Han fokuserar på gärningsmännen

En bok avgjorde yrkesvalet för Anders Östlund, kriminolog i region Mitt. Den hette ”Jag är oskyldig”. Boken gavs ut 1966 och handlade om potatishandlaren och idrottsmannen Olle Möller. Han dömdes två gånger, 1941 och 1959, för mord på ett barn och en ung kvinna. Båda gångerna blev han fälld på indicier. Han hävdade att han var oskyldig och kämpade resten av sitt liv för att bli rentvådd.

– Boken var min pappas och jag såg den stå där i bokhyllan under hela min uppväxt. Den hade vit rygg med blå bokstäver. En dag när jag var 15 år tog jag ner den och läste. Då startade maskineriet i huvudet – det här var något spännande, säger Anders Östlund.

Känslan stannade kvar. På 90-talet började Anders Östlund studera kriminologi på Stockholms universitet och fick i samma veva en projektanställning på Brå. Mitt under arbetet med sin D-uppsats, 2001, sökte han jobb på Stockholmspolisen på länspolismästaren Gunno Gunnmos analys- och statistikkontor. Han fick jobbet. Därmed skippade han D-uppsatsen, blev en av de första kriminologerna inom polisen och började analysera brottslighet.

Idag arbetar Anders Östlund i region Mitt, på verksamhetsutveckling och analys som ligger under regionkansliet (se faktaruta). Han var chef där tidigare, men säger att det inte passade honom.

– Jag är ingen administratör, jag är inte intresserad av det. Jag vill jobba med analys och metodutveckling, främst ur ett brottsförebyggande perspektiv.

Fortfarande finns känslan av spänning inför kriminologin kvar – inte minst när han upptäcker något nytt. 

En lista över högriskpersoner

En sådan upptäckt resulterade i att Anders Östlund förra året arbetade fram en lista över män, i region Mitt, som enligt kriminologisk forskning anses ha förhöjd risk att utsätta sin partner för extremt grovt våld. Alla finns i polisens register på grund av att de har anmälts för våld i nära relation. I skrivande stund finns 41 män på listan, som uppdateras en gång i halvåret. Arbetet ingår i satsningen Strategi gryning i region Mitt (se faktaruta).

Under sommaren beslutade nationella ledningsgruppen att sådana listor över högriskpersoner ska tas fram inom hela Polismyndigheten.

Den avgörande och gemensamma nämnaren bland männen är, först och främst, att de har uttryckt självmordstankar eller faktiskt försökt ta sitt liv i samband med att de utsatt sin partner för våld.

– Just självmordsbenägenhet är nämligen, enligt flera studier, en stark risk för att ett mord kan ske.

Anders Östlund fick idén till listan när han för några år sedan skapade en databas om mord som begåtts i region Mitt, från 2015 och framåt. I den sammanställer han runt 60 faktorer i varje utredning, bland annat ålder, kön, offer, gärningsman, mordplats, hur mordet har skett samt relationen mellan offer och gärningsman. 

– Jag skapade den för att polisen på regionnivå ska kunna svara på hur många mord som begåtts regionalt.

Svårigheterna att få fram rättvisande mordstatistik beror enligt Anders Östlund på att alla oklara dödsfall måste anmälas som mord, för att en utredning ska kunna inledas.

– Så fort rättsläkaren har konstaterat att dödsorsaken inte är mord, utan till exempel sjukdom, självmord, överdos, eller brusten aorta skrivs ärendet omedelbart av och utredningen läggs ned. Men det är fortfarande anmält som mord, och en anmälan kan inte tas bort.

Hot om självmord en riskfaktor

Under arbetet med databasen lade han märke till att orden ”hot om självmord” ofta dök upp. Han började gräva och såg att Cambridge University i England* nyligen hade forskat om detta.

– De har utgått från att gärningsmännen har anmälts för partnervåld och att de i samband med våldet uttryckt självmordstankar. De menar att det är den tydligaste markören för ett kommande mord.

