”Jag gillar att fatta beslut”

En stund in i den här intervjun avbryter Anna Bergkvist plötsligt samtalet. Hon tystnar mitt i en tankegång och börjar leta efter sin mobil. Nyss kom ett kryptiskt meddelande i polisens chatt.

–  Det kan ha hänt något. Jag måste ringa, säger hon.

Några minuter senare är hon tillbaka efter ett samtal med en kollega i polishuset vid Ernst Fontells plats i Göteborg. Nej, det var inget larm om en ny skjutning, men det abrupta avbrottet illustrerar hur hennes vardag ser ut. När grovt dödligt våld har skett måste utredningsgruppen börja arbeta så snart som möjligt.

–  Förr hände det ofta att utredarna kom in i ett ärende först dagen efter. Nu försöker vi vara mer minutoperativa initialt när ett mord har inträffat.

Anna Bergkvist eller hennes medarbetare vid grova brott-sektionen i region Väst är tillgängliga oavsett om det är vardag eller helg.

–  Vi vill agera direkt för vi vet att vi annars kan behöva jobba i flera månader för att ta igen det vi tappat inledningsvis.

Samarbetet med medarbetarna i lokalpolisområdet är lika viktigt. Där finns detaljkunskapen om brottsplatsen, om fordonen som varit synliga och hur konflikten ser ut. ”Tillsammans” har länge varit ett ledord i utredningarna av dödligt våld i region Väst.

–  Som utredningsledare är jag operativt ansvarig för förundersökningen i insatsen tillsammans med ingripandepoliserna i lokalpolisområdet, förklarar Anna Bergkvist.

När hon susar fram i korridorerna i polishuset i Göteborg är det en polis som helt skiljer sig från deckarlitteraturens schablonbild av en trött, desillusionerad utredningsledare med hälsoproblem.

Anna Bergkvist utstrålar mer energi än trötthet. Hon har skärpa i blicken, talar tydligt och med övertygelse men har samtidigt ofta ett medkännande ord till övers för dem hon möter.

Hennes kollegor beskriver henne som engagerad, rentav nyfiken. En chef som lever som hon lär. Hon vill veta vad som händer i utredningsarbetet. Ringer och kollar – och drar sig inte för att själv åka in till jobbet, även om timmen är sen.

Ett uttryck för kontrollbehov?

–  Nej, inte alls, jag litar på mina medarbetare. Tilliten i gruppen är en förutsättning för att vi ska klara uppgiften. Det handlar mer om att jag vill hjälpa till där det behövs. Läser förhör eller lägger ut nya förhörsuppgifter.

När larmet går om ett gängmord samlar Anna Bergkvist snabbt en laguppställning med ett tiotal utredare och analytiker. Hon beskriver stämningen:

–  Varje gång är det en känsla av spänning. Något nytt, som ett blankt papper. En utmaning att ge sig ut på otrampad mark.

Stresskänslan är inte stor, däremot energipåslaget.

–  Jag kanske sitter hemma i soffan och kollar på en tv-serie när samtalet kommer. Då piggnar jag till direkt för att kunna fokusera mentalt. Om jag mest kände trötthet hade jag fått fundera på att byta jobb. Drivet och energin att göra ett bra jobb är jätteviktigt. Det skulle inte funka annars.

De som jobbar nära liknar henne ibland vid Simbas mamma i Lejonkungen; Anna Bergkvist värnar sitt team till varje pris. Laget är helt avgörande – inte ens den allra bästa gängutredaren kan ensam driva en mordutredning i mål.

De senaste åren har hon ofta fått berätta hur region Väst jobbar mot dödligt våld – både i media, men framför allt för polisanställda runt om i Sverige. Om Pug, polisens utredningsstöd vid grova brott, en metod som fungerar bra när sommarstugemordet ska utredas, och hur den kan anpassas för mord i gängmiljö. En annan metod är ILG – identifiera, lokalisera och gripa – som används i jakten på gärningspersoner. Anna Bergkvist har själv haft en nyckelroll i finslipningen av arbetssätten.

I dialog med polisanställda och åklagare men också under långa rättegångsdagar i tingsrätten har hon lärt sig allt mer om vilka bevis som krävs för en fällande dom.

–  Bevisvärderingen måste börja tidigt i ett ärende.

Anna Bergkvist framhåller samspelet i gruppen, framför allt förhållningssättet att angripa en brottsutredning. Metoderna måste matchas med rätt inställning.

– Oavsett laguppställning ska utredningsgruppen ta ansvar med sina olika förmågor och styrkor. På det sättet har utredningssidan tagit många kliv framåt de senaste åren.

Anna Bergkvist växte upp i Göteborg. Redan som ung tog hon ofta ledarrollen. Säger att hon alltid gillat att ta ansvar och kunna påverka. Sett sig som problemlösare. Det var en av anledningarna till att hon valde polisyrket.

Nästa år är det 20 år sedan hon drog på sig uniformen för första gången. Hon körde radiobil i centrala Göteborg ett par år innan hon valde att bli utredare. Hon ville slippa frustrationen att släppa ett ärende direkt efter avrapporteringen utan att få veta hur fortsättningen blir.

Som utredare på dåvarande cityroteln i Göteborg och senare länskriminalen arbetade hon sig in mot de allt grövre brotten. Först relationsvåld som barnförhörsledare, senare främst mordutredningar.

