”Jag drivs av att hitta sanningen”

Det var den 6 juli förra året som det ofattbara hände. En man högg ner psykiatrisamordnaren Ingmarie Wieselgren på öppen gata, mitt i Visby under Almedalsveckan.

Ayman Aboulaichs första tanke, när han fick veta vad som hänt, var: ”Det får inte hända! Inte i Visby och definitivt inte under Almedalsveckan!”.

Gärningsmannen greps direkt, med vapnet, bara några meter från brottsplatsen. Dessutom fanns det ögonvittnen. Det gjorde att utredningen kunde ha varit världens enklaste, och kunnat avslutas på ett par veckor, menar Ayman Aboulaich. Men när det visade sig att gärningsmannen hade fler tilltänkta offer, bland andra centerpartiets dåvarande ledare Annie Lööf, blev utredningen istället väldigt komplex. Terroristbrott misstänktes och Säkerhetspolisen kopplades in för att hålla i delar av utredningen, med en egen utredningsledare.

Ayman Aboulaich beskriver ett bra samarbete, med täta möten.

– Basen var Gotland, där vi hade kontinuerliga möten med Säkerhetspolisen och åklagaren, och samarbetet var smidigt, säger han.

– Det var många stenar vi ville vända på första månaden, inte minst för att ta reda på om det fanns fler personer kopplade till gärningsmannen.

Mannen dömdes för mord och förberedelse till terroristbrott

Utredningen blev klar i november förra året och gärningsmannen åtalades för bland annat terroristbrott, i linje med den nya lagen som infördes fem dagar före mordet. Men Tingsrätten på Gotland bedömde att mordet inte skadade eller hade kunnat skada landet på det sätt som krävs för att det skulle bedömas som terroristbrott.

Istället dömdes mannen för mord och förberedelse till terroristbrott. Domen överklagades inte, vilket Ayman Aboulaich tycker är synd.

– Jag hade sett fram emot en prövning i både hovrätten och högsta domstolen, för vi hade behövt ett prejudicerande fall för att pröva den nya lagen. Men nu är det som det är, och vi äger inte frågan, säger han.

I media lyftes kritik fram, mot att mördaren hade gått under polisens radar.

Hur tänker du kring det?

– Vi hade inte kunnat förutse att han skulle utföra gärningen. För att förhindra sådana ensamma gärningsmän hade vi behövt stänga ringmuren och visitera dem som skulle passera. Men samtidigt bor ju många innanför muren, så då skulle vi ha behövt göra husrannsakan överallt. Det skrevs också om att vi borde haft koll på gärningsmannen för att han varit med i NMR, Nordiska motståndsrörelsen, fyra år bakåt i tiden. Men vi har ingen åsiktsregistrering i Sverige och han var inte längre aktiv medlem.

Har en brokig bakgrund

Ayman Aboulaich beskriver sin bakgrund som brokig. Han bor sedan 1992 på Gotland. När han kom dit som 21-åring, med sina föräldrar och syskon, var det hans 28:e flytt.  

Ayman Aboulaich berättar om sin bakgrund: när han bara är några år gammal är det stora spänningar mellan Palestinska befrielseorganisationen, PLO,  och Israel. Flygräder startas över flyktinglägret där familjen bor och snart börjar det bombas.

Julen 1980. Ayman Aboulaich, till höger på huk, tillsammans med sina föräldrar och syskon i deras lägenhet i Tripoli, Libanon.

Familjen, två vuxna och fyra barn, flyr till Libyen, där Ayman Aboulaichs pappa börjar jobba på ett brittiskt företag. Men med diktatorn Gaddafi vid makten blir det för otryggt för familjen som återvänder hem till Libanon och hamnstaden Tripoli.

När Ayman Aboulaich är nio år flyttar familjen in i ett höghus och hans pappa startar ett eget företag.  Men det är fortfarande oroligt i staden och 1982, när Ayman är tolv år, är det fullskaligt krig mellan Israel och PLO. Det utvecklas sedan vidare till krig mellan olika falanger inom PLO och Syrien under 1983, berättar han.

Tripoli, Libanon, troligtvis 1982. Från vänster: grannpojken och kompisen Talal, Ayman Aboulaich och hans systrar Nabila och Amira.

Varje kväll, så fort solen gått ner, börjar det om. Bomber faller. Det skjuts på allt som rör sig. På dagarna är det lugnare. Ibland ligger döda människor på gatan, innan någon tar hand om dem. Många av grannarna flyr. Sedan slås en järnridå runt staden, som belägras under 88 dagar. Det blir plötsligt svårt att fly och det går inte att få tag på mat. Familjen livnär sig på kvarlämnad mat i grannarnas övergivna lägenheter. De vågar inte längre vara i sin lägenhet utan drar ut madrasserna till trappuppgången där de sover. Det är den säkraste platsen, eftersom den har de tjockaste väggarna och inga fönster. De vågar bara smyga in i sin lägenhet när de ska hämta något.

– När jag har reflekterat över det efteråt kan jag inte minnas att jag tänkte på att jag eller någon i min familj kunde dö, fast det var nära flera gånger. Jag tror inte att barn uppfattar sådana situationer på samma sätt som vuxna. Ibland kunde det till och med kännas lite spännande. Då tänkte jag inte på hur svårt det måste ha varit för mina föräldrar, med ansvar för fyra barn, och de svåra val de måste göra.

