärd mot någon ska personen få veta varför, om det inte är sekretess förstås. Vi måste ge folk en förklaring, förklara att det vi gör är legitimt av en viss anledning. Det kan göra stor skillnad.

Idrotten blev hans räddning

Det hade varit lätt att hamna fel i området där Patrick Tornéus växte upp, men idrotten blev hans räddning. Hans mamma hade en tro på idrottens brottsförebyggande effekt och Patrick Tornéus och hans bror började träna friidrott.

– Där blev jag sedd, hörd, bekräftad, fick ett sammanhang, en anknytning, delaktighet, ett åtagande och en övertygelse om att här får jag vara, och här får jag vara mig själv.

Patrick Tornéus, till vänster, växte upp i Botkyrka söder om Stockholm med sin mamma och sin storebror. Bild: Privat

Hela sommarloven var Patrick Tornéus, till vänster, och hans bror på landet – hos sina släktingar i Boden. Bild: Privat

Patrick Tornéus bytte senare till basket. Men hans bror Michel Tornéus fortsatte med friidrotten, tog 22 SM-guld och har fortfarande svenskt rekord i längdhopp på 8,44 meter.

Under några år arbetade Patrick Tornéus som ungdomsledare för ett löparprogram och som fastighetsskötare på Botkyrkabyggen. Han började fundera på att bli polis, framför allt för att det är ett yrke där man får träna mycket.

Träffade sin blivande mentor

När han var 22 år träffade Patrick Tornéus den person som skulle bli hans mentor, polisen John Franco. Det var på ett trygghetsmöte i Fittja. Hans mamma hade skickat dit honom för mötet kunde ge honom en chans att få sommarjobb.

– Vi pratade och John tyckte att jag skulle passa som polis. Vi bytte telefonnummer och efter några veckor ringde han och berättade att han hade ett projekt på gång.

John Franco hade sökt pengar hos en nystartad mångfaldsgrupp för att samla ungdomar i utsatta områden som ville bli poliser och visa dem vad yrket innebär.

Tanken var att ungdomarna på sikt skulle kunna hjälpa till att förändra synen på polisen i sina bostadsområden.

– John sa ”du måste söka som alla andra, du kan inte bara få en plats”. Så jag skrev ett personligt brev om varför jag ville bli polis, och blev sedan utvald. Jag tror att vi träffades en gång i veckan. Vi fick träffa poliser, diskutera olika ämnen och göra några moment som ingick i polisutbildningen – bada isvak, springa hinderbana och vara med på scenarioövningar med figuranter. Det var stort för mig bara att få komma in i ett polishus. Efter det var jag övertygad om att jag ville bli polis.

Hur påverkar din bakgrund ditt jobb som polis?

– Den ger mig fler perspektiv, och jag kan ge mina kollegor en annan infallsvinkel. Allt är inte svart eller vitt. Styrkan i Polismyndigheten är just att vi är olika; vi har olika etniciteter, kön, erfarenheter och så vidare.

– Som polis är det viktigt att förstå att ens sätt att se på ett område påverkar hur man utövar sitt yrke där, och det påverkar dem som bor där. Det är skadligt att generalisera om ett område.

Patrick Tornéus och John Franco föreläser för polisstudenter och socionomstudenter om engagemang och om att bygga kontakter och relationer. Och om hur den enskilde kan göra skillnad. Dessutom håller PatrickTornéus externa föreläsningar, som en bisyssla, om framför allt fördelarna med idrott. Han har bland annat föreläst på Riksidrottsförbundet, Stockholms fotbollförbund, Kronprinsessparets Stiftelse, idrottens ledare och för beslutsfattare.

– Jag är en idrottsintresserad person och i min värld är idrottsföreningar det mest brottsförebyggande vi har i samhället. Där blir barn och unga sedda, hörda och bekräftade.