Uppdrag figurant: Skadad, utsatt och minerad

Jag knuffas framåt i trapphuset, pistolens kalla hårda mynning borras in mellan mina skulderblad. Jag vill framåt, men mina ben vill inte. Jag har aldrig någonsin ägnat en tanke på hur ett steg går till. Nu lägger jag all min tankekraft på att säga till mina fötter att ta sig framåt. Lyft på knät, en fot framför den andra, först höger, sedan vänster. ”Du kan detta, Rönna.”

Kanske är det tyngden av det som är fastspänt runt min mage som gör det så svårt. ”Nej, dina ben är fria, benen kan bära dig. Ta dig framåt.”

Bländad, solens strålar är för starka i kontrast till husets mörker. Jag drar in den friska luften i mina lungor och får kraft och börjar springa.

PANG!

Kulan träffar mitt ben. Grusvägen och jag möts. En smärta i benet jag aldrig tidigare känt. Kvar är endast jag, ensam med det tickande ljudet från det som är fastspänt runt min mage.

Poliser kommer från ingenstans. De rör sig fort längs husets ytterväggar. Jag skriker allt jag kan, tills min röst inte längre bär. De är där, de ser mig men hjälper mig inte. Jag skriker att jag är oskyldig. Men allt de ser är det tunga svarta paketet som täcker nästan hela mitt magparti.

Poliserna försvinner in i huset. De lämnar mig ensam igen. Jag skriker i vad som känns som en evighet. Hur mycket jag än tar sats kväver det inte det tickande ljudet.

En ny grupp av poliser kommer springande. På deras beige, militärliknande kläder förstår jag att de tillhör insatsstyrkan. En av dem möter min blick. Han stannar upp. Ser mig. Han tittar på sina kollegor och jag ser hur han tvekar, hur han har en inre konflikt, hur han gör ett val. Han springer fram, till mig. Äntligen!

– Jag ska stoppa din blödning på benet. Har de sagt något om bomben? Vet du hur den är byggd? Var är avtryckaren någonstans?

Jag ska precis säga att jag inte vet. Att jag är så tacksam över att han kom fram.

Att jag bara vill att han ska ta bort den från mig, men då hör jag hur det tickande ljudet plötsligt ändrar takt.

PANG!

Det tickande ljudet upphör. Kvar ligger skalet av det som var jag och det som var polisen med de snälla ögonen.

Det tickande ljudet upphör. Kvar ligger skalet av det som var jag och det som var polisen med de snälla ögonen, skriver figuranten/kommunikatören Rönna Wernbom. Bredvid henne ligger polisen som skulle hjälpa henne att desarmera bomben. Bild: Minna Ridderstolpe

En spännande dag i övningsmiljö

Tre timmar tidigare. Det är tidig morgon när jag och 65 andra samlas på en militäranläggning för att vara figuranter i polisens övning Athena. Vårsolen står redan högt på himlen. En polishelikopter hovrar över oss, dess rytmiska ljud från rotorbladet ekar över de öppna fälten. Det är första gången jag är i övningsmiljö.

En polis med en orange väst med ordet ”övningsledare” på ryggen bockar av oss och går igenom upplägget för dagen.

– Ha alltid skyddsglasögonen på och öronpropparna i. Om du eller någon i din närhet får en verklig skada, ska ni ropa ut ”Avbryt — skarp skada”, säger övningsledaren.

Jag är här med en kollega från kommunikationsavdelningen. Jag möter hennes blick och hon ser tillbaka på mig med nervositet och skräckblandad förtjusning. Jag känner likadant. Det här blir en spännande dag!

– Vi behöver två personer som kan spela skyddspersoner i ett skyddsärende med Bops*, säger övningsledaren.

Jag får en av rollerna. Hamnar i en bil tillsammans med polisen och en kvinna. Hon berättar att hon heter Ulla, är pensionär och att hennes son är polis och att hon därför brukar ställa upp som figurant.

