"Mod är ett måste"

Om det nya uppdraget

Hur kommer vi medarbetare märka av att vi har en ny RPC och en biträdande?

Petra: Jag tror att ni kommer att se oss ganska mycket tillsammans och det kommer att märkas även när vi är var och en. Vi kompletterar varandra bra när det gäller erfarenhet och kompetens. Jag kommer utifrån, och har ett utifrånperspektiv. Jag har jobbat mycket med brottsutredningsverksamhet och Stefan har ett mycket bredare perspektiv, inte minst när det gäller den yttre verksamheten, det man kallar för den mer blåa verksamheten, har jag fått lära mig. Men vi tycker lika om väldigt mycket och har samma värderingar när det gäller ledarskap och hur viktiga medarbetarna är.

Stefan: Vår ansats är inte att allt gammalt är dåligt. Eventuella nyheter och förändrade upplevelser hos medarbetarna kommer nog snarare av vilka vi är. 

Petra: Vi kommer att vara mycket ute i verksamheten. Vi kommer även att tillmäta våra chefer och våra medarbetare ett stort förtroende men också ge dem tydliga mål. Vi tänker också vara tillgängliga. Det är superviktigt både externt och internt. Tillgängliga, hur då? Om jag jobbar som polis i yttre tjänst…

Petra: …då kan du mejla oss. Det är otroligt viktigt att medarbetarna känner sig bekväma med att komma till tals. Det är medarbetarna som kan verksamheten bäst. Ska vi skruva på saker och ting för att det ska bli bättre, då är det, enligt min erfarenhet, ofta medarbetarna som har lösningarna som vi kan förädla.

Stefan: I bästa fall ska vi undanröja hinder av olika slag. Det ska helt enkelt bli lättare att vara chef. Chefer ska ha tydliga mål men färre begränsningar. I den bästa av världar ska chefer leda verksamheten i högre omfattning och administrera i lägre.

Hur ska chefernas administration minskas?

Petra: Ett exempel är alla våra 589 styrdokument som vi redan är på. Vi förstår att allas syfte har varit att göra det så professionellt och bra som möjligt men vi har sett exempel på att de hindrar oss från att utföra vårt uppdrag på bästa sätt. En del är tvingande och en del är rekommenderande, det måste bli tydligt vad som är vad.

Ska ni kasta ut styrdokumenten?

Petra: Nej, men vi måste se över dem.

Stefan: Lag och förordning kommer att stå kvar. Vi kommer ha kvar en delmängd som är tvingande – och goda råd som man väljer i vilken utsträckning man vill följa.

Om mod och blamegaming

Finns det en risk att anställda inte vågar ta beslut av rädsla för att göra fel?

Petra: Ja, och då är vår poäng att viljan att göra rätt ska var större än rädslan att göra fel. Mod är så otroligt viktigt. Vi ska vara en lärande organisation och då måste vi våga pröva saker, vi uppmuntrar till det. Om det blir fel ibland så skruvar vi på det. Vi ska inte hålla på med blamegaming utan uppmuntra både medarbetare och chefer att våga.

Stefan: Man kan likna det vid att lära sig cykla. Om du inte vågar ramla, då kommer du aldrig lära dig.

Om beslutet att tacka ja

Petra, du har sagt att beslutet att bli rikspolischef har varit ditt svåraste rent yrkesmässigt. Vad var din största farhåga?

Petra: Polisen är den största myndigheten med ett brett och komplext uppdrag och det är ett utsatt jobb. Det var i ena vågskålen. I den andra vägde att jag precis hade fått ett nytt jobb. Men när jag väl bestämde mig, då kändes det otroligt kul och spännande. 

Vad var det värsta som kunde hända?

Petra: Det går inte att säga. Så länge regeringen och medarbetarna har förtroende går det bra. Men visst är det en farhåga när man kommer in ny i en helt ny organisation. Jag har inte polisbakgrund, hur skulle man se på det? Men jag gjorde samma resa när jag blev riksåklagare i åklagarmyndigheten och det gick bra. Jag känner mig verkligen välkommen i organisationen. Det känns väldigt roligt.

Stefan, du blev kallad till regeringen och där träffade du Petra, en statssekreterare och några tjänstemän. Visste du varför?

Stefan: Jag hade en vag aning om vad det kunde röra sig om men den var ungefärlig.

Hur reagerade du?

Stefan: Otroligt hedrad. Det ska ses i ljuset av att jag genom hela mitt yrkesliv har haft en drivkraft att göra samhället säkrare, vilket skett på olika sätt genom åren. Från att köra blåljus och gripa kriminella till där jag är idag, uppgiften har varit den samma hela tiden. Jag kunde inte heller få en bättre arbetskamrat än Petra.

