Avhoppet räddade livet på Joseph

Han har tre jobb och en affärsidé på lut. Han har snart klarat sitt avhopparprogram och upplever sinnesfrid. Ett välsignat tillstånd efter år i en brutal gängmiljö.

– Varje gång du ser en av oss i ögonen och ser en öppning, tveka inte. Kliv in och rädda personens liv genom att så ett frö, säger han.

Joseph, som egentligen heter något annat, hoppade av när han ställdes inför valet att mörda eller bli mördad. Han funderade i hemlighet i två år innan han tog steget. Mer vill han inte berätta om sin bakgrund. Han har valt sida, ser framåt.

2019 fick Polismyndigheten i uppdrag från regeringen att ta fram ett nationellt avhopparprogram tillsammans med Kriminalvården, Socialstyrelsen och Statens Institutionsstyrelse. Sedan dess har uppdraget vuxit, liksom antalet avhoppare. En avhoppare är en person som vill lämna organiserad brottslighet men som inte klarar av att göra det på egen hand, utan behöver samhällets stöd och skydd.

Idag finns regionala samordnare för avhopparverksamheten i alla sju polisregioner och i vissa regioner finns även lokala samordnare. En av utmaningarna är att bygga upp samarbetet med kommunerna.

"Myndigheterna har räddat mitt liv"

I vilken kommun Joseph bor och arbetar i nu får vi inte veta av säkerhetsskäl. Han låter lite nyvaken när han svarar i mobilen en måndagseftermiddag efter att ha jobbat natt. Rösten är eftertänksam när han berättar vad han varit med om de senaste två åren.

– Jag har upptäckt att livet är fullt av överraskningar och godhet. De jag minst anade skulle hjälpa mig – myndigheterna – har räddat mitt liv.

Gudstron, säger han, satte honom i kontakt med människor på avhopparverksamheten – människor som ville honom väl och stöttade honom.

– Säga vad man vill om myndigheter men de finns där med en hjälpande hand. En sak är väldigt viktig: ha alltid en rak och ärlig dialog så kommer du aldrig hamna i trubbel. Deras plan är vattentät och i slutet av dagen så vet de vad de talar om. Men det är tuffa stunder att gå igenom och de första två åren efter ett avhopp är kritiska, säger han.

Viktigt med självmedkänsla

Joseph delar gärna med sig av erfarenheter och tips. Steg ett är att bli nykter och drogfri och lämna all kriminalitet och alla gamla kontakter bakom sig. Steg två är att jobba på förhållandet till sig själv. Självmedkänsla är förmågan att älska sig själv tillräckligt för att vilja ge sig själv ett bra liv och inte sabotera något.

– Det låter väldigt djupt att älska sig själv, men när man väl förstår så… det är en grej alla människor gör på olika sätt. Det är inget som kommer direkt utan det är något du lär dig med tiden.

Steg tre är att repetera steg ett och två.

Den som lämnar kan aldrig återvända, man måste välja vilket lag man ska spela i, betonar han.

En annan oerhört viktig sak är att våga öppna sig.

– Prata ut med en psykolog eller någon annan inom avhopparverksamheten. Det är det som har hjälpt mig, att prata. När du förtränger skapar du sjukdom.

Förr var han rädd att livet skulle ta slut i förtid. Idag drivs han av en annan sorts rädsla: Att misslyckas på en anställningsintervju, till exempel, och annat som hör till ett vanligt liv.

– Jag ställs ofta inför helt nya situationer och det finns en stor rädsla för att misslyckas i det, förstår du? Jag måste möta de rädslorna.

Samtidigt är det ”normala” inte felfritt, man måste våga misslyckas för att kunna lyckas, säger han, och varje gång han lyckas med något nytt så kommer en wow-känsla som uppväger allt.

Vill ge tillbaka av det goda till samhället

Nu vill Joseph ge tillbaka av det goda han fått. Ännu vet han inte hur eller i vilken form, men det handlar om att använda sin nyvunna kunskap för att hjälpa andra i liknande situation.

– Mitt mål är att generationen efter mig ska få det bättre. Vi är i en tuff period i det svenska samhället. Jag vill följa medmänniskor på deras resor och finnas där för dem, kanske jobba på ett HVB-hem, vi får se.

För Joseph handlar inte livet längre om pengar och uppmärksamhet utan om att vara en god medmänniska. 

– Så länge jag lever ett vanligt liv kommer jag alltid att ha mat på bordet och tak över huvudet. Jag är för evigt tacksam mot gud för det.

"Alla kan förändras om förutsättningarna är de rätta"

En region som redan inrättat lokala avhopparsamordnare i varje lokalpolisområde är Bergslagen. Efter två års hårt arbete med att implementera börjar organisationen sätta sig, säger Sofia som är regionalt ansvarig.

– Jag ser fram emot att gå in i en mer operativ fas och börja provtrycka strukturen. Det bästa med jobbet är att se en person förändra sitt beteende och välja bort kriminaliteten. 

Hon fortsätter:

– Jag har alltid varit intresserad av människor och är övertygad om att alla kan förändras om förutsättningarna är de rätta och det finns motivation. Att vara med på den tuffaste resa en person gör och se förändringen hos de som lyckas driver mig att vilja fortsätta.

En vanlig dag som samordnare

Så här kan en vanlig dag på Sofias jobb se ut: En potentiell avhoppare är inbokad på möte. Sofia och hennes kollegor gör en första bedömning av hotbilden och en kunskapsinhämtning av personen.

– Vi sammanställer informationen och förbereder frågor inför mötet. Vi träffas med syftet att känna av motivationen och få underlag för att kunna bedöma hotbilden.

