Uppdrag: Avbryta dödligt våld

Ambulans och räddningstjänst rullar in. Den första polispatrullen är redan på plats och undersöker en skadad person som ligger intill en bil på parkeringen. Trafikolycka påkörd person vid Vulkanskolan, löd SOS-larmet. Inget indikerar att det är något än mer allvarligt i görningen.

Så plötsligt öppnas dörren till skolan. En man, som ska föreställa lärare, rusar ut mot polis och skriker på hjälp. Han uppträder chockartat, springer omkring och pratar osammanhängande, men får fram att det är en gärningsperson med kniv därinne.

–  Har han kniv? upprepar Alexander Magnusson, ingripandepolis i Norrköping.

–  Han hugger nu, nu, nu!

Elias Koistinen och Nicita Rask, också ingripandepoliser i Norrköping, skyndar in i byggnaden och upp till våning 1 med dragna vapen.

”Helvete, snuten är här” hörs en hög röst uppifrån, men kommer den från våning 2, 3 eller 4? Svårt att avgöra.

Snart hörs skott – Nicita Rask har skjutit en knivbeväpnad man som kom springande mot henne. Mannen faller ihop intill en hiss.

Finns fler gärningspersoner i byggnaden? Poliserna fortsätter in och möts av ett stort rum, sparsamt möblerat med några stolar och bord längs sidorna.

Lutad mot en stol på golvet sitter en blek tjej, lite blod syns på hennes tröjärm. Bredvid henne ligger en blodig kille på mage. Han ser livlös ut och Nicita Rask böjer sig ner för att kontrollera hur han mår. Han andas, men det är knappt, säger en utbildare från polisen, på huk bredvid, som observerar allt. Elias Koistinen tar tag i killens armar och Nicita Rask tar benen, sedan bär de honom nerför alla trappor och överlämnar till sjukvårdspersonal utanför skolan.

Samtidigt som det råder febril aktivitet hos alla deltagare dör skadade elever i tystnad. Bild: Minna Ridderstolpe

Dephanie Sköldqvist, ingripandepolis i Linköping, kommer till brottsplatsen som patrull nummer två. Hon och kollegan blir tillsagda att söka av källarplanet, men blir stående i trappan som leder ner till en stängd källardörr. 

– Jag behöver någon som kan söka där nere, säger Dephanie Sköldqvist i Rakel med pistolen riktad mot dörren.

– Har vi någon klarhet i skadebild? frågar RLC-operatören.

– Det finns blod här på golvet, svarar Dephanie Sköldqvist.

– Våning 1 tillräckligt säker, hörs därefter en tredje röst i Rakel.

Räddningstjänsten kan gå in.

Samverkan är nyckelordet

”Jag förväntar mig kaos”, sa Alexander Magnusson på uppsamlingsplatsen, strax innan övningen drog igång. Och kaosartat är det. Skadade elever, realistiskt sminkade med blod rinnande ur sår, finns på de olika våningsplanen. I källaren är det rökfyllt och ett brandlarm har utlösts. Högst upp i byggnaden pågår någon form av gisslandrama. Rop på hjälp hörs bakom den barrikaderade dörren och snart vrålar regionala insatsstyrkan: ”Släpp kniven, släpp kniven!”.

Dephanie Sköldqvist och kollega har precis lånat och fått på sig räddningstjänstens skyddsmasker (polisens egna räcker inte i så här tjock rök) och kan därmed genomsöka den rökfyllda källaren. Snart ska en hel svans av elever evakueras från våningar högre upp. Runt alla scener som utspelas på de olika våningsplanen ilar poliser, räddnings- och sjukvårdspersonal omkring med västar märkta ”utbildare”, för att observera deltagarnas agerande.

Med hjälp av räddningstjänstens gasmasker lyckas patruller ta sig igenom den tjocka brandröken. Bild: Minna Ridderstolpe

Här handlar det inte om att bedöma ”vem som snärtar upp en pistol snabbast” eller ”sätter på ett plåster bäst”, som en utbildningsledare uttryckte det på uppsamlingsplatsen. Det är samverkan mellan polis, räddningstjänst och ambulans som är det viktiga.

– Samarbetet är nyckelordet. Både på ledningsplats och på individnivå, betonade övningsledare och polisinspektör Robert Gåverud, strax efter att polisernas vapen konverterats till övningsvapen med lösa skott. Bara en dov knall hörs när de avfyras.

En offensiv linje basunerades ut:

– Lös och hitta arbetsuppgifter hela tiden. Var extremt offensiva. Agera som om det vore på riktigt och inte en övning.

PDV är ett av de värsta larmen

Larm om pågående dödligt våld, PDV, är ett av de värsta larmen. Lägesbilden är ofta oklar och situationen upplevs som kaotisk. Terrorattentat är ett exempel, skolskjutningar ett annat.

