Pojkligor var dåtidens gängkriminella

Redan i slutet av 1800-talet härjade ”pojkligor” från utsatta områden i städerna. Mest beryktad var Stora ligan i Gamla stan.

Carl Wilhelm Strand, är bara nio år när han får sin första varning av polisen efter att ha stulit fyra kronor. Ture Eriksson är tio när han åker dit för snatteri.

Carl Wilhelm ”Piggen” Strand till vänster och Ture ”Turken” Eriksson till höger.

Ett par år senare, 1892, har de båda pojkarna gjort kriminell karriär. De tillhör nu den innersta kretsen av det ökända gänget Stora ligan i Stockholm.

De tio till femton mest aktiva medlemmarna stjäl allt de kommer över: fotogenlampor i husens förstugor, skrot, skor, kläder som hänger som skyltning utanför butikerna och snart även affärernas kassalådor. De äter sig mätta på vad än de kommer över och när de lyckas stjäla större partier av mat och dryck från hem och restauranger bjuder de gärna runt. Kläder och föremål byts mot kontanter hos lumphandlare och på pantlånekontor. Pantkvittona rivs direkt och slantarna delas lika kumpanerna emellan. Med pengar på fickan går de gärna till krogen och äter och dricker kvällen lång.

Stora ligan är en löst sammansatt grupp på cirka 40 personer. De flesta är arbetslösa och unga, många bara i tonåren. Flera av dem döms till både böter och straffarbete och åker in och ut ur fängelse. Carl Wilhelm Strand, som numera går under namnet Piggen, döms bland annat för att ha stulit en kappsäck av en gäst på hotell Sala och sålt packningen.

De opererar både individuellt och i olika konstellationer. Hur väl de samarbetar – eller konkurrerar – är inte dokumenterat. Inte heller om det förekommer spänningar och våld inom gruppen.

Det finns inget som tyder på att det skulle ha funnits andra, rivaliserande kriminella gäng i huvudstaden, vars befolkningen var betydligt mindre än idag. Men det betyder inte att de var den enda organiserade ligan på sin tid.

Runt om i landets städer, och även på flera mindre orter, rapporterades om de nya ”ligapojkarna”. Grupper av sysslolösa pojkar och unga män som stal, rånade och bedrog, som slogs och ställde till det. Den nya tidens ungdomskriminella.

Det var hårda tider, många utvandrade till Amerika eller flyttade in till städerna för att ta jobb inom den framväxande industrin. Familjer splittrades, det sociala livet bröts upp och därmed också släktens och byns kontroll och tillsyn över barnen. Bostäderna var trånga och i dåligt skick. Det var fattigt, inte sällan direkt miserabelt. Föräldrarna jobbade långa dagar i fabrikerna och många barn drev runt sysslolösa i gränderna.

I boken ”Den undre världen, en personlig betraktelse”, skriver författaren och kriminalreportern Joakim Palmkvist om samhällets syn, och reaktion, på ungdomsligorna under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Politikerna oroades över sysslolösheten, över unga som saknade moral och riktning, som ”förvildades” och gjorde som de själva ville, och över föräldrar som inte tog sitt ansvar.

Problemdefinitioner som känns igen än idag, konstaterar Joakim Palmkvist. Vissa av dåtidens politiker menade att det faktum att barnarbete till viss del hade begränsats bidrog till lösdriveriet och förfallet. Det kom förslag om allt från att begränsa alkoholtillgången till tuktande aga, återinförda spöstraff och inkallande av militär. 

Skillnaderna mellan dåtidens samhälle och dagens, mellan pojkligor och nutida unga gängkriminella, är uppenbara och avgörande. Ligorna verkade också före ransoneringen och spritsmugglingens tid, en smuggling som kom igång efter motbokens införande på 1910-talet och innebar en ny typ av organiserad brottslighet. Men i grunden, menar Joakim Palmkvist, finns det ändå många likheter mellan då och nu: ”Inramningen har förändrats, men problemet – att en viss andel unga väljer brottets bana i upplevd brist på andra val, och gör det i kraft av kontakter med likasinnade – är detsamma.”

Våren 1895 sprängs Stora ligan. Polisen lyckas spåra gängets mötesplats, en atletklubb inhyst i en källarlokal i Gamla stan. Det var här de hade hängt, gjort upp planer och förvarat stöldgods. Förundersökningen blir omfattande, 41 personer häktas. En av dem har haft en central roll, Hedvig Aronsson. Polisen kallar henne ”Morsan”, en ensamstående mor till fem barn som drev ett klädmäkleri i stan. En av Morsans söner var kompis med medlemmar i Stora ligan, en kontakt som gjorde att de regelbundet levererade stöldgods till klädmäkleriet. Affärerna gick strålande, tills poliskonstaplarna dök upp.

Hedvig ”Morsan” Aronsson

Ture Eriksson, som redan tidigt hade placerats på en arbetsinrättning sedan han försökt fånga duvor på torget för att äta till middag, döms till fängelse – och ska komma att tillbringa större delen av sitt liv som inlåst. Carl ”Piggen” Strand, nu 18 år, döms till straffarbete i åtta månader och femton dagar för stöld av varor och pengar till ett värde av 388 kronor och 21 öre. Han avtjänar straffet på kronohäktet på Långholmen. När Piggen släpps i februari 1896 ser han ut att få ordning på sitt liv. Han gifter sig och får två barn, men dör kort därefter av akut lunginflammation.

Källor: Stockholmskällan, Stockholms stad, "Den undre världen, en personlig betraktelse" av Joakim Palmkvist.

Bilder från Stockholmskällan: Överståthållarämbetet för polisärenden/kriminalavdelning, Stockholms stadsarkiv.

Bilder i illustrationen: MostPhotos, Stockholmskällan, Larssons Ateljé, Stockholms stadsmuseum, Wikipedia.