Vad det ett krav att få en biträdande?

Petra: Jag hade inte tagit det här jobbet om jag varit ensam. Man kan inte vara ensam på toppen i en organisation med 37 000 medarbetare. När jag var chef för åklagarmyndigheten, med 2 000 medarbetare, hade jag en vice riksåklagare. För mig var det fullständigt självklart att ha en biträdande och det framförde jag, att ska jag göra det här så ska jag ha en riktig polis, som jag brukar säga, vid min sida (skratt).

Hade du någon insiderinformation?

Petra: Nej. Jag har träffat Stefan vid olika formella möten tidigare, men det var helt och hållet regeringen som föreslog honom.

Om varandra, familj och kärleken till hundar

Hur skulle du beskriva Petra med tre ord?

Stefan: Som en kompetent, målmedveten men också en varm människa. Man kan säga likable, som yngre ofta säger idag, en person som är lätt att tycka om.

Petra, tycker du att det stämmer?

Petra: Ja, jag tycker om människor och så är jag målinriktad. Jag vill driva utveckling och drivs av att göra saker lite bättre.

Var det självklart att du skulle utbilda dig till jurist?

Petra: Nej, jag hade inte tänkt att bli jurist, jag skulle ju bli mellanstadielärare, men jag kom inte in på Lärarhögskolan. 

Vad hade hänt om du hade blivit mellanstadielärare i stället?

Petra: Det är så roligt för jag hade en tidigare medarbetare som sa ”Petra, då hade du nog blivit rektor eller skolledare”.

Hur skulle du beskriva Stefan?

Petra: Otrolig kunnig, superlätt att jobba med och väldigt, väldigt trevlig. Men också modig och målveten. För även om du har jobbat länge i den här organisationen ser du utmaningarna. Det gillar jag. 

Vad har ni gemensamt förutom arbetet?

Petra: En sak som jag tror präglar oss båda är att familjen betyder mycket. Jag tror inte någon av oss tycker att jobbet är oviktigt men man står inte och faller med ett jobb. En familj finns däremot alltid där.

Stefan: Ja absolut, det är kärnan i tillvaron. Det här är också viktigt kommunikativt, att ingen av oss sitter sent här på kvällarna eller långa helger framför datorn. När man går hem, då går man hem och umgås med familj eller gör saker för att vara utvilad och stark inför nästa arbetsdag. Det är en mer effektiv disposition av tiden än att jobba 70-timmarsveckor. Det är vår fasta övertygelse.

Petra: Ibland tar resor mycket tid men vi sitter inte här på kvällar eller helger.

Petra, du har en labrador som heter Gunnar.

Petra: Ja, och det tycker justitieministern är jätteroligt.

Har du hund, Stefan?

Stefan: Nej, men min vuxna son har en hund och jag är gärna hundvakt. Jag såg ett meme: ”There is no stronger bond than the bond between the dog and the father who didn´t want the dog.” 

Om bordstennis och off pist

Petra, du har tävlat i bordtennis.

Stefan: Oj oj oj…

Petra: Jag har tävlat utomlands och har även spelat i division 1. Jag började i Kristianstad, i KFUM. Jag spelade även lite när jag hade börjat på Stockholms universitet i 20-årsåldern.

Har du några liknande bragder, Stefan?

Stefan: Nej, inte i termer av bragder. Jag har prövat mycket men är det något jag är förtjust i så är det skidåkning på längden och utför, och gärna där det är obanat.

Off pist alltså?

Stefan: Ja, och gärna i Riksgränsen.

Petra: Men Stefan, det är ju farligt!

Om att ha uniform

Petra, kommer du att bära uniform?

Petra: När det absolut krävs vid högtidliga tillfällen. Men jag kommer inte ha den i vardagen. Det känns inte naturligt för mig.

Om Frigg och den första tiden på jobbet

Första dagen på jobbet var du i det så kallade Friggrummet och upplevde arbetet efter en skjutning i realtid. Berätta!

Petra: Jag hade ett hum om hur man jobbade eftersom jag var med från åklagarhåll när man startade Frigg. Men det var otroligt imponerande att personer var gripna mindre än en och en halv timme efter att en skjutning hade inträffat. Poliserna visste redan då vilka de misstänkta var, vad de hette och varifrån de kom. De hade tagit bil och telefoner i beslag och höll som bäst på med hök, hemlig övervakning, där de fick fram lägenheten som gärningsmännen hade väntat i. Så imponerande!

Stefan, efter 30 år inom polisen, vad är det som överraskat dig mest i din nya roll?