– Årets övning utspelar sig på en skola och vi har elever som ställer upp som figuranter. Temat känns aktuellt, helt klart, säger Björn Wessman, yttre befäl i Norrköping och en av utbildningsledarna idag. 

Björn Wessman, yttre befäl och en av dem som anordnar övningen i Norrköping. Bild: Minna Ridderstolpe

Det är andra året i rad som polis, räddningstjänst och ambulans arrangerar och övar PDV på det här sättet i Östergötland. I höstas beslutade polisområdet att samverkansformen ska bli årligen återkommande.

Poliser övar ofta PDV, men sällan med andra aktörer.

– I Polkon, polisär konflikthantering, går du in och bekämpar gärningsmannen och sedan är det klart, om man ska raljera lite, säger Björn Wessman.

PDV-begreppet är betydligt större än så.

– Vad gör vi nu, när vi avbrutit PDV? Hur samverkar vi med varandra för att rädda liv? Det är en mycket större puck än vad man kan tro.

Att söka av och se till så att platsen är tillräckligt säker för räddningstjänst och ambulanspersonal blir nu det viktiga för polisen. Termen ”tillräckligt säker” är extremt viktig, framhåller Björn Wessman. Den innebär att eventuella vinster med insatsen överväger möjliga risker.

– Hur kan vi göra det tillräckligt säkert? Om en polis vaktar ett våningsplan och en gärningsman är på ett annat våningsplan, är det då tillräckligt säkert för räddningspersonal att gå in?

Hjälps åt att ta hand om skadade

På våningsplan 1 har deltagarna nu upprättat en skadeplats. Skadade elever ligger tätt intill varandra på bårar medan sjukvårds- och räddningspersonal undersöker, klämmer och känner. En polis sitter böjd över en kille som ligger på golvet en bit ifrån övriga. När en ambulanssjukvårdare dyker upp berömmer han polisen för att ha stoppat blodflödet med en tourniquiet, ett förband som stoppar blodcirkulation till och från den skadade kroppsdelen.

Var är den bästa platsen för akutsjukvård? Och var är den bästa platsen för att räkna in oskadda elever? Deltagarna gör, enligt utbildarna, misstaget att anordna platserna för nära varandra. Elever får panik när de måste passera sina skadade vänner. Missen rättas till under övning två. Bild: Minna Ridderstolpe

Han vill veta status på personen.

– Det är en gärningsman och han är skjuten i benet och har svårt att andas, svarar polisen.

Ambulansmannen ber polisen stanna kvar medan han tar informationen vidare till en sjukvårdskollega.

Utbildaren på huk bredvid passar på att spela in en fundering:

– Är det relevant information för ambulansvårdaren att det är en gärningsperson eller inte? Gör vi skillnad på dem när de är tagna ur stridbart skick?

Polisen funderar en sekund, är sedan tydlig:

– Nej, det gör vi inte. Att han håller på att dö och behöver snabb hjälp, det är det viktiga.

Dags för utvärdering av första scenariet

En timme och fyrtiofem minuter senare är övningen över. Poliserna, flera med blodfärgade byxben, samlas i ett mindre rum för utvärdering. Ambulans och räddningstjänst gör samma sak. Eric Carlsson, utbildningsledare, har fäst tre pappersark med orden ”börja med”, ”sluta med”, ”fortsätta med”, på väggen.

– När uppfattade ni PDV?, börjar Eric Carlsson med att fråga.

Gärningspersonen är gripen. Nu väntar nya arbetsuppgifter för poliserna. ”Om det här var på riktigt skulle vi vara kvar här i minst tio timmar, vi lämnar inte bara när gärningspersonen är gripen, det finns mycket kvar att göra,” säger en av utbildarna under slutsamlingen. Dephanie Sköldqvist hjälper till att bära fram bord som ska få bli tillfälliga bårar för skadade elever. Bild: Minna Ridderstolpe

Alexander Magnusson berättar vilka ingångvärden han fick som första patrull.

– Det var jävligt rörigt inledningsvis. Vi fryste läget lite, inväntade mer folk. Men sedan säger den utspringande mannen plötsligt ”han hugger nu” och då gjorde vi omfall direkt, säger Alexander Magnusson.

Eric Carlsson bryter in:

– Bra. När det är PDV är det bråttom. Då tummar vi på vår egen säkerhet, men först då.

En beväpnad gärningsperson innebär alltid en risk för polisen, som då kan innesluta gärningspersonen och kalla på förstärkning.

– Men skjuts det eller huggs just nu måste vi gå in, då kan vi inte vänta, säger Eric Carlsson och skriver upp ”passivitet” under rubriken ”sluta med” på väggen.

