”Vi måste lämna vår komfortzon”

– Jag kände förundran! Hur kom det sig att svenskarna såg så lugna och harmoniska ut?

Jale Poljarevius var elva år, året var 1975 och han hade just flyttat till Sverige med sin mamma och morfar från den serbiska delen av dåvarande socialistiska federativa republiken Jugoslavien.

”Att människorna här är lugna är beviset för att Sverige är ett demokratiskt land”, förklarade hans morfar.

Själv var Jale Poljarevius van vid att vara orolig och inte lita på omgivningen.

– Angiverisystemet är ett fundament i diktaturer och folk kunde plötsligt hämtas mitt i natten och sedan försvinna. I skolan fick vi hela tiden höra att vi måste berätta om någon sagt något negativt om landets ledare, säger han.

Jale Poljarevius bar på en hemlighet: innan den nya regimen tog över i Jugoslavien 1945 hade hans morfar varit underrättelseofficer i kungariket Jugoslavien och stationerad i Slovenien.

– Det fick inte komma fram för då skulle han ha blivit arresterad direkt och i värsta fall dödad. Folk ställde frågor till mig om honom, och jag var livrädd att försäga mig, säger Jale Poljarevius.

I Sverige klingade oron och rädslan successivt av. Inför riksdagsvalet 1976 blev han förundrad igen när han förstod att det fanns flera olika partier att rösta på – inte bara ett som han var van vid i Jugoslavien.

Vad demokrati innebär förstod han egentligen fullt ut först som nybliven polis, när han fick bevaka demonstrationsfriheten vid en demonstration.

– Tyvärr har folk svårt att fatta att det är det demokratiska systemet vi poliser försvarar – inte demonstranternas åsikter.

Sverige ligger långt fram med yttrandefrihet och demonstrationsfrihet, och det måste vi försvara till siste man!

Ny i Sverige. Efter att ha levt sina första elva år i en diktatur tog det tid för Jale Poljarevius att fullt ut förstå vad demokrati innebär. Bild: Privat

De farligaste männen ska identifieras

Idag är Jale Poljarevius underrättelsechef i region Mitt. Sedan hösten 2023 är han även operativt ansvarig för den nationella operationen Beta, som ska förhindra mäns dödliga våld mot kvinnor. Förra året mördades tio kvinnor av män de hade, eller hade haft, en nära relation med.

Det specifika med operation Beta är att fokus ligger på gärningsmännen. De farligaste männen ska identifieras och utsättas för operativa åtgärder.

– Vilka är de här männen? Vilka är deras gemensamma riskfaktorer? Vägen framåt är att vi måste gå in i ett tidigare skede operativt, innan fler kvinnor dör, säger Jale Poljarevius.

Men det finns en annan viktig aspekt. Generellt krävs en kulturell förflyttning inom polisen när det gäller synen på mäns våld mot kvinnor, menar Jale Poljarevius.

– Statusen för den här typen av brott måste öka! Vi inom Beta ser att vi polisiärt har en lång väg att gå innan de får samma status som gängvåld eller kriminell ekonomi har. Men det görs små intressanta förflyttningar, säger han.

En sådan förflyttning är att arbetet mot särskilt utsatta brottsoffer nu, för första gången, är ett av de tre delmålen i Polismyndighetens strategiska verksamhetsplan. Det är också ett inriktningsområde i den nationella underrättelseverksamheten.

– Jag upplever också att det pratas mycket mer om dessa brott nu, både inom polisen och i media. Det är bra att vi pratar, men det absolut viktigaste är att se till att det blir verkstad inom området! Vi måste walk the talk, inte talk the walk!

Att identifiera de farliga männen ska vara ett ständigt pågående arbete i polisregionerna där samverkan med bland annat kriminalvården, socialtjänsten och psykiatrin är viktig. Samarbetet krävs också för att förhindra att männen begår nya brott och för att kunna ge rätt stöd till brottsoffren.

En förhöjd risk är självmordstankar

Majoriteten av de män som hamnar på regionernas listor över högriskpersoner finns redan i polisens register för att de har anmälts för våld i nära relationer och anses ha förhöjd risk för att utsätta sin partner för dödligt våld. En riskhöjande faktor är när dessa farliga män uttrycker självmordstankar i samband med våldet, till exempel ”om du lämnar mig tar jag livet av mig”.

Forskning vid Cambridge University i England har nämligen visat att självmordsbenägenheten i det sammanhanget är den tydligaste markören för att mannen längre fram kan mörda sin partner. Andra riskhöjande faktorer är till exempel en separation, depression och att mannen har tagit strypgrepp mot sin partner.

Polisen ska alltså jobba brottsförebyggande mot männen på listorna, och ansvaret för det ligger på polisregionernas operativt ansvariga chefer, OAC. De ska föra ut Beta i regionerna, vidare till polisområdena.

De ska i sin tur föra ut det i lokalpolisområdena – som ska göra en plan för hur de ska gå vidare.

– Det kallas uppdragstaktik. De får ramen, de ska rädda liv. Men hur det ska ske, det bestämmer de själva. Jag tror att de flesta är överens om att vägen till framgång går via lokalpolisområdena, säger Jale Poljarevius.

Lista med förebyggande insatser

Som stöd för lokalpolisområdena har man inom operation Beta tagit fram förslag på olika förebyggande insatser, och den listan kommer kontinuerligt att fyllas på.

Kan du ge konkreta exempel på sådana insatser?

