En gång IGV – alltid IGV

”Man blir aldrig fullärd”

Att bli polis var inte självklart för Mikael Finsberg. Första jobbet var inom räddningstjänsten i Forshaga. Han samarbetade ofta med polisen och vid ett tillfälle sa någon att Mikael Finsberg skulle passa som polis.

I dag är Mikael Finsberg CBRNE-instruktör och UAV-flygare, vilket lett till hans bästa minne:

– Vi fick ett larm om en försvunnen person förra hösten. Mannen verkade befinna sig långt in i skogen. Det började bli mörkt och kallt när kollegan och jag hittade en gammal avverkningsväg.

Patruller drogs ihop från länet för att leta. Då gick jag upp med UAV:n och slog på värmekameran. På fem minuter hittade vi mannen. Han hade blivit sjuk och kunde inte ta sig ut ur den besvärliga terrängen. Nu kunde vi guida andra till honom. Det kändes bra att hitta mannen levande, det är inte alltid man gör det.

Raka motsatsen inträffade för några år sedan. Under ett nattpass kallades han och patrullkollegan ”Bettan” (Elisabeth Samuelsson, intervjuad nedan) till en lägenhet där det var kraftig rökutveckling. Det var fullt pådrag med räddningstjänst och ambulans på plats. Två barn bars ut och lades på gräsmattan. Mikael Finsberg och en brandman började göra HLR, hjärt-och lungräddning, på ett av barnen, en liten flicka. Även mamman och pappan lades på gräsmattan. Efter en stund fick Mikael Finsberg göra HLR ensam. Brandmannen behövdes som rökdykare.

– Jag minns att jag av någon anledning tittade på flickans högerhand. "Rör på ett finger, ge mig ett livstecken", tänkte jag. Men det kom aldrig något.

De tre familjemedlemmarna dog på plats. En bild och ett minne som Mikael Finsberg inte kunnat släppa.

Alla utryckningar slutar inte lika tragiskt. Men ändå, hur orkar man vara i yttre tjänst så länge?

– Bra arbetskamrater och ett roligt jobb är en viktig del.

Vilken är den största förändringen för dig som polis?

– Alla hjälpmedel som vi fått. Tänk bara så bra apparna är! Det kan se lite arrogant ut när fyra poliser pillar med sina mobiler på en brottsplats, men då får man förklara att vi faktiskt jobbar, kanske skriver in ett förhör.

Hur många par kängor har du slitit ut?

– Jag kvitterar bara ut när jag behöver men minst sju.

Vad vill du skicka med till nya poliser?

– Du blir aldrig fullärd. Ha kul! Humor är viktigt, särskilt när det händer jobbiga saker. Då får man inte glömma bort att prata med varandra.

På väg mot avslutningen i Blå Hallen i Stadshuset i Stockholm. Mikael Finsberg mellan Johan Wahlöö och Carina Broo. Bild: Privat

”Jag gör mig bäst i team”

– När ska du bli gravid och gå in på kontoret och aldrig komma ut igen?

Som ny polis fick Elisabeth Samuelsson frågan slängd i ansiktet av en manlig kollega.

Hon svarade att så hade hon inte tänkt – och så blev det inte heller. Jo, gravid blev hon och ont i ryggen fick hon. Men då tränade hon så hon kunde jobba i yttre tjänst igen.

– Den där kommentaren har gnagt lite i mig. Nu, när jag är äldre och visare, kunde jag ta upp det med kollegan. Han kom inte ihåg att han sagt så och bad om ursäkt.

Elisabeth Samuelsson ville jobba med människor och polisyrket lät spännande och intressant.

– Vi har ett fantastiskt jobb, ingen dag är den andra lik. Och så har jag så bra kollegor i turlaget. Jag gör mig som bäst när jag jobbar i team, gärna i samverkan med räddningstjänst och ambulans vid större händelser.

Hon jobbar fortfarande treskift och skulle aldrig byta till inre tjänst. Det bästa är att träffa alla olika människor och att det ändå är ett ganska fritt jobb.

– Ofta gör man klart det man ska på ett arbetspass. Det gillar jag.

Inga problem att jobba i yttre tjänst så länge?

– Vi trivs så himla bra i vårt turlag, vi har jobbat ihop sedan 2007. Jag tror det gör skillnad om man bara är ute en kort tid, då får man inte den känslan.

Sedan är ju arbetsbelastningen annorlunda i storstäderna. Vi har att göra här, men där ligger det på mer och är på så sätt tuffare.

Hon delar ett av sina starkaste minnen kollegan Mikael Finsberg – branden då en hel familj dog.

– Man måste förbereda sig för det värsta och efteråt prata om hemska saker, annars blir den där ryggsäcken snart full. Det är mitt råd till nya poliser.

Vilken är den största förändringen som du upplevt i yrket?

– När vi fick egna mobiltelefoner och slapp vända oss till RLC, regionala ledningscentralen, för att skapa en HR, händelserapport, eller göra slagningar på personer och fordon.

Enligt din kollega Mikael Finsberg måste man kalla dig ”Bettan”.

– Elisabeth är inte jag, det står till och med Bettan på min uniform.

Bettan Samuelsson tillsammans med Josefiné Antonsson och Anna Tell. Bild: Privat

Ove Johansson och Ingegerd Haglind har 91 år tillsammans yttre tjänst. Här är de vid Siljans Strand i Mora nedanför Zorns Gammelgård. Bild: Elin Haglind

”Jag är glad varje dag jag går till jobbet”

Efter 46 år som polis är Ingegerd Haglind fortfarande i yttre tjänst. Två gånger får vi avbryta intervjun, plikten kallar. Men det stör henne inte. Tvärtom!

