Doktor i kroppar efter döden

Döda människokroppar ligger utspridda på ett flackt område i Texas, USA, bland ängsblommor, några träddungar och kaktusar. Vissa av kropparna är täckta av galler, så att gamar och andra djur inte kommer åt dem. Det är varmt, och mindre torrt än i andra delar av Texas. Clara Alfsdotter mäter kroppar, gräver gravar och bygger kistor åt dem. Tanken ”hur hamnade jag här?” slår henne.

– Jag var helt ensam bland alla de döda. Det kändes stundvis absurt, säger Clara Alfsdotter, forensisk arkeolog på nationellt forensiskt centrum, NFC.

Hon var i Texas på grund av arbetet med sin doktorsavhandling om förruttnelseprocesser. Det saknades kunskap om hur döda människokroppar bryts ner när de ligger i kistor, och Clara Alfsdotter hade bestämt sig för att ta reda på det. Hon skickade en forskningsansökan till FACTS, för att göra undersökningen där, och fick den godkänd. FACTS står för Forensic Anthropology Center, Texas State University.

– Jag är gästforskare där sedan 2018 och hade varit där en gång tidigare för att studera förruttnelse ovan mark. Men den här gången var jag ensam på hela området under flera dagar. Jag hade fått inpasseringskort, och förfogade över donerade kroppar som motsvarade de kriterier jag hade satt upp för min forskningsstudie.

På FACTS forskar och utbildar man i forensisk antropologi, som omfattar både studier av skelett och förruttnelse. Verksamheten bygger på att människor frivilligt donerar sina kroppar till forskningscentret efter döden. Först studeras kvarlevorna under förruttnelsen. Sedan blir de en del av FACTS skelettsamling som används för osteologisk forskning.

Det finns åtta sådana ställen i världen: i USA, Australien, Kanada och Nederländerna. Det i Texas är störst, med sina 10,5 hektar eller drygt 100 000 kvadratmeter.

– Det är en otrolig forsknings- och utbildningsanläggning, säger Clara Alfsdotter.

Är det inte obehagligt att hantera de döda kropparna?

– Om det hade varit i ett annat sammanhang, under andra omständigheter, hade det nog varit mer obehagligt. Det finns förstås stunder när jag kan bli äcklad, jag är inte immun, men på det stora hela är det ganska rofyllt och tyst där ute snarare än skrämmande och man slås av kretsloppet som pågår. Jag tycker att det är mer känslomässigt påfrestande att ta emot de donerade kropparna för då känns de fortfarande som individer, en saknad anhörig och någon vars liv nyss tagit slut. Ibland har de fortfarande sjukhusrocken på. Men ute på nedbrytningsfaciliteten går de mer från subjekt till att bli ett biologiskt objekt som vi studerar.

Arbetet på FACTS i Texas. Clara Alfsdotter undersöker hur döda kroppar (efter människor som donerat sina kroppar till forskning) bryts ner när de ligger i kistor. Bild: Anna Hermansson

Clara Alfsdotter beskriver sig som driven, rak och humoristisk. Egenskaper som förmodligen behövs i de sammanhang hon varit i, både genom sin forskning och i sitt yrke.

Hon växte upp i Skokloster utanför Uppsala och var intresserad av skelett redan som tonåring.

– Jag var intresserad av historia och anatomi och gillade att vara utomhus.

Sedan bestämde jag mig för att testa att plugga arkeologi, och jag ville bara fortsätta. Jag tog examen i både arkeologi och osteologi.

Efter utbildningen blev det, som hon säger, några hundår i branschen med projektanställningar och runtflyttande inom och utom landet. Sedan jobbade hon på Bohusläns museum i tio år där hon tillsammans med kollegor byggde upp en osteologisk verksamhet och ett labb. Diverse utgrävningar och analyser ingick också.

Efterhand har hon doktorerat med inriktning mot forensisk antropologi och arkeologi, och vikarierat som lektor i osteologi vid Stockholms universitet. Under sina perioder i Texas har hon utbildat bland annat FBI, kriminaltekniker och osteologistudenter och varit övningsledare för en kurs i dödsbränder och i utgrävningsmetodik.

Hur hinner du med allt?

– Det låter rörigt när man berättar, men allt har drivits av en nyfikenhet sprungen ur mitt arkeologiska och osteologiska arbete. Den har naturligt lett till nya frågor och samarbeten.