Han minns också att det kändes spännande när han som nioåring fick lära sig att köra bil.

– Det handlade om överlevnad. Man ville att så många som möjligt skulle kunna köra ifall det behövdes.

Familjen lyckades fly

Till sist lyckas familjen fly. Kaptenen på en stor cementfraktbåt, som ska till Cypern, låter dem följa med.

 – Vi packade det nödvändigaste och lämnade vår bil i hamnen, med nyckeln i. Jag minns att jag tänkte mycket på bilen, hur det skulle gå för den, säger han och ler. Och jag minns kaptenen, som hade rött yvigt hår.

Mitt i natten stoppas båten av ett israeliskt kontrollfartyg. Familjen sitter knäpptyst i en liten hytt utan fönster. De är livrädda för att bli upptäckta. Men inget händer och båten får åka vidare till Cypern, där familjen stannar en period.

De följande åren flyttar de flera gånger.

– Det var min pappas jobb som styrde var vi bodde, säger Ayman Aboulaich.

Efter Cypern bor de i Jemen, där de har släktingar, Tanzania och sedan återigen i Libyen – där Ayman Aboulaich utbildar sig till agronom. Men situationen blir återigen otrygg. Då söker familjen asyl i Sverige.

Att deras sista flytt leder till Gotland beror helt enkelt på att det är där familjen placeras. De stiger i land en vecka före Ayman Aboulaichs 21-årsdag.

– Mitt första intryck av Gotland var lugnet och att människorna var vänliga och välkomnande. Mitt övergripande intryck av Sverige var kylan och att alla ville prata om hur vädret skulle bli till helgen, trots att man knappt kände dem.

Nu har han bott längre tid på Gotland än någon annanstans.

Rastlösheten fick honom att bli polis

Ayman Aboulaich beskriver sig som rastlös. Han bytte jobb många gånger innan han blev polis. Han har jobbat på restaurang, som fritidsledare, på ett ungdomsboende och som ordningsvakt.

– När jag närmade mig 30 ville jag sadla om till ekonom. I samma veva jobbade jag extra som ordningsvakt. Flera av mina kollegor ville bli poliser och de peppade mig att också söka till polisutbildningen.

Det var inget jobb han hade tänkt på, men han sökte ändå. Och så kom han in på både ekonomutbildningen och polisutbildningen.

– Jag kollade vad en polis tjänar och upptäckte att ingångslönen var ungefär hälften jämfört med för en civilekonom. Men sedan tänkte jag på hur rastlös jag är, och kom fram till att jag säkert skulle tröttna efter några år som ekonom och vilja sadla om igen.

Polisutbildningen lockade mer, trots den lägre lönen, eftersom det finns så många olika tjänster inom Polismyndigheten.

– En bra möjlighet för en rastlös själ som jag, konstaterar han.

Dessutom tyckte han att polisyrket verkade matcha hans starka sidor. 

– Jag har bra minne, gillar att analysera, se mönster, se saker ur olika synvinklar och jag brukar lägga märke till sådant som andra inte ser.

Ayman Aboulaich började på polisutbildningen 2002, och 2007 blev han utredare. Han har hela tiden jobbat på Gotland, förutom ett år i Flemingsberg i Stockholm då han var gruppchef för gruppen okänd gärningsman.

– Jag trivs jättebra! Jag har aldrig ångrat att jag omskolade mig till polis. Jag går till jobbet med lätta steg, säger han.

Vad är det bästa med polisyrket?

– När man kan överbevisa någon som undanhåller sanningen, och komma fram till hur det egentligen är. Då är det som roligast! Att få fram ett händelseförlopp genom att lägga pussel.

– Det gäller också att kunna motbevisa sin egen logik, att inte låsa fast sig vid en hypotes utan kunna ändra sig – även om det har gått lång tid.

Sanningen finns alltid där, det gäller bara att hitta den, menar han. Eller att komma den så nära som möjligt, för det finns alltid fragment från ett händelseförlopp som polisen inte hittar, eftersom de inte var med när brottet skedde.

– Även om det fattas 20 pusselbitar av ett tusenbitars pussel som föreställer Mona Lisa, kan du fortfarande se att det är Mona Lisa. Det gör inget om det saknas bitar i hennes hår eller dress.

När intervjun görs är Ayman Aboulaich i Stockholm, inom ramen för den nationella förstärkningsorganisationen, NFO, för att arbeta mot det ökade antalet sprängningar och skjutningar.

– Det är komplext. Jag är just nu utredningsledare för tre sprängningar, men
jag ska även ha koll på andra ärenden – uppifrån, nerifrån och sidledes – eftersom olika ärenden klustras samman.

Ayman Aboulaich tror att upplevelserna av krig, flykt och många flyttar inte har påverkat honom lika negativt som hans föräldrar. Istället känner han sig privilegierad över att ha fått uppleva så mycket.

– Det har till exempel lett till att jag alltid hittar vägar ut ur kriser. Dessutom bleknar många så kallade vanliga kriser i skuggan av att jag har klarat av något mycket värre. Det har inte heller bara varit elände, i Tanzania trivdes jag till exempel enormt bra. Där bodde vi fantastiskt fint, precis vid havet. Jag har lärt mig flera språk och att snabbt anpassa mig till nya platser och kulturer. Jag har också blivit bra på att läsa av människor och situationer. Det har jag nytta av i mitt jobb.