– En del av arbetet kan vara att söka upp högriskmännen och ha ett riskreducerande samtal med dem, ”Vi tror inte att du mår bra, och vi är oroliga för att du ska skada din partner.”

Men det är förstås inte bara att ringa på dörren, påpekar han. Det krävs förarbete, en noggrann analys där man tittar på mannens historik, och om det finns risk att ett sådant möte kan utlösa nytt våld.

Det krävs också att den som ringer på har erfarenhet av riskreducerande samtal, till exempel förhandlarerfarenhet eller arbete inom Bops (brottsoffer och personsäkerhet).

Sådan uppsökande verksamhet har gjorts i region Mitt.

– Flera av dem som testat har sagt att det känns obekvämt i början, men när man väl har brutit sig ut ur sin komfortzon är det mer positivt än man trott.

Varje lokalpolisområde måste punktmarkera de här männen!

Ett annat konkret exempel är att polisen kan kontrollera om mannen i fråga har många öppna ärenden som inte har redovisats till åklagare. Om de paketeras ihop och redovisas kanske de räcker till ett frihetsberövande. Då öppnar sig ett fönster för mannens partner, menar Jale Poljarevius, och hon får möjlighet till lugn och till att förhoppningsvis få insikt om att det finns ett alternativ till det liv hon lever.

– När mannen kommer ut igen måste vi vara på alerten och hjälp kvinnan. Varje lokalpolisområde måste punktmarkera de här männen! På samma sätt som vi vet att det bor tre tunga gängledare i ett lokalpolisområde, ska vi veta att det bor sju farliga individer där som kan ha ihjäl sin partner. De sju adresserna ska vi kunna hålla reda på och vi ska jobba förebyggande.

En annan åtgärd, som redan görs på flera orter, är att hundpatruller rastar sina hundar där män som klassats som högriskpersoner bor.

– Det sänder ett mycket viktigt signalvärde till både brottsoffren och förövarna. Det viktigaste är att det görs aktiviteter! Våld i nära relation sker oftast i det tysta, och bryter man anonymiteten kan man hindra den kriminella aktiviteten.

Det brottsförebyggande arbetet räddar liv

Jale Poljarevius återkommer till hur viktigt det är att, istället för att peka med hela handen, få alla att förstå att det förebyggande arbetet som riktas mot förövarna kan rädda människoliv.

– Det här är inget nytt och det är ingen extrauppgift. Det ingår i polisens uppdrag att rädda liv. Det nya är att polisen nu, med hjälp av listorna, har information om utpekade individer.

Det senaste året har Jale Poljarevius synts mycket i media, framför allt med anledning av alla sprängningar och mord. I Expressen har han kallats ”gängkrigets Anders Tegnell”. Han säger att gängkriminaliteten är ett komplext problem och en ständigt pågående process.

– De som bekämpar gäng och grov organiserad brottslighet måste ha ett tydligt mindset: de måste inse den bistra verkligheten men samtidigt aldrig tappa hoppet om att vi kommer att segra. Sedan kommer det fram nya kriminella grupperingar och så börjar processen om igen och igen och igen. Ett slags infinite game.

Morfar en stor förebild

Jale Poljarevius säger att han själv kunde ha hamnat i kriminalitet, om hans pappa fått mer inflytande över honom. Han beskriver pappan som en fullblodsbedragare, och som väldigt frånvarande i hans liv.

– Han flyttade till Sverige före oss och skulle skicka pengar till oss i Belgrad. Istället fick morfar skicka pengar till honom. När vi flyttade hit visade det sig att han hade skaffat en ny familj, men han ville fortsätta vara gift med min mamma så att han skulle slippa betala underhåll.

Det tillsammans med andra händelser, gjorde att Jale Poljarevius tidigt klippte kontakten med sin pappa. Istället var hans morfar en stor trygghet och förebild. I efterhand ser han också att morfadern sådde ett polisiärt frö inom honom.

– Han hade jobbat med underrättelsearbete och lärde mig tidigt att tänka polisiärt – att reflektera, leta alternativ och göra egna val.

Polisyrket – en livsstil

Efter lumpen blev Jale Poljarevius ordningsvakt i Stockholms tunnelbana. Där kom han för första gången i kontakt med poliser och en av dem tyckte att han också skulle bli polis. Det fick honom att söka till polisutbildningen.

Genom åren har han haft många olika tjänster. Steget ut i offentligheten tog han när han runt 2016 var lokalpolisområdeschef i Uppsala/Knivsta och började twittra. Ett kriminellt nätverk höll Uppsala i ett järngrepp.

– Hela polisområdet arbetade offensivt mot detta gäng. Vi var framgångsrika och jag använde sociala medier på ett offensivt och kaxigt sätt. Vi visade upp bilder på beslag av narkotika, vapen, pengar och vi meddelade allmänheten när fängelsedomar började komma. Övrig media hakade på de meddelanden som vi la ut och plötsligt spreds informationen via tidningar, radio och TV. Det väckte stor irritation hos de kriminella.

Det gick så långt att hans bil sprängdes när den stod på gatan utanför hans hus, och han blev hotad flera gånger. I perioder har han haft tungt beväpnad polis utanför sitt hem.

– Det är jobbigt när familjen drabbas, men vi har fått extremt bra hjälp med olika åtgärder och stöttning från arbetsgivaren.

Trots allt som hänt har Jale Poljarevius aldrig funderat på att byta yrke.

– Jag vet inte om jag vågar säga det här, men polisyrket är inget jobb för mig. Det är en livsstil.