Stefan: Överraskad är kanske fel ord men jag har lärt mig väldigt mycket. Nu är frågorna av en annan karaktär på en annan nivå, med högre abstraktionsgrad och med längre tidsaxlar. Det är samma frågor men från ett annat håll.

Från ett annat håll, hur då?

Stefan: Tidigare var jag konsument, jag skulle omsätta lagstiftning. Nu är jag med i termer av remissvar, försöker påverka utifrån polisens perspektiv. Det är bara ett exempel. Förut var jag också en konsument av till exempel den funktionsinriktade polisutbildningen när vi rekryterade människor till bombskyddet och insatsstyrkan. Nu arbetar jag med tillväxtfrågor där FPU är en delmängd.

Om snippadomen och terrordådet på Drottninggatan

Det finns några specifika händelser där ni fått extra mycket uppmärksamhet. Nyligen var det snippa-domen där du Petra var inblandad högsta grad.

Petra: Ja, och även i Jeanettedomen som nyligen kom. Det var jag som riksåklagare som överklagade domarna till Högsta domstolen.

Hanteringen av Snippa-domen var ju lite annorlunda.

Petra: Jag har alltid drivits av att det ska bli ett rimligt resultat. Hovrätten hade trots allt konstaterat att mannen hade gjort sig skyldig till gärningen. När man sedan tittar på det rättsliga regelsystemet var jag helt inne på att hovrätten, som friade mannen, hade gjort fel. De skulle ha lyft upp det här på bordet och åtminstone ha rubricerat det på ett annat sätt.

Har du stuckit ut hakan?

Petra: Ja, det har jag kanske. När man ser ett orimligt resultat är det viktigt att få det prövat. Det betyder mycket för domstolar och åklagare framöver. I Jeanettemålet var det helt klarlagt att sambon hade åstadkommit enorma skador på Jeanette och det var ingen tvekan om att de var dödliga. Men eftersom hon hade en läkemedelskoncentration i blodet sa en rättsmedicinalare att det inte kunde uteslutas att det var den hon dog av. Här är det frågan om flera skadeorsaker, och hur de samverkar har inte prövats av Högsta domstolen tidigare.

Många människors framtid hänger på en persons – en riksåklagares – drivkraft.

Petra: Vi var tre personer som arbetade med HD-frågorna. Men det är klart, som riksåklagare kan du delvis sätta din prägel på vad man ska driva för mål. Det är som i det så kallade busshållplatsmordet i Märsta, då handlade det om bevisvärdering som Högsta domstolen normalt sett inte tar sig an. Jag kände att det var angeläget, inte minst i dag med den allvarliga brottsligheten vi har och där ingen vill medverka. Brottsutredningar bygger på att vi får information och numera får vi sällan information från vittnen och målsäganden. Hur ska man då tänka och hur mycket ska det krävas bevismässigt?

Stefan, du fick mycket uppmärksamhet i samband med terrordådet på Drottninggatan 2017. Vad tänkte du om det då, och vad tänker du nu?

Stefan: Det är en paradox. Den uppmärksamhet jag fick var i samband med en av de pressträffar som hölls då. Kommunikationen var viktig, det fanns många frågor från allmänheten, men den utgjorde kanske en promille av mitt totala arbete i den kommenderingen.

Du blev jämförd med Winston Churchill av tidningen Resumé. Hur kändes det?

Stefan: Jag blev smickrad, inte tu tal om det. Men jag tror också att någon behövde säga det som jag sa där och då, för Sverige behövde det. Nu råkade det vara jag. Men jag uppfattar inte det som min viktigaste eller svåraste arbetsinsats genom livet, då har jag gjort mycket svårare och farligare saker.

Kan du ge exempel på någon annan insats?

Stefan: Om jag ska hålla mig till modern tid så har jag lett många hemliga insatser med allvarliga terrorhot mot Sverige. Vi gör väldigt mycket dolt arbete tillsammans med Säkerhetspolisen. Det har varit insatser med svåra avvägningar där mycket har stått på spel, men eftersom de har gått bra har ingen kunnat läsa om dem.

Om zombies, proffsboxning och polisserier

Några snabba frågor: Uppväxtort?

Petra: I Hammar, utanför Kristianstad.

Stefan: Södra Stockholm.

Berätta något vi inte visste om er?

Stefan: Jag är ganska bra på Call of Duty, Zombie Mode.

Petra: Det var jag som tillät proffsboxning i Sverige efter att det hade varit förbjudet i jättemånga år. Jag var ordförande i kampsportsdelegationen som då fick ta ställning. På den tiden sökte man proffsboxningstillstånd på exakt samma regler som amatörboxning. Det enda som skilde var om man hade huvudskydd eller inte. Då sa vår specialist i neurologi att det inte spelade någon roll för det var vridningen som var det farliga.

