Lik och lydnad på schemat

På morgonen var himlen klarblå. Nu blåser det 24 meter per sekund. Nordanvinden river i kläderna och biter i kinderna. Uppe på det jämtländska kalfjället, ovanför trädgränsen, är sikten nästintill obefintlig och av skoterleden ner till Bydalen syns inte ett spår.

Idag ska ett 50-tal fjällräddare och polishundförare från Dalarna, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten öva tillsammans med en norsk frivilligorganisation med representanter från Svalbard och lavinexperten Marcel Meier från Schweiz.

De är deltagare på det som förut kalllades Lavinhundsutbildning, men som nu heter Vinterutbildningen.

Polisen ansvarar för att söka efter och rädda människor i fjällen. Myndigheten ansvarar även för att utbildningen för fjällräddare är densamma i hela landet.

Tio figuranter grävs ner

Idag är Vinterutbildningen inne på sin andra dag. Deltagarna ska träna på att söka efter människor som begravts i snö och grupperna har kört upp med skotrar på Oviksfjällen med hundarna i släpvagn. De ivriga hundarna ylar och skäller och vill börja jobba på en gång, men de får vänta. Först ska tio figuranter, elever från ett naturbruksgymnasium, grävas ner i två meter djupa bivacker. Det är tungt, kallt och svårjobbat i den hårda blåsten. Flera skotrar har dessutom kört fast i drivsnön och deltagarna måste hjälpas åt att dra loss varandra.

För att träna hundarna grävs figuranter ner i snögrottor som noggrant täpps igen. Efter 20 minuter har människolukten hunnit tränga igenom snömassorna och hunden får börja sitt sökande. Bild: Minna Ridderstolpe

Efter några timmar är det simulerade lavinområdet perfekt preparerat för att vara verklighetstroget. Varken förare eller hund har någon aning om var i massorna figuranterna är begravda. Nu måste de hittas inom 20 minuter för att ekipaget, alltså hundförare och hund, ska bli godkänt. I en verklig situation handlar det om liv eller död.

Den första hunden, schäfern Äsch, nosar i snön och snart markerar den genom att skälla.

– Hunden ska agera även om det är en väldigt svag doft, säger Ulrika Wärvik, fjällräddare sedan 15 år och till vardags narkossköterska i Östersund.

– Det räcker inte med att hunden markerar, då blir vi inte godkända. Den måste skälla och börja gräva också. Sedan ska jag som förare kunna få hunden att söka vidare om det finns risk att fler personer dragits med i lavinen.

Malin Håmås och schäfern Baskko gräver sig djupt ner mot figuranten. För de hundekipage som arbetar i region Nord och Bergslagen är utbildning i lavinsök inte ett krav men önskvärt. Bild: Minna Ridderstolpe

Säkerhet, sjukvård och taktik

Uppdraget som fjällräddare är både krävande och farligt, menar Jörgen Modin, polisinspektör och hundförare i lokalpolisområde Östersund. Han är ansvarig för veckans vinterutbildning där säkerhet, sjukvård och taktik är viktiga delar. Bland mycket annat ska en fjällräddare veta hur en lavin startar, bedöma risken för ytterligare laviner, besluta om vilken taktik som ska användas och kunna söka med lavinsond. Det är en hopfällbar stav som sticks ner i snön efter ett visst mönster – runt, runt som en kanelbulle – för att leta efter en kropp.

Jörgen Modin, polisinspektör och hundförare i lokalpolisområde Östersund. Bild: Minna Ridderstolpe

– När sonden får träff på en kropp känns motståndet helt annorlunda, säger Jörgen Modin.

Joackim Larsson med Wiking Chidob "Thor" från region Nord klarade examinationen med bravur. Bild: Minna Ridderstolpe

Jörgen Modin vet hur det är att ingå i en stor sökoperation. Han var med 2012 när det splitternya Herculesplanet 5630 Siv kraschade rätt in i bergsmassivet Kebnekaise. Det 40 ton tunga planet hade fem passagerare och var på väg från Norge till Kiruna för att hämta deltagare till en internationell militärövning. Kraschen utlöste en 600 meter lång och 100 meter bred lavin. I sex veckor arbetade Jörgen Modin och de andra fjällräddarna med att samla ihop spillrorna i den lodräta terrängen. Han beskriver uppdraget som en fysisk och mental mardröm.