En tydlig vändpunkt var det så kallade Bergsjömålet 2013, en våldsam generationskonflikt mellan yngre och äldre nätverkskriminella. En man ur det äldre ledarskiktet utsattes för grov misshandel med förnedrande inslag. Senare sköts en ledargestalt i den yngre falangen. Anna Bergkvist var förhörsledare den gången.Hon beskriver ärendet som banbrytande för att brotten i gängmiljö för första gången kunde beskrivas i sitt komplexa sammanhang:

–  Det rörde sig om ett stort nätverk där flera av de inblandade var både målsägare och gärningsmän. Vi kunde visa hur de olika gärningarna hängde ihop med varandra.

Ännu mer avgörande var dubbelmordet på Vår krog och bar 2015, då maskerade män rusade in och sköt besinningslöst i restauranglokalen medan en fotbollsmatch rullade på tv:n. En 25-årig man dödades. En 20-åring som inte alls var inblandad i gängkonflikten sköts också till döds. Anna Bergkvist hade beredskap den natten och ingick sedan i utredningsgruppen.

Trots att dödligt våld i gängmiljö är svårt att utreda vändes utredningsarbetet sensationellt i att dubbelmorden klarades upp. Sju av de misstänkta dömdes för inblandning, två av dem till livstids fängelse.

–  Även i det här ärendet kunde vi visa på kopplingen till andra våldsbrott, och de misstänkta förekom i olika utredningar. Vi lärde oss mycket av utredningsarbetet som vi fortfarande har med oss när vi jobbar tillsammans, till exempel prestigelösheten, att skapa en lärande miljö, testa nya saker och våga göra fel.

Nästan varje dag drar Anna Bergkvist nytta av sin erfarenhet som idrottsledare. Ledarskap har gått som en röd tråd genom livet: elevrådsordförande, lagkapten i handboll, arbetsledare.

–  Jag har svårt att stå tillbaka i frågor som engagerar mig. Jag är social och har lätt för att kommunicera. Att vara ansvarig och ledare är i sig inget mål men jag vet med mig att jag har svårt att stå bredvid om ingen driver en fråga utan går då hellre in själv och tar ansvaret.

Likheterna är stora mellan jobbet som utredningsledare och lagidrotten, till exempel synsättet att alla spelare är viktiga för helheten, liksom förmågan att både kunna toppa laget och växla över till bredd och uthållighet.

– I handbollen är kommunikationen rak och tydlig. I tajta lägen, i en 20 sekunders time out, är det den som har bäst lägesbild som leder. Så måste vi ibland göra i utredningsgruppen också. 

Vad är din drivkraft?

– Att skapa förutsättningar för andra att göra ett bra jobb. Och så gillar jag att fatta beslut. Jag tycker om människor och är ganska trygg i min övertygelse. Då kan jag vara både tydlig, bjuda på mig själv och vara öppen för saklig kritik.

Det händer att hon får höra att hon upplevs som snabb beslutsfattare – ibland för snabb.

–  Det är när mitt problemlösningsfokus tar överhanden.

Anna Bergkvist säger att hon tror gott om människor, åtminstone tills motsatsen är bevisad.

–  Jag minns att jag redan som ung kunde argumentera kring att allting har två sidor, att vi inte alltid har insyn i vilken kontext en människa agerar eller vad den personen bär på i sin ryggsäck.

Något du fått med dig tidigt i livet?

–  Mina föräldrar är lika mig i det, de har stora hjärtan men är inte naiva. Att bli cynisk och tro illa om människor är en dålig ingång och påverkar nog hela inställningen till livet i stort.

Även den som utfört en avskyvärd handling kan hon ibland se igenom och då möta en inre kärna som inte är fullt synonym med brottet.

–  Avskyvärda handlingar innebär inte att hela människan är avskyvärd.

I förhörssituationer, när misstänkta möter sina anhöriga eller när domen meddelas – då har jag sett människan bakom brotten. Som polis har jag aldrig känt hat mot någon jag mött i jobbet. Målet är att de ska dömas för vad de gjort. Men hade jag känt hat skulle jag inte vara en bra polis.

Inblicken i de kriminellas livsstil väcker många tankar. Som dödsskjutningen av en man som i maj 2020 var på väg till ett födelsedagskalas i Gamlestaden i Göteborg. Nio personer greps inom loppet av ett par timmar. Misstankarna stärktes tidigt eftersom en av männens telefoner registrerats i närheten av brottsplatsen. När krypterade telefoner avkodats fick utredarna insyn i de kriminella nätverkens kommunikation.

– Det är skrämmande att se vilken syn de har på andras liv. Svart på vitt talar de om att avrätta en annan. Det är människor som jag suttit öga mot öga med.

Att begripa det synsättet är omöjligt:

– Jag kan inte förstå hur någon kan drivas så hårt och lägga så mycket tid på att kartlägga och mörda andra. Flera av dem har suttit frihetsberövade tidigare och ändå kommer de tillbaka. Nu sitter de inlåsta i många år framåt. Vad skulle fått dem att bryta den kriminella banan? Svaren finns kanske inte.

Är risken att bli cynisk av att utreda grovt våld i gängmiljön?

– Ytterst handlar det om deras eget val. Samhället behöver skyddas från dem som gång på gång begår grova våldsbrott. Det är inte cynism, det är så verkligheten ser ut.

Vad känner du när du träffar gängkriminella?

–  Jag känner inte rädsla eller obehag utan mer oro kring att hatet finns så nära i vårt samhälle, mellan människor som tidigare varit nära vänner. Var kommer det hatet ifrån?