Sofia är tydlig med att det ställs krav och förväntningar. Det är inte alla som får chansen – så ta den, är hennes budskap till avhopparen. Hon är tydlig med att avhopparprogrammet kommer bli tufft men att det inte är omöjligt.

– Efter mötet kanske personen vill ha hjälp i kontakten med socialtjänsten. Då hjälper vi till för det är viktigt att ansökan kommer in så fort som möjligt så att socialtjänsten kan börja utreda. De har ansvaret för samtliga insatser.

Har arbetat upp en stark samverkan

Att bygga upp en fungerande samverkan tar tid, säger Sofia. Genom tydliga ingångar hos respektive myndighet har region Bergslagen effektiviserat processen.

– Vi har arbetat upp en stark samverkan i de större kommunerna vilket kranskommuner kan ta nytta av när de behöver hjälp i sitt arbete.

Hon berättar att regionen har en samverkansgrupp i Örebro kommun som består av socialtjänsten, kriminalvården, polisen, arbetsförmedlingen, beroendecentrum och försörjningsstöd. De samlas några gånger per år för att underlätta och effektivisera ett avhopp.

– Kommunerna har generellt blivit mer positiva till arbetet med målgruppen tack vare ökad kunskap om verksamheten. Många ser samhällsvinsterna.

Sofia vill att alla poliser ser avhopparverksamheten som ett brottsförebyggande verktyg.

– Jag hoppas att alla förstår hur viktigt det är att lyssna och visa respekt inför personens historia. Alla har ett behov av att bli lyssnade på. Det kan vara första gången personen vågar visa sig sårbar och lita på en myndighetsperson.

Måste bryta helt med sitt gamla liv

Även region Stockholm har avhopparsamordnare i sina lokalpolisområden.

– Det här är det viktigaste uppdrag jag haft. Jag är stolt över att vi på två år har implementerat den lokala avhopparverksamheten här, säger Elin Hernstedt, regionalt ansvarig.

Hon har tidigare erfarenhet som gruppchef på offensiva spaningsgrupper, som på krogsektionen och i prostitutionsgruppen. Efter en kort sejour i näringslivet kom hon tillbaka eftersom hennes hjärta bankar för polisen, säger hon.

Nu har hon hunnit arbeta med ett hundratal avhoppare och vet att de som klarar det har en sak gemensamt: de bryter helt med sitt gamla liv.

De som får ett erbjudande om avhopparprogrammet reagerar olika. En del ställer inga krav, en del har många krav. Ibland vet Elin Hernstedt och hennes kollegor att en kille måste bort, annars riskerar han att skjutas eller skjuta någon, men han ställer inte upp på villkoren.

– De är vana att styra och ställa. Vi är tydliga med att polisen och socialtjänsten bestämmer. Vi säger: Här, du får en guldbiljett av samhället. Resten är upp till dig. Du måste vilja det här och vi kommer stötta dig på vägen, men om det blir för stora avvikelser så avbryts det. Det finns inte utrymme för dubbelspel.

Fler skulle lyckas med vård, terapi och medicinering

Fler avhoppare skulle klara att fullfölja programmet om de fick genomgå en hälsoundersökning tidigt i processen, för att klarlägga behovet av eventuell vård och medicinering. Många skulle också behöva utredas för olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, menar Elin Hernstedt.

– Hälso- och sjukvården saknas tyvärr helt som en länk i kedjan. Att ta emot stöd i form av psykologsamtal eller kris- och traumaterapi är ofta en förutsättning för att klara en sådan här livsstilsförändring.

De människor som Elin Hernstedt och hennes kollega Sofia i Bergslagen jobbar med, har en hög hotbild och omplaceras alltid långt bort.

– Ensamheten kan vara svår för dem. Det här killarna är vana vid snabba kickar och att det händer grejer. De är också svårt traumatiserade för saker de utsatt andra för och själva blivit utsatta för, säger Elin Hernstedt.

Den som vill jobba med avhopparverksamhet måste ha förmågan att se människan bakom brottsligheten. Många avhoppare har begått grova brott. Men när de står i ett vägskäl och vill förändra sina liv, behöver den polisanställda skilja på person och gärningar och stötta framåt mot livet 2.0.

– De ska ju bli en del av samhället, ofta för första gången. Om man inte på riktigt ser vinsten i det så blir det svårt att vara drivande, säger Elin Hernstedt.

Avhopparverksamheten räddar liv

Det handlar också om att ha ett effektivt arbetssätt. Hon jämför med krogsektionen och alla hon träffade där, all narkotika som såldes och köptes.  

– Vi hade kunnat fortsätta rapportera folk för eget bruk och mindre innehav varje vecka. Men uppdraget var också att få dem att sluta. Frågan är ju: Hur får man en människa att ändra beteende?

Elin Hernstedt är glad för varje person som lyckas fullfölja sin avhopparprocess.

– När jag får veta att de kommit in på en utbildning, försonats med familjen de svek eller att vår insats varit avgörande – att vi lyssnade och trodde på dem – så är det en bekräftelse på hur viktigt uppdraget är för mig, polisen och hela samhället. 

Avhopparverksamheten räddar liv, direkt och indirekt. Men ytterst handlar det om att få människor att ställa upp på samhällskontraktet och bli skattebetalare som bidrar.

– Kan jag få en enda person att inte bli dödad eller döda någon så är det värt det. Många jag möter trodde aldrig att de skulle säga det men i grund och botten vill de bara ha ett vanligt Svensson-liv med jobb, lägenhet och familj. Och slippa se sig om över axeln.