– Jag är glad varje dag jag går till jobbet. Charmen ligger i att man aldrig vet vad dagen bjuder, det är en härlig blandning av allt.

Men det var inte drömmen om att bli polis som fick Ingegerd Haglind att söka polisutbildningen – det var kärleken till hästar.

– Jag var åtta, nio år och följde med mina föräldrar på ett midsommarfirande i Orsa. När jag såg några polishästar rusade jag dit. En polis lyfte upp mig i sadeln och sedan var det kört.

Efter några år i yttre tjänst började hon på rytteriet i Stockholm. Hälften av passen satt hon i radiobil, hälften på hästryggen.

– Kommenderingarna blir lite speciella, med bland annat matcher, demonstrationer och korteger.

Hon var trogen rytteriet i 31 år, sedan blev det hem till Dalarna och IGV. I dagarna går hon i pension efter totalt 46 år i yttre tjänst.

Hur har du orkat?

– Jag älskar mitt jobb och det är ett fantastiskt kamratskap.

Hon har alltid jobbat i bil eller på hästrygg – och alltid ute bland folk.

– Jag har aldrig varit sugen på inre tjänst.

Ett starkt minne är från Stockholmstiden. Hon och kollegan letade efter en 15-årig flicka som de hittade i en knarkkvart. Ingegerd Haglind försökte på alla sätt få kontakt med flickan som inte ville prata.

– Men när jag sa ”nästa år fyller du 16 och då får du köra lätt mc”, såg jag hur det glimtade till lite. Hemma hos föräldrarna nämnde jag det för styvpappan. Något år senare sökte en person mig flera gånger – man hade ju inte mobil på den tiden. När vi till sist fick kontakt var det den här flickan som ville tacka mig. Hon hade fått nya fina kompisar och ägde en 125-kubikare som hon skruvat ner och kunde varenda del av. Då fick jag gåshud. Att bara ha lyckats vända en, det är stort.

Vilken är den största förändringen under din långa karriär?

– Om man varit med om en allvarlig händelse blir man idag direkt uppfångad och får prata om det – helt annorlunda mot förr. Jättebra och viktigt, särskilt för de yngre kollegorna.

Råd till nya poliser?

– Prata med varandra, lyssna på varandra, ge feedback och lär dig ta emot feedback, även tillrättavisande. Våga fråga om du funderar över något.

Hur många kängor och ridstövlar har du slitit ut?

– Minst tio par stövlar och kanske tre till fyra par kängor. När jag kom med mitt allra första par kängor till skomakaren här i Dalarna tyckte han att jag skulle gå till en antikvitetshandlare. Haha!

Snart dags för pension. Hur känns det?

– Det är fruktansvärt vemodigt. Men jag har två jakthundar hemma som jag tränar, jag är mormor och ska bli det igen, så jag går nog inte sysslolös. Och gör jag det får jag väl köpa en häst.

Kärleken till hästar fick Ingegerd Haglind att söka till polisen. Hon har slitit ut minst tio par ridstövlar under sin tid som ridande polis. Bild: Privat

”Roligt med yngre kollegor”

Ove Johansson säger att han går lite på övertid. Nästa år tänker han gå i pension. Då har han 46 polisår bakom sig.

– Jag trivs fortfarande. Det är roligt att gå till jobbet varje dag. Man kan mötas av vad som helst under ett arbetspass.

Och så är det roligt att vara med de yngre kollegorna, att se deras drivkraft och vara lite som en mentor för dem.

Undantaget några år som stationsbefäl och för FN i Sydsudan har det alltid varit yttre tjänst för Ove Johansson. Det är här han trivs bäst och fortfarande utvecklas.

För att orka tränar han mycket. Och så jobbar han nästan aldrig natt.

– Det är något man ska tänka på när äldre vill vara kvar i yttre tjänst. Jag tycker det är bra och viktigt att ni lyfter fram att det går att fortsätta jobba i yttre. Tidigare premierade man inte det, men nu har man tänkt om lönemässigt.

Som äldre har du rutin och erfarenhet. Ditt råd till unga poliser?

– Ta det lugnt tills du vet vad som har hänt. Du behöver inte stressa upp dig direkt när ett larm kommer. Tänk igenom situationen, det hjälper dig väldigt mycket.

Han betonar också vikten av att prata med kollegorna om traumatiska händelser. Direkt! Där har polisen blivit mycket bättre.

Vad har du mer sett för förändringar under dina år?

– Tyvärr har polisen kommit långt från allmänheten. Det är nästan omöjligt för Svensson att komma i kontakt med oss idag. Tidigare hade vi järnkoll på vårt område och kunde agera snabbt. Idag lägger man ner stationer och ärenden hamnar mellan stolar.

– Sen tycker jag det är skamligt att samhället inte jobbar bättre med ungdomar. Den psykiska ohälsan med droger och självmord ökar lavinartat, det är så tragiskt att se. Vi måste hitta en väg att bryta sekretess mellan myndigheter.

Vad kommer du att sakna mest när du gått i pension?

– Kollegorna.

Och till sist: hur många kängor har du slitit ut?

– 44! Man har ju patrullerat mycket, i början i lågskor och gabardinbyxor.

Faksimil ur Bergslagsposten med bild på Ove Johansson (till höger) och kollegan Lars Karlsson våren 1984. Bildtexten löd: "Polisen i Ludvika leder fotpatrulleringsligan bland länets polisdistrikt. Varje dag göra man en tur i staden." Bild: Eie Rask