Polismuseet väcker intresse och känslor

– Ett två tre, ni är spanare. Ett två tre, ni är ingripandepoliser. Ni är kriminaltekniker, ni är på regionledningscentralen, ni är insatspoliser, ni brottsutredare, ni områdespoliser och ni hundförare.

Polismuseets pedagog Maria Blonde Andersson drar i gång grupparbete med elever i årskurs ett på Samhällsvetenskapliga programmet, inriktning kriminologi.

Tre och tre fördjupar sig eleverna i respektive yrkesområde längs långa bord.

– Hitta kärnan i vad de gör och sedan berättar ni det för hela gruppen, säger Maria Blonde Andersson.

16-åringarna kollar försiktigt in polisföremål och bilder, läser texter, lyssnar på ljudfiler och tittar på videoklipp. Pratet tar fart. Även de lite tonårströtta vaknar till.

– Polisarbete är lagarbete, säger Maria Blonde Andersson, pedagog på Polismuseet. Bild: Oscar Eriksson

Eleverna redovisar sina grupparbeten

Maria ber områdespoliserna redovisa. En kille börjar.

– Det blir lättare att gå till en polis man känner än en polis man aldrig träffat, säger han.

– Precis, på vilket sätt kan det hjälpa en områdespolis att lösa brott? frågar Maria.

Killen tvekar.

– Polisen kanske har lärt känna folk som kan tipsa eller vittna…?

– Just det, bra!

Alla grupper redovisar. Klassen bollar tillsammans frågor och svar.

Maria sammanfattar grupparbetena med att alla de här yrkena behövs i en brottsutredning. Det är ett lagarbete mellan spanare, RLC-operatörer, ingripandepoliser, områdespoliser, hundförare, insatspoliser och så vidare. Även civila polisanställda är med som RLC-operatörer, brottsutredare eller kriminaltekniker.

Några nickar som om en pollett trillat ned.

Film och frågor

– Nu ska vi se film om hur det fungerar i verkligheten. Hela kedjan från anmälan till åtal, säger Maria.

Eleverna får varsin dosa för att anonymt svara på flervalsfrågor mellan filmdelarna.

– Vi ska följa en fiktiv skjutning. Alltså ett påhittat brott. Vi har byggt upp det så som det går till i verkligheten. Vi får se hur polisen jobbar från det att brottet anmäls tills de gripna åtalas av åklagare och förs inför en domstol, säger Maria.

Alltså film, gemensam fråga, trycka på svar på dosa, se de sammanlagda svaren och diskutera. Full fart med åtta delfilmer.

Det börjar med att en RLC-operatör tar emot samtal från ett vittne som sett en skjutning. Två gärningsmän har flytt på en moped. Frågan efter den korta delfilmen är:

Ingripandepolisen ska först…

1. Spärra av platsen
2. Rädda liv
3. Leta efter spår.

Eleverna funderar kort och trycker på sina dosor.

Maria plockar upp tråden.

– Vad tror ni poliserna som kommer till platsen gör allra först?

Några räcker upp handen.

– Spärrar av platsen och säkrar bevis, säger en kille.

– Rädda liv. Den skadade kan ju vara ett vittne. Dessutom är det ju en person, säger en tjej.

Ofta är det samma som räcker upp handen. Därför ställer Maria också frågor direkt till elever som är tysta. Svarandet fortsätter en stund.

Maria summerar med att berätta att 68 procent har tryckt på dosan att polisens första uppgift alltid är att rädda liv.

– Så är det. Bara om det är uppenbart, om huvudet inte sitter kvar på kroppen eller om kroppen börjat ruttna, kan poliserna skippa livräddande åtgärder. Då kan de spärra av platsen och börja leta efter spår, säger Maria.

Nästa filmdel startar och sedan nästa fråga. När det står klart att det är ett mordförsök och två gärningsmän, vilka borde RLC skicka dit? Diskussionen går i gång.

Och så fortsätter det i tempo i en halvtimme från anmälan till åtal.

Letar föremål i utställningen

Efter film och frågor får eleverna leta föremål i utställningen som passar in på den yrkesroll de tidigare gjorde grupparbete om. Skyddsvästen som en polis använt vid terrorhändelsen på Drottninggatan drar också uppmärksamhet.

De undrar också om föremål som de inte tycker passar i något yrke.

– Nallebjörnen där, vad används den till?

– För att trösta barn som blivit brottsoffer.

Sista delen av visningen för samhällsvetarna i årskurs ett handlar om vad man kan göra som medborgare.

– Man kan ringa in och anmäla misstanke, säger en elev.

– Bra, behöver man säga vem man är när man ringer in, motfrågar Maria.

Det blir tyst ett tag.

– Nej, det behöver man inte. Man kan vara anonym.

Den här typen av visningar är fullbokade, med runt 18 000 åhörare per år. Klasser från mellanstadiet och uppåt står på kö. Ett av målen är att attrahera fler att bli poliser. Men kunskap om brottsförebyggande arbete är minst lika viktigt.