Planet hade havererat på Rabots glaciär, en av Sveriges mest otillgängliga platser, och där var Jörgen Modin och hans kollega nära att mista livet.

– Vi visste inte att det fanns avgrundsdjupa glaciärsprickor dolda under snöbryggorna som lavinen hade bildat. Vi gick ovanpå sprickorna, utan linor eller säkerhetstänk. Då fick vi, parallellt med räddningsarbetet, utbilda oss i hur man jobbar i replag och hanterar hundar i lina och sele. Först efteråt insåg vi hur farligt det varit och hur galet det hade kunnat gå.

Idag är det bara övning även om omständigheterna är verkliga. Den hårda vinden piskar på och riskerar att förvilla doftspåren. Trots det markerar hundarna tydligt och gräver sig snabbt och metodiskt genom snön till dem som gömt sig.

– Det är viktigt att hundföraren inte försöker påverka hunden i en viss riktning, utan litar på hundens förmåga i sökmomentet, fortsätter Jörgen Modin.

Efter en stund hittar hundarna och dess förare de nödställda i bivackerna. Hundarna belönas med leksaker och beröm. Uppdraget är fullbordat.

Hundarna belönas med sina favoritleksaker. Att träna hunden i lavinsök tar cirka ett år. Men att träna ekipaget tar två år, eftersom föraren måste lära sig säkerhetsbedömningar och taktik. Bild: Minna Ridderstolpe

Lydnad på schemat

Tidigt nästa morgon, innan det ljusnat, samlas ekipagen på gårdsplanen utanför byns värdshus. Lydnad står på schemat. I raka led och helt simultant rör sig förare och hundar på givna kommandon fram och tillbaka, stannar, vänder om, springer, stannar igen. Det ser ut som en dans. Hundarna fokuserar på sina förare, beredda på minsta lilla tecken.

– Idag har vi bjudit hit två kriminalsökhundförare, berättar Jörgen Modin för gruppen.

Tillsammans med dem ska hundekipagen öva på att gå längs en utstakad väg för att oväntat presenteras inför en främmande lukt – lukten av lik.

Hundarna reagerar olika. Några markerar nyfiket och uppmärksamt, andra agerar direkt undvikande och drar sig från platsen, eftersom lukten är både ovan och mycket obehaglig.

– Det är en extrem miljö och det är viktigt att hundarna bekantar sig med situationen och markerar, för tyvärr är det inte alla gånger vi hittar levande personer, säger Jörgen Modin.

Sikten är nästintill obefintlig när fjällräddare och hundförare från Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Dalarna övar tillsammans. Bild: Minna Ridderstolpe

"Du måste vara ständigt beredd"

Narkossköterskan Ulrika Wärvik var med under räddningsarbetet efter en lavin i Åre 2013.

– En skidåkare hade åkt offpist och utlöst en djävulskt stor lavin i Tväråvalvet. All snö fastnade på en platå. Personen blev begravd längst ner i botten av en ficka.

Ulrika Wärvik och elva andra hundförare bildade en sondkedja.

– Vi sökte i flera timmar utan resultat. Jag har aldrig varit så trött. Till slut kom en fjällräddare med en ny, extra lång sond. Han gick precis där vi hade passerat och fick otroligt nog träff, men sorgligt nog gick den här personens liv inte att rädda.

Jörgen Modin berättar om jobbet:

– Som fjällräddare måste du vara ständigt beredd. Med kort varsel ska du och din hund infinna er på helikopterbasen på Frösön för att bli utflugna och droppade vid en olycksplats på fjället. Du är helt ensam och måste vara rätt utrustad, även kunskapsmässigt, annars kan det bli farligt.

– Vi måste vara rätt rustade för att kunna göra vårt jobb. Vi vet att fjällen kommer att fyllas med människor de närmaste månaderna och att det kommer att bli lavinolyckor. I de flesta fall är det inga människor i lavinerna, men vi rycker ut vid minsta misstanke. Totalt genomförs cirka 320 fjällräddningsinsatser per år.

– Men många av dem kan avslutas på ett tidigt stadium tack vare att hundarna har sökt igenom området och konstaterat att ingen åkt med i exempelvis en lavin. Utan hund hade insatstiden blivit betydligt längre, säger Jörgen Modin.