– Det ger spänning i vardagen, du vet, lite adrenalin förlänger livet. Jag har tid över och ni behöver folk. Det är perfekt.

Ulla och jag får flytta in i varsin ”lägenhet”. Övningsområdet är uppbyggt för att likna en småstad. Förutom bostadsområden finns restauranger, apotek, en polisstation, en förskola och skola. På fasaden hänger skyltar med kända logotyper och gatunamn, men innanför väggarna ekar hemmen och butikerna tomma.

Jag sätter mig på en trälåda fastspikad på väggen. Polisen i orange väst har gett oss en kort instruktion till scenariot som ska utspelas. Några poliser kommer att få direktiv att hämta mig och köra mig till polisstationen, där jag ska ge mitt vittnesmål mot gängkriminella, som tidigare ska ha försökt pressa mig att bli en del av deras nätverk. På vägen till polisstationen kommer vi att bli attackerade av personer som vill skada mig. Men det är inget poliserna vet om i förväg.

Under tiden jag väntar funderar jag på hur det är att vara skyddsvittne på riktigt. Rädd för sitt liv, osäker på sin överlevnad. Tanken får mig att backa från fönstren. Två poliser leder mig ut ur lägenheten. Utanför porten hoppar plötsligt en man med kniv fram. Poliserna gör allt för att skydda mig. En av dem använder sin kropp som en mänsklig sköld. Tillsammans tar vi oss alla tre in i en polisbil, oskadda.

– Nu är du säker, Rönna. Vi ska köra dig till polisstationen, där du kommer vara trygg. Vi har dig.

Jag möter polisens blick, han vänder sig om mot mig i baksätet. Jag tror på varje ord han säger. Aldrig har jag känt mig så trygg. Och det beror inte på att faran inte var på riktigt, för det kändes det som, utan tryggheten hör ihop med hans agerande. Jag hade kunnat lägga mitt liv i hans händer.

"Sättet vi övar på här är unikt"

Vi kör till polisstationen i låtsasstaden som är uppsamlingsplats för alla deltagande poliser samt för övningsledarna. Där möter jag David Catlos som är projektledare för övningen.

Området, som kallas frizon, är fyllt av poliser från olika avdelningar och regioner. Jag skakar hand med en grupp från den nationella insatsstyrkan. Först vid fjärde handslaget förstår jag att namnen de uppger inte är deras riktiga namn. Vi passerar en stor grupp som har en ivrig diskussion på engelska.

– Sättet vi övar på här är unikt. Det gör att vi får besök från andra länder. Både norska och amerikanska specialenheter är här och övar med oss idag, berättar David Catlos utan att jag ens behöver fråga.

David Catlos visar en whiteboardtavla som är uppspikad på en vägg utomhus.

Med stora bokstäver står det:

TRY AND FAIL

FAIL AGAIN

FAIL BETTER

FAIL FASTER

– Det här beskriver hur vi övar och varför vi övar på det här sättet. Vi tränar på att möta problem som vi inte kan förutse, problem vi aldrig tidigare stött på. Och det enda sättet att ta sig an det okända är att misslyckas, förklarar David Catlos.

Går övningen ut på att misslyckas?

– Ja, för bara genom att misslyckas ser man sin fulla kapacitet. Det är inte förrän du pressar dig själv till ditt absoluta max, tills du inte orkar eller kan göra mer, som du faktiskt kan veta var din maxnivå ligger. Och genom misslyckanden lär vi oss.

Ytterst handlar övningen om att öka polisens förmåga att hantera allvarliga händelser, som till exempel grovt organiserad brottslighet, terrorangrepp och angrepp från främmande makt.

– Vi vet inte vilka problem som väntar i framtiden. Men vi vet att problemen är under snabbare förändring än någonsin. Därför är det den primära förmågan vi vill öva på, så vi kan hantera problem i förändring.