Två poliser räcker långt.

– Är vi två är vi stridbara. Då kan vi lösa allt. Att söka av en hel skola tar förstås tid, men vi ska gå framåt. Vi får göra avkall på fri reträttväg och gå förbi osökta utrymmen. Det dör folk medan vi funderar och står still.

Han understryker:

–  Men det måste vara PDV för att vi ska tumma på vår egen säkerhet. Inte pågående nyss, utan pågående NU.

Många utmaningar i PDV-sammanhang

Dephanie Sköldqvist tycker att övningen var en utmaning i tankesätt. Hon medger att hon hade en lite för avvaktande hållning inledningsvis.

– Det var verkligen en aha-upplevelse. Man är ju så otroligt inpräntad i att inte gå förbi osökta våningar, det lär man sig på alla utbildningar från start.

En av de största utmaningarna i PDV-sammanhang är att snabbt få till en fungerande ledningsstruktur.

Björn Wessman:

– Kort och gott: vi räddar flest liv om vi har en ledningsfunktion klar så fort som möjligt, så vi kan dela en gemensam lägesbild.

Det handlar om att få till en ledningsplats där en insatschef har det övergripande ansvaret för insatsen, ihop med motsvarande roller inom räddningstjänst och ambulans. Men lika viktig är den så kallade framskjutna ledningsplatsen, där blåljusaktörerna samverkar på själva brottsplatsen. Platschef eller direkt underställd chef, duc, kallas polisen som leder här och ska ha koll på samtliga aktörer  – ett ansvar alla måste vara beredda att ta, betonar Björn Wessman och Eric Carlsson.

– Visst kan det var jobbigt om du är ny polis och plötsligt ska leda tio medelålders, skäggiga brandmän, men det här är en roll vi behöver vara mentalt redo att kliva in i. Är det en brottsplats är polisen chef på plats, säger Eric Carlsson.

Elias Koistinen agerar duc när PDV-övning nummer två tar vid. Deltagarna får nämligen göra övningen en gång till. Björn Wessman förklarar:

– Vi vill att alla ska lämna dagen med en bra känsla, känna att de åstadkom något bra. I andra omgången har de därför möjlighet att vässa sitt agerande ännu mer. 

Men i verkliga PDV-situationer får man sällan en chans till…?

– Det stämmer, men deltagarna behöver få känna att det börjar fungera, man vill inte lämna med en känsla av att allt gick åt pipsvängen. Och övning två är heller inte en repetition av övning ett.

Explosion och skottlossning i scenario två

I scenario två ska stressnivån upp. Nu adderas en explosion följt av en skottlossning i en byggnad bredvid skolan. En av poliserna kommer dessutom att ”bli knivhuggen”.

När det exploderar befinner sig ducen Elias Koistinen utomhus på parkeringen. Han har nyss gett instruktioner till patruller inuti skolan, men behöver nu snabbt skifta fokus:

– Okej, vad händer nu, hinner jag tänka. Regionala insatsstyrkan är snabbt på plats och jag kommunicerar på radion vad som sker och vad vi behöver.

Snart hörs flera skott och en person ligger på marken, skjuten i ryggen. En kille leds ut med händerna ovanför huvudet. Rösterna i radion är svåra att uppfatta, så Elias Koistinen ropar istället ut information till kollegor, ambulans- och räddningspersonal som befinner sig mitt i kaoset.

Polisen som höggs i magen dras längs golvet ut ur lokalen av en kollega, och så fort det är tillräckligt säkert får han vård. Bild: Minna Ridderstolpe

Efteråt säger han:

– Trots att det var en hög explosion och skottlossning så reagerade ambulans och räddningstjänst så som vi vill: de tar skydd och fortsätter jobba med att rädda liv. De frös inte, vilket var roligt att se.

På utvärdering nummer två är lappen med ordet ”passivitet” borta. Nu är det bara beröm.

– Högt initiativtagande, fysisk kontakt, framskjuten ledningsplats och bakre ledningsplats där det var tydligt vem som ledde. Ingripandepoliser på varje våningsplan som avsatte en resurs som kunde meddela när det var tillräckligt säkert. Skitbra jobbat, säger Björn Wessman.

Dephanie Sköldqvist tycker att hon ”klev på mer resolut” i övning två. Hela dagen var lärorik, summerar hon, som till vardags just nu handleder några aspiranter.

– Vi pratar massor om att säkerhet är a och o, att vi inte ska tulla på den, för vi vill komma hem hela. Men i PDV ska vi ju göra tvärtom och det är en olustig känsla, säger hon, och tillägger efter en stund:

– Men känslan går att acceptera.