Bästa bok eller TV-serie i genren polis?

Stefan: Tunna blå linjen.

Petra: Jag håller med.

Stefan: Internationellt är det True detective, säsong ett och fyra.

Petra: Jag läser mycket deckare, både svenskt och utländskt. Just nu den första i Katarina Wennstams nya serie om kvinnor från sekelskiftet, ”Döda kvinnor förlåter inte”.

Ni äter lunch tillsammans i personalmatsalen. Pratar ni bara jobb då?

Petra: Nej, vi pratar om allt möjligt.

Stefan: Jag ska säga att jag lär mig mycket i samtalen med Petra. Hur stiftar man en lag, hur fungerar domstolsvärlden?

Men det är väl jobb...

Stefan: Ja kanske, men det är mycket intresse också.

Petra: Men vi pratar om familj också, om helger, semestrar och lite annat.

Stefan: Vi är vanliga människor, men med ovanliga jobb.

Om att ha roligt på jobbet och chefers ansvar

Du, Petra, har sagt att man ska ha roligt på jobbet.

Petra: Ja, det måste man ha. När man tycker att det är kul att gå till jobbet blir också resultatet bra.

Är det chefens ansvar eller mitt som medarbetare?

Petra: Att påverka så att man får en bra stämning i gruppen är allas ansvar.

Stefan: Man brukar prata om transformerande beteende. När vi är glada kommer det att smitta av sig.

Ibland säger man att saker sitter i väggarna, stämmer det?

Petra: Nej, det tror jag inte på. Jag har varit på ställen där arbetsklimatet varit dåligt, men det gick att vända. Det tar lite tid men det går. Det hänger helt och hållet på människorna.

Om man har roligt på jobbet blir resultatet också bra. Alla medarbetare har ansvar för att skapa god stämning på jobbet, menar Petra Lundh och Stefan Hector. Bild: Minna Ridderstolpe

Om uppdragen från regeringen

Uppdragen från regeringen består av följande delar:

• Återupprätta en lokalt synlig och trygghetsskapande polis och en god service till medborgarna.
• Öka trycket i utredningsverksamheten för att fler brott kan klaras upp.
• Säkerställa en effektiv styrning, användning och uppföljning av polisens växande resurser.

Hur ser ni på uppdragen, Petra?

– Det är tre viktiga uppdrag som vi ska ta oss an tillsammans med kollegorna i den nationella strategiska ledningsgruppen. Vårt fokus hittills har varit att diskutera hur.

Vi har rest runt i flera av polisregionerna där vi hunnit prata med medarbetare och chefer för att försöka bilda oss en uppfattning av vad som behöver göras. Vi ser att det görs väldigt mycket bra och professionellt arbete redan idag.

Vi vet att det behövs fler polisanställda och ytterligare poliser till lokalsamhället. Ett intensivt arbete pågår också för att attrahera fler till polisutbildningarna för att arbeta lokalt i kärnverksamheten. Under våra besök i regionerna har både medarbetare och chefer understrukit att satsningen på många områdespoliser i särskilt utsatta områden har gett bra resultat. Vi behöver också se över arbetsvillkor och annat för att få fler att arbeta lokalt.

När det gäller vår utredningsverksamhet krävs andra åtgärder. Det finns ingen quick fix eller enhetlig lösning, utan vi behöver analys, eftertanke, samarbete och handling. Vi har generellt blivit bättre på att utreda det grova våldet kopplat till kriminella nätverk. I den nationella särskilda händelsen Frigg har det vuxit fram effektiva arbetssätt som nu ska implementeras i linjeverksamheten. Det ser väldigt lovande ut.

När det gäller de enklare brotten har snabbare lagföring gjort oss effektivare. Den stora utmaningen är brott som stölder, bedrägerier och misshandel, som drabbar många medborgare. Vi behöver även bli mycket bättre på att utreda våld mot barn och mäns våld mot kvinnor. Vi båda talar mycket om samhällskontraktet mot medborgarna, och de här brotten går in under den kategorin. Det är brott som drabbar många människor, och som vi behöver arbeta mer med – både inom polisen, men även tillsammans med andra myndigheter, kommuner och näringslivet.

Vi är inne i en omfattande tillväxt av polisen. Det gäller inte bara antal polisanställda utan även teknikutveckling och förändrade arbetssätt vilket kostar pengar. Vi hanterar skattepengar och vi måste naturligtvis vara varsamma och veta att vi använder dem till rätt saker, och till det som ger bäst effekt. Detta är något som vi i ledningen har börjat titta noggrant på.