Sablar vilket liv!

Tänk dig att jobba fyra timmar på dagen och fyra timmar på natten – varje dygn. Och därtill fyra timmars vakttjänst på stationen var tredje eller fjärde dag. Med en fridag var artonde dag. Att vara poliskonstapel i början av 1900-talet var både hårt och krävande.

Konstaplarna var i princip alltid i tjänst, även mellan sina pass. Ledigheten mellan passen blev högst åtta timmar. När en ledig konstapel lämnade sin bostad var han tvungen att meddela i hemmet eller på polisstationen vart han begav sig. Konstaplarna skulle alltid vara nåbara och på flera orter fanns det krav på att de skulle bära uniform även på fritiden – för att alltid vara beredda att rycka in i tjänst.

– Senast femton minuter före varje pass var konstaplarna skyldiga att inställa sig i vaktrummet för inspektion. Befälet skulle då se till att de var snyggt klädda och att hjälmar och sablar var ordentligt putsade.

Det berättar Patrik Thunholm, operativa enheten i region Stockholm, som i rapporten ”Livet utanför tjänsten – Svenska poliskonstaplar mellan 1908 och 1916” utforskar polisers vardagsliv och hur deras fritid och arbete hängde ihop under 1900-talets första årtionden.

Fridagen blev ett tillfälle att få sova

År 1918 fick konstaplar i Stockholm fridag var åttonde dag istället för var artonde dag. Fridagen var dock tvungen att tjänas in, vilket gjorde att man behövde ta extrapass. På fridagarna fick konstapeln inte lämna staden utan tillstånd och var tvungen att lämna adressen på sin vistelseort. Fridagen blev polisernas tillfälle att få sova en hel natt.

Bestämmelserna som beskrivs gällde i Stockholm, men huvudstadens regler fungerade ofta som mönster för övriga landets poliskårer.

Genom 1925 års polislagstiftning bestämdes att varje poliskonstapel en gång i veckan skulle ha 24 timmars sammanhängande ledighet.

– I Stockholm 1917 hade yngre konstaplar sju årliga semesterdagar medan de äldre hade fjorton. Men överkonstaplarna planerade ofta in så att fridagen inföll bland de få semesterdagarna. Semestern kunde även dras in om tjänsten krävde det, säger Patrik Thunholm.

På den lilla fritid konstaplarna hade var det många som behövde ägna tiden åt extraarbete för att ha råd att försörja sina familjer. Vanliga extrajobb var flyttkarl, renhållning av gator, vicevärd och gårdskarl. 

Idrott och träning på fritiden

I allmänhet var polisernas inkomst alltför liten för att gå på nöjen, såsom bio eller teater. Men en vanligt förekommande sysselsättning var idrott. Arbetsgivaren organiserade en del idrottsaktiviteter dit konstaplarna beordrades på sin fritid och mellan arbetspassen. I Stockholm förekom regelbundna övningar i gymnastik och sabelfäktning, där alla konstaplar under 30 år var tvungna att delta. I början av 1900-talet skedde övningarna på fritiden, men från 1914 hölls de på arbetstid.

Poliskonstaplarna medverkade även i idrottstävlingar och till och med i olympiska spelen. Polisens dragkampslag vann till exempel OS i Stockholm 1912.

Simkunnigheten i Sverige var låg i början av 1900-talet. Enligt polistidningen Pass 1913 drunknade uppskattningsvis 1 000 svenskar varje år och cirka hälften av Stockholms polismän kunde inte simma. Sommaren 1913 hölls därför en livräddningskurs vid poliskåren i Stockholm, med olika vattenövningar och konstgjord andning. Vattenlivräddning infördes sedan som en arbetsuppgift i polisyrket.

Bild: Från polistidningen Pass nummer 9 1913.

Livet på logementet

Reservkonstaplar och ogifta konstaplar under 30 år fick bo i särskilda logement på polisstationen. De sov i två- eller fyrmansrum. Där fanns även samlingsrum, badrum och kök. Det var ett billigt boende, men lokalerna var ofta dragiga, kalla och fuktiga. Sjukdomar som lungsot, tyfoidfeber och siktsros spreds lätt, vilket i några fall till och med krävde sjukhusvård.

Logementslivet innebar sträng övervakning från de överordnade. Det var förbjudet med kortspel och alkohol, likaså dambesök. Man uppmuntrade istället läsning och schackspel.

– Polisföreningen Kamraterna i Stockholm menade att logementslivets regler inkräktade på polisernas privatliv och att de saknade fullständiga medborgerliga rättigheter, berättar Patrik Thunholm.

Svårt med egen bostad

När poliskonstapeln blev ordinarie eller hade varit i tjänst några år kunde han flytta ut från logementet till eget boende. Men det krävdes tillstånd av polisbefälet, och enligt huvudregeln skulle bostaden ligga i det distrikt där konstapeln arbetade.

Polisernas låga löner gjorde att de flesta bara hade råd att bo i arbetarkvarteren, där även det klientel de vanligen hade att göra med i tjänsten bodde. De blev ofta hånade och kallade för byling, snut och gris. Konstaplarna kunde också få specifika öknamn av de boende i distriktet.

Få hyresvärdar ville ha en polis som hyresgäst, så det var svårt att hitta bostad. Det var inte ovanligt att två eller tre konstaplar gick ihop för att hyra ett rum.

Rummen saknade i regel kokmöjligheter, så konstaplarna gick och åt på arbetarnas enkla matställen. På vissa ställen fick de sitta avsides vid eget bord för att inte skrämma bort andra gäster. Andra matställen såg istället fördelar med att konstaplarna åt där för att kunna hålla ordning på stökiga gäster, och kunde ge poliser ett lägre pris på maten.

Gifte sig tidigt

Det var inte ovanligt att konstaplar gifte sig relativt tidigt för att ha en fru som lagade mat åt dem därhemma, närsomhelst på dygnet. Vanliga äktenskapspartner var pigor eller sömmerskor, och att bli polishustru kunde betraktas som ett socialt avancemang för kvinnor från dessa grupper.

Genom giftermålet fick kvinnorna titeln ”polisfru” och barnen kallades ”polisbarn”. Polisbarnen övertog pappans sociala status, viket kunde leda till att även de hamnade utanför den sociala gemenskapen i grannskapet.

– Att titta bakåt i svensk polishistoria och få kunskap om både polismännens arbetsvillkor och vardagsliv kan hjälpa oss att förstå polisyrkets villkor som de ser ut idag, menar Patrik Thunholm.

Källa: Livet utanför tjänsten – Svenska poliskonstaplar mellan 1908 och 1916. Tidningsurklipp från rapporten, foton från Polismuseet.