Erfarenheterna på FACTS blev startskottet för en ny inriktning i Clara Alfsdotters yrkesliv. Hon började intressera sig mer för forensik. Hur ser det ut i Sverige? Vilka luckor finns? Förra året sökte hon – och fick – tjänsten som forensisk arkeolog på NFC. Hennes kollega Jesper Olsson har arbetat med ämnet sedan 2018 och idag är de, tillsammans med kollegan Christoffer Hagberg, tre forensiska arkeologer på NFC.

– Jag hade jobbat ganska länge med osteologi och arkeologi och var sugen på en ny utmaning. Jag ville omsätta i praktiken det jag lärt mig när jag doktorerade.

Vad är skillnaden mellan arkeologi och forensisk arkeologi?

Den korta beskrivningen, säger Clara Alfsdotter, är att när man adderar forensik och förståelse för det polisiära arbetet till arkeologi – då blir det forensisk arkeologi.

– Arkeologer rekonstruerar det förflutna utifrån fragmentariska spår, tillsammans med teorier om mänskligt beteende. De undersöker förändringar i marken, föremål och kvarlevor för att förstå vad som har hänt på platsen och för att kunna rekonstruera en händelsesekvens. De lägger ett pussel för att så bra som möjligt kunna rekonstruera ett dåtida samhälle.

– En forensisk arkeolog inkorporerar de arkeologiska kunskaperna i ett rättsligt sammanhang. Istället för att rekonstruera ett dåtida samhälle är målet att rekonstruera vad som mer nyligen har hänt på en plats där brott där det finns misstanke om brott.

I Sverige finns ingen specifik utbildning för en arkeolog som vill omskola sig till forensisk arkeolog. Clara Alfsdotter har därför gått kurser utomlands. Hon har också lärt sig mycket om forensik genom sin forskning och genom samarbete med kollegor i andra länder. Nu går hon och hennes kollegor forensiska utbildningar på NFC, och lär sig av kollegor som är utredare och kriminaltekniker.

Clara Alfsdotter säger att tanken om att arkeologer kan bidra till forensiken har funnits länge. Det har funnits, och finns, regionala initiativ inom polisen.

– Det som är nytt nu, är att vi tre forensiska arkeologer på NFC har fått i uppdrag att skapa en plattform för området och utveckla det nationellt.

Ett av de första stegen i det arbetet är att få ut information om att de finns och att de redan jobbar operativt.

– Vi håller också på med det viktiga arbetet att ta fram styrdokument, där vi beskriver vad forensisk arkeologi är, hur vi kan bidra inom myndigheten och hur processerna ska gå till.

Hur kan ni bidra?

– Vi kan bidra till att lokalisera dolda kvarlevor och föremål, till exempel vapen. När en död person hittas övertäckt ute i naturen kan vi bedöma om det är någon som avsiktligt har täckt kroppen eller om det är naturens verk. Vi kan också hitta markförändringar som kan bero på miljöbrott. Framförallt kallas vi till brottsplatser utomhus men vi kan också bidra vid till exempel bränder, för att identifiera hårt brända mänskliga kvarlevor och hjälpa till med insamlingsstrategier.

Att artbestämma ett upphittat ben kan vara en viktig pusselbit. Kommer det från ett djur eller en människa? Här håller Clara Alfsdotter i ett överarmsben (humerus) från ett rådjur. Bild: Anna Hermansson

Clara Alfsdotter och hennes kollegor håller också på att definiera vilka ärenden de själva ska åka ut på och vilka delar de kan utbilda kriminaltekniker i – det behövs eftersom det kommer in allt fler förfrågningar.

– Det kommer frågor varje vecka. Den här veckan har vi till exempel fått två frågor om skelettdelar där man behöver veta om de kommer från djur eller människa. Den kompetensen finns också hos flera kriminaltekniker.

De ska också ta fram ett underlag inför att ansvarsfördelningen mellan polisen och Rättsmedicinalverket ska ses över, när det gäller forensisk antropologi.

– Rättssäkerheten i skelettärenden kommer att gynnas av att det blir tydligt hur den typen av ärenden ska hanteras.

De tre forensiska arkeologerna har sin placering på Rättscentrum i Malmö, där de delar lokaler med både NFC:s laboratoriesektion Syd och delar av polisregion Syds forensiska sektion.

– För oss är det bra att sitta nära en forensisk sektion, men vi jobbar nationellt. Vi har också mycket samarbete med kollegor i andra länder, där de har jobbat längre med detta.

Vad är mest intressant i ditt jobb?

– Sammanhanget! Hur ett förlopp har sett ut, vad som har hänt i samspelet mellan kvarlevor och kringliggande miljö. Det kan till exempel handla om hur en grav har grävts, hur kvarlevor har hanterats och lagts ner, eller hur kropparna har brunnit på en brandplats.