Den geniala sedelförfalskaren

Det är sommaren 1913. På flera banker och växelkontor i Stockholm grips personalen nästan av panik när de upptäcker att de tagit emot falska dollarsedlar och har lurats betala ut betydande belopp i svenska sedlar. De skickligt gjorda sedlarna dyker även upp i andra storstäder, som till exempel Göteborg, dåvarande huvudstaden Kristiania i Norge samt London.

Den 23 september 1913 kliver den 38-årige portvakten Karl Fredrik Wigholm in på Stockholms Handelsbanks avdelningskontor vid Vasagatan och ber att få växla en 20-dollarsedel.

Kassörskan i banken tar emot sedeln, men finner vid en ytlig granskning att den verkar misstänkt. Hon är även varnad för just 20- och 50-dollarssedlar, eftersom det är den valören som de falska sedlarna haft. Hon låtsas dock inte om sina misstankar utan ber mannen sitta ned och vänta ett ögonblick. Så informerar hon snabbt en bankkontrollör, som i sin tur ringer till polisen.

Sedelns äkthet ifrågasätts

Wigholm vankar av och an i banklokalen. Han verkar alltmer orolig och ser ut att vara på väg därifrån, men då dyker ett par detektiver upp och tar med honom till förhör. Portvakten låtsas vara överraskad när sedelns äkthet ifrågasätts. Han säger att han fått den av en god vän i Amerika, och fiskar upp ett brev ur plånboken från vännen i fråga för att ytterligare styrka sanningshalten i sin berättelse. Men detektiverna fortsätter att förhöra Wigholm mer ingående och efter ett tag erkänner han att sedeln är falsk och att han medvetet har försökt prångla ut den.

Wigholm berättar att han hjälpt en kamrat, 24-åringen Axel William Nordlander, att tillverka och prångla ut oäkta dollarsedlar. Enligt hans uppfattning hade de falska papperslapparna gett en inkomst på upp mot 6 000 kronor, vilket var en ganska betydande summa på den tiden.

Om någon banktjänsteman anat oråd och varit frågvis tog Wigholm bara fram brevet från den gode vännen i Amerika, som emigrerat till de stora möjligheternas land och skickat pengar till kompisarna därhemma. Det var naturligtvis ett falskt brev, som duon skrivit ihop, men det hade visat sig inge förtroende.

Nordlander greps i sin bostad

Nordlander greps genast i sin bostad. Polisen hittade en samling fotografiska negativ av sedlar, plåtar för sedeltryck och dessutom framsidan av en falsk norsk 100-kronorssedel. Han erkände att han stod bakom de falska sedlarna, men exakt hur mycket pengar de båda tjänat på sina falska sedlar blev aldrig riktigt klarlagt. Men det misstänktes att Nordlander utöver de omtalade 6 000 kronorna också kammat in omkring 15 000 kronor på falska sedlar, som aldrig hittades. De skulle helt enkelt ha försvunnit bland de äkta sedlarna, så otroligt välgjorda var de. De båda männen häktades förstås och rannsakning, den tidens rättegång, följde.

Det blev sex års straffarbete för den skyldige portvakten, i hovrätten sänkt till fem år, trots att hans advokat framhöll att han helt stått under Nordlanders inflytande och bara deltagit sporadiskt. Nordlander dömdes till åtta års straffarbete. 

Hamnade tidigt i kriminalitet

Axel William Nordlander hade tidigt i sitt liv hamnat i kriminalitet, sedan han i unga tonåren lämnade sitt familjehem. Han varvade olika arbeten med att begå brott. När det under ett av jobben upptäcktes att han var duktig på mekanik och teknik fick han en utbildning vid Tekniska högskolan i Stockholm. Det blev dock aldrig någon färdig ingenjörsexamen då han började stjäla från sina klasskamrater.

Efter ett avtjänat frihetsstraff utbildade han sig till konstmålare och 1911 startade han en konst- och pappershandel som försörjde honom och hans nyblivna hustru ett tag. Vid sidan om konstarbetet experimenterade han med att göra klichéer, helgjutna tryckplåtar med text och/eller bild, som kan användas för att till exempel trycka sedlar. Han lyckades ta fram en ny kemisk blandning med vilken han kunde göra klichéer på bara några minuter – en även för moderna förhållanden förbluffande uppfinning, och som startade hans karriär som sedelförfalskare.

Fortsatte utveckla sin unika kliché

Efter sex års straffarbete blev Nordlander villkorligt frigiven år 1920 och kunde återvända till sin hustru. Han tänkte börja ett hederligt liv och helt ägna sig åt uppfinningar. Han fortsatte att utveckla sin unika kliché och påbörjade en process med att söka patent på sin uppfinning.

Våren 1927 följde plötsligt en ny förvirring i bankerna och växelkontoren. Man hittade falska pund- och dollarsedlar. Köpenhamn, Hamburg, Wien, London och Washington, överallt hade de falska sedlarna spritt sig och varningarna kom på löpande band. Spåren ledde till Sverige.

Kriminalpolisen fick in ungefärliga signalement på två män, av de tjänstemän som tagit emot dem på banker och växlingskontor. Tjänstemännen fick sedan bläddra i ”bovböckerna” för att se om de kände igen männen. Misstankarna riktades mot en konstmålare vid namn Nordlander som 15 år tidigare dömts för falskmyntning. Hade han börjat igen?

I maj samma år anhölls Nordlander i sin bostad och sedan gjordes en grundlig husrannsakan som gav polisen mer än tillräckligt med bevis.

Fynd i badrummet

I ett badrum inrett som verkstad fanns allt vad Nordlander behövde för att trycka falska sedlar. Bland fynden hittade man bland annat en fotografisk kopia av framsidorna av en svensk 100-kronorssedel och en 1-pundssedel, gipsklichéer gjutna på glas och försedda med beteckningen ”One pound”, fotoplåtar av danska 100-kronorssedlar och negativ av framsidan till en 20-dollarsedel.

Han hade fått hjälp att prångla ut sedlarna av en släkting, en 26-årig man med efternamnet Wigholm, som visade sig även vara släkt med portvakten som hjälpte Nordlander 1913.

Men huvudmannen var Nordlander, det tekniska geniet som skulle kunnat bli en framgångsrik uppfinnare men som i behov av pengar istället slutade som en fredlös falskmyntare.

Patentet för hans fotografiska kliché blev aldrig färdigställt eftersom han återigen hamnade i fängelse. Nio års straffarbete dömdes han till. Nordlander hann dock aldrig sitta av straffet då han dog i tuberkulos den 5 april 1928. Och hemligheten till den unika klichén tog han med sig i graven.