– Jag har forskat vidare och lagt till faktorer. Det finns många andra extremt tydliga riskhöjande markörer, som till exempel en separation, depression och användning av strypgrepp. Men psykisk ohälsa är inte kriminellt, inget som polisen nödvändigtvis frågar efter i förhören om någon inte frivilligt anger det.

Ett problem är, menar Anders Östlund, att all tillgänglig forskning i ämnet visar att de flesta som mördar sin partner är helt okända för polisen innan mordet sker, medan listan med högriskgruppen bygger på uppgifter i de polisiära systemen. Därför, menar han, behövs mer samverkan med Socialtjänsten och psykiatrin om till exempel riskbeteenden. Men det skulle kräva lagändringar kring sekretess.

Anders Östlund tycker att polisen ska ställa fler frågor och följdfrågor kring suicid, både till offer och gärningsmän. Och när ett larm kommer ska polisen veta om personen som bor på adressen är med på listan.

– Sex av personerna på listan sitter inne nu. Några har försökt mörda sin partner. Många har barn. Vad händer när de kommer ut? Har vi koll på dem då? Hade de varit nätverkskriminella hade vi definitivt haft koll på dem.

Mer fokus på gärningsmännen

Anders Östlund påpekar att en del av poängen med listan är att sätta ljuset på gärningsmännen, vilket han tycker saknas.

– Det fokuseras mycket på offren, men det borde vara mer fokus på gärningsmännen. Polisen kommer inte stoppa relationsvåld genom att lägga huvudfokus på offret. Jämför med skjutningar, där pratar vi bara om gärningsmännen.

Det har gått 22 år sedan Anders Östlund började inom polisen. Då var det inte lika vanligt med civilanställda.

– Man såg på oss med en viss tveksamhet, och det gällde att ta det på rätt sätt. Om man kom utifrån och trodde att man skulle tala om hur det låg till gick man på en mina. Många civila experter som började inom polisen då slutade snabbt och civila utredare existerade inte. Det har skett mycket på den fronten sedan dess.

Din titel, verksamhetscontroller, för tankarna till ekonomi.

– Det heter så för att vi sysslar mycket med uppföljning till den strategiska ledningsgruppen, om allt från brottsförebyggande arbete till utredning och lagföring. Det är spretigt och täcker in det mesta.

Han gör till exempel analyser av utsatta stadsdelar för att bland annat ta reda på: Vad är problemet? Var är problemet? Vem kan stå för problemen? Vilka åtgärder krävs?

Analyserna bygger på information som polisen redan har.

– Vi har så mycket information i våra system som inte används och som inte är hemlig. Nu pratar jag inte om utredningar, utan om den information jag som kriminolog kan använda. Jag vet inte varför så mycket av vår information inte utnyttjas. Kanske är det för att folk har så avgränsade roller, som ger för lite svängrum och utanför-boxen-tänk.

Det kommer för nära

Under alla år inom polisen har brott i nära relation varit en av de röda trådarna i Anders Östlund arbete. Han tycker att det länge fanns en viss handlingsförlamning när de gäller den brottstypen, men att det däremot alltid har funnits individer inom polisen som varit väldigt engagerade.

– Det är inte svårt att förstå att man som polis kan känna sig uppgiven. Brotten begås ofta i hemmet, det finns sällan vittnen. Men nu tycker jag att brott i nära relation har lyfts på bred front. Vi är väg åt rätt håll.

Samtidigt tycker Anders Östlund att många i samhället i stort sticker huvudet i sanden när det gäller våld i nära relation, och han har en teori om varför det är så.

– Som exempel: jag tror att nästan ingen av dem som skjuter på varandra i förorten läser Svensk Polis. De är inte ”vi”, de är ”dom där borta”. Men bland dem som läser Svensk Polis finns det garanterat både offer och gärningsmän för relationsvåld. Det tror jag är en bidragande orsak till att brottet har svårt att få lika hög status som gängskjutningar – det kommer för nära. Det finns i min grupp. Det kan vara jag, eller min kollega.

*A descriptive analysis of intimate partner homicide in England and Wales 2011–2013 (Bridger, University of Cambridge, 2015).