Enligt David Catlos är polisen bra på det linjära, att hantera situationer som går att förutse. Däremot behöver polisen bli bättre på problem och situationer som inte är förutsägbara.

– Vi övningsledare kommer på nya scenarier i realtid, utifrån hur poliserna har agerat i ett tidigare scenario. Vi låter även motståndarna, figuranterna och poliserna själva vara kreativa, vilket skapar helt nya problem vi inte kan föreställa oss. Eftersom flera olika scenarier utspelar sig på samma lilla yta pressas poliser med helt olika uppdrag och funktioner att samarbeta.

Exempel på våld i nära relation. Figurant Rönna Wernbom hotar sin partner med kniv. Insatsstyrkan tar sig in i parets lägenhet via balkongen. Bild: Minna Ridderstolpe

Jag lämnar frizonen och går tillbaka till figurantlägret. Lunchen har börjat dukas upp. Några högstadieelever, som också är figuranter, står i solen och pratar om scenariot de precis deltagit i.

– Såg ni hur jag gömde mig bakom huset? När allt bara small till? berättar en ung kille entusiastiskt för sina vänner.

Vid en bil står en kvinna och blir sminkad. Hon ska agera knivskadad i nästa scenario. Jag hittar mina kollegor och sätter mig bredvid dem. Jag berättar, precis lika entusiastisk som den unga killen, om hur jag fått vara skyddsvittne och om polisen med de snälla ögonen i terrorscenariot.

Figuranten Jennie Gelting får en knivskada sminkad på kinden. Bild: Minna Ridderstolpe

Över till motståndarsidan

Efter lunch får jag agera på motståndarsidan. Jag spelar gisslantagare tillsammans med några män från Försvarsmakten som agerar figuranter för att ge poliserna ett “värdigt” motstånd. Vi är terrorister som blivit påkomna mitt i planeringen av vårt nästa dåd. För att skydda oss själva har vi tagit medborgare som gisslan. Vi gömmer oss i en lägenhet och pratar med en av polisens gisslanförhandlare via telefon. Han är lugn, bestämd och smart, vilket gör att han lyckas uppehålla oss medan insatsstyrkan smyger sig in i lägenheten. Det hela slutar med att jag blir skjuten genom ett hål i taket av en polis som obemärkt har tagit sig in i lägenheten ovanför.

Från kommunikatör till figurant. Här får Rönna Wernbom instruktioner om hur hon och de andra deltagarna ska bete sig som gärningspersoner i ett gisslandrama. Bild: Minna Ridderstolpe

När dagen blir till kväll, sammanfattar jag och David Catlos dagen. Vi pratar igenom alla scenarier jag varit figurant i: terrorscenariot där jag fick en bomb runt min mage, Bops-scenariot* där en polisstation blev attackerad samt ytterligare ett scenario där jag fick agera på motståndarsidan och höll min egen kollega som gisslan. Jag frågar David Catlos om han är nöjd med min insats som figurant.

– Du agerade bättre som oskyldig medborgare än vad du gjorde som motståndare, säger han skrattandes.

Runt oss ser jag personer som skakar hand och utväxlar ord med varandra. Nya kontakter har knutits. Övningsledarna står i en klunga och pratar. Alla är från olika regioner och lämnar övningen med ryggsäckar fyllda med erfarenheter och kunskap för att själva kunna genomföra liknande övningar i sina egna regioner. En polis från region Stockholm stannar till och lägger en hand på David Catlos axel.

– Tack! Det har varit så kul och bra. Jag vill inte åka hem, jag önskar att jag kunde få vara med alla fyra dagarna, säger hon snabbt innan hon springer vidare till sin grupp.

 

*Bops: Polismyndighetens brottsoffer- och personsäkerhetsverksamhet. Sektionens huvudsakliga uppdrag är att säkra rättsprocessen genom att öka tryggheten och säkerheten för hotade personer och deras anhöriga så att de vågar vittna och anmäla brott.