Eleven Ida Claesson på samhällsprogrammet, inriktning kriminologi, har bestämt sig för att bli polis.

– Jag älskar Bodycam på Discovery Plus. Man får vara med när poliser jobbar på riktigt. Jag följer poliser på Instagram, kollar alla polissidor, kriminalserier och så, säger Ida.

Eleven Ida Claesson. Bild: Oscar Eriksson

Efter visningen på museet vill Ida bli hundförare. Eller kanske brottsutredare. Alternativ tre är att bli ingripandepolis.

– Vi får se. Jag har redan börjat gå på gym för att klara de fysiska testerna, säger Ida.

Läraren Robin Olsson berättar att det är andra gången han är på Polismuseet med en samhällsklass från Jensens gymnasium i Lund. De har två dagar i Stockholm för studiebesök i Riksdagen och på Polismuseet. Eleverna har också fått lösa en mordgåta i Gamla stan.

Läraren Robin Olsson. Bild: Oscar Eriksson

– Eleverna vaknar till av att göra saker utanför skolan. Både vi lärare och eleverna refererar ofta tillbaka till museet i undervisningen. Vi får se och uppleva vad polisen gör och hur det hänger ihop med åklagare och domstolar. Det teoretiska blir verkligt, säger Robin Olsson.

Mehmet Nuri Saday uppskattar visningen på museet, även om han inte tänkt sig att bli polis utan kriminolog eller psykolog. Nu har han fått upp ögonen för polisen.

– Det vore intressant att prata med de som gjort brott. Kanske prata med poliser som har trauma, säger Mehmet.

– Jag visste inte att det fanns så många olika jobb i polisen. 80 olika yrken eller vad de sa. Mest intressant verkar det att vara spanare eller brottsutredare, säger han.

Eleven Mehmet Nuri Saday. Bild: Oscar Eriksson

---

Polismuseet blir brottsförebyggare i hela landet

Maria Blonde Andersson och Michaela Engvall, båda pedagoger på Polismuseet. Bild: Oscar Eriksson

Polismuseets personal är proaktiva i utsatta områden och håller visningar om brottsförebyggande arbete. Museet satsar också på digitala utbildningsmaterial för att nå fler.

– De lokala polisområdena hinner inte alltid besöka skolorna. Men behovet är stort att öka kunskapen om polisen, brottsligheten och rättskedjan, säger Michaela Engvall, pedagog på Polismuseet.

Utbildningsmaterialen innehåller information som polisen vill nå ut med och som samtidigt efterfrågas av lärare.

Museets uppsökande verksamhet har pågått i flera år i olika former, men alltid med fokus på brottsförebyggande och förtroendeskapande arbete. Just nu pågår ett arbete i Järva utanför Stockholm där pedagogen Maria Blonde Andersson har bjudit in 33 skolor i och i anslutning till utsatta områden, riskområden och särskilt utsatta områden. 30 visningar är bokade i nio skolor. Fler är på gång.

– Tröskeln för att ta in brottsförebyggande kunskap i undervisningen minskar när vi är proaktiva, både på plats i skolan och digitalt. Skolbesöken och de digitala utbildningsmaterialen gör att vi når de som inte har möjlighet att komma till museet, säger Michaela Engvall.

Förhoppningen är att skolvisningarna framöver ska kunna genomföras till utsatta områden även utanför Stockholm.

Pedagogerna som besöker skolorna är utbildade lärare som använder interaktiva inlärningsmetoder. Muntliga föredrag och berättelser, texter, bilder, filmer och mentometer kombineras.

– 90 intensiva minuter med aktiv lyssning, interaktion och diskussioner gör att vi hinner väcka intresse, möta frågor och förklara, säger Maria Blonde Andersson. 

Den aktiva fördjupningstiden är ett komplement till skolans teoretiska undervisning. Det är också en kontrast till det snuttifierade okommenterade innehållet i sociala medier och tv-seriernas dramatiserande.

Utifrån interaktiv pedagogik utvecklar Polismuseet också digitala utbildningsmaterial för skolor som lärare kan använda själva i klassrummet. Innehållet uppmuntrar till eftertanke och handling, till exempel att tänka efter när man blir erbjuden narkotika, kör olovligt med moppen eller delar bilder på utsatta personer i sociala medier.

– Meningen är att polisanställda kan erbjuda materialet när de inte har tid att besöka skolor. Det fungerar bra som ett stöd för lärare att ta upp svåra saker i klassrummet. Men det kan aldrig ersätta mötet med en polis, säger Michaela Engvall, pedagog på Polismuseet.

Texter, frågor och filmer är framtagna med områdespoliser eller specialister inom olika områden.

– Vitsen är att alla inom polisen ska kunna dela exempel och material att använda så att varje polisområde slipper uppfinna hjulet, säger Michaela.