"Hon trillade olyckligt på en kniv"

Rummet med soffan och blodfläcken på golvet

Platsen där Ringström anträffades döendes med ett sticksår i halsen. Till höger i bild syns hennes soffa och nederst på golvet en stor blodfläck. Bild: Gustaf Sjöstrand

För 100 år sedan blödde Vilma Ringström till döds, kort efter att hon brutit en förlovning. Med omfattande bevisning och vittnesmål försökte polisen få hennes ex fälld för mord.

Framstupa på golvet i ett hav av blod. När poliskonstapel Nils Herbert Karlsson kliver in i ettan på Mariagränd 4 på Södermalm i Stockholm, är det så han finner 23-åriga Vilma Ringström. I halsen har hon ett sticksår, fem centimeter djupt.

Mannen som tillkallat polisen heter Ernst Johansson och är Vilmas före detta fästman.

Han säger att Vilma halkat. Det är blod i både rummet och tamburen, blodstänk på dörren och på Johanssons ytterrock.

På en hylla i skafferiet ligger en ostkniv.

Den 21 november 1922, strax före klockan 22, tar Vilma Ringström sitt sista andetag på Maria sjukhus. Senare, i rättssalen, ska en av sjuksköterskorna berätta att hon lagt märke till att Vilma Ringströms trosor såg ut att vara sönderrivna. Även Johansson och två brandmän, som hjälpt till att lyfta Vilma, är närvarande på sjukhuset. När de tvättar av sig blodet från den unga kvinnans kropp frågar brandmännen Johansson vad som hänt.

Han beskriver hur Vilma trillat på ett olyckligt sätt när hon stod på en stol vid skafferiet och i fallet träffat en ostkniv som låg på hyllplanet längre ned, med spetsen utanför kanten.

Skafferiet med ostkniven och kastruller. Foto.

Ostkniven som skulle ha orsakat den dödande skadan i halsen enligt Ernst Johansson. Bild: Gustaf Sjöstrand

Tre dagar senare häktas Ernst Johansson, misstänkt för mord. Beslutet tas efter rättsläkarens bedömning att ett fem centimeter djupt sår är svårt att tillfoga sig själv. Vid första rannsakanstillfället, den här tidens ord för förhör, ändrar Johansson sin berättelse. Han och Vilma ska nu ha haft en häftig ordväxling om ett fotografi som han ville ha. Hon ska därefter ha gått ut i tamburen och gjort ”någon rörelse med kroppen” och ropat ”mamma, o, mamma!”. Drabbad av panik ska Johansson ha försökt hjälpa henne, kastat kniven i soffan där han även säger sig ha placerat Vilma.

Ostkniven låg dock i tamburen när polisen anlände och i soffan hittades inga större blodfläckar. Under dagarna som följer ska Ernst Johansson komma att uppge flera olika versioner av vad det var som egentligen hände.

Ett stormigt förhållande

Vilma Ringström jobbade som kontorist hos en grosshandlare i Gamla stan. Ernst Johansson var typograf på Svenska Dagbladet. Fyra månader tidigare hade Vilma Ringström brutit förlovningen dem emellan. Hon hade flyttat från hans villa till en enkel etta på Södermalm.

Förhållandet uppges ha varit stormigt och Ernst Johansson säger att Vilma oprovocerat kastat porslin och sparkat hans hund. Vilmas moster uppger i förhör att Ernst Johansson våldfört sig på Vilma och när Vilmas far förhörs berättar han att dottern efter uppbrottet var rädd för Ernst Johansson, men aldrig berättade varför.

Själv säger Ernst Johansson att de hade förlovat sig ännu en gång i hemlighet. Det visar sig att han inte är medveten om att Vilma Ringström förde dagbok. Det är först i rättssalen han får se den svartvaxade boken och konfronteras med innehållet.

I dagboken har Vilma Ringström beskrivit hur hennes före detta fästman kommit hem till henne och berättat att han skjutit sin hund. Hon skriver även att han var beväpnad med en revolver under besöket och tvingade henne att ta på sig sin förlovningsring.

Fyra dagar före dödsdagen skriver hon: (…) Nu har i alla fall Ernst lovat att taga reson och vi har kommit överens om att skiljas i godo. (…) Får se om han håller sitt löfte.”

Från Vilma Ringströms sista dag i livet finns enbart ett ord nedtecknat: ”tisdag”.

Det fastställda händelseförloppet

Det som säkert har kunnat fastställas om denna tisdag är att hon promenerat hem från jobbet i Gamla Stan och strax före klockan 20 gått ut i tamburen och pratat i telefon med sin moster. Därefter har hon börjat skriva ett brev till samma moster, troligen vid det lilla bordet intill kökssoffan som också tjänade som säng. Det blev aldrig färdigskrivet.

Obduktionen av Vilma Ringströms kropp görs av andre stadsläkare och rättsläkare Gustaf Hultkvist. Den visar att hon har sperma i slidan.

Enligt 1922 års teorier skulle denna kunna vara upp till åtta dagar gammal. Det djupa såret i Vilma Ringströms hals bedöms komma från en kniv som varit riktad snett bakåt och ha träffat uppifrån. Att såret skulle ha uppkommit av en olyckshändelse är svårförklarligt, men Hultkvist menar ändå att det inte kan uteslutas.

Olika scenarier presenteras

Johanssons beskrivning av händelseförloppet stämmer inte med beskrivningen av knivens riktning. Blodspåren i tamburen och rummet tyder snarare på att Vilma Ringström skulle ha stått på knä. I närheten av garderoben, där Johansson hävdar att han dragit ut kniven ur hennes hals, saknas blodspår.

Blodspår på dörren. Foto.

Blodspår på dörren mellan tamburen och rummet i Vilma Ringströms bostad. Bild: Gustaf Sjöstrand

Hultkvist ska dock lansera en egen teori som går ut på att Vilma Ringström skulle ha suttit på huk vid skafferiet med kniven i höger hand, riktad mot halsen, och med armbågen mot skafferidörren. När hon rest sig upp ska kniven ha trängt in i hennes hals. Inget i polisrapporten stöder teorin. Under en av flertalet rekonstruktioner som genomförs, sätter sig en konstapel i den hukande positionen och meddelar att den inte känns naturlig.

Ernst Johansson har blod på sin ytterrock. Själv säger han att det beror på att han hjälpt brandmännen att flytta kroppen, vilket brandmännen uppger att han aldrig gjorde.

Rättskemisten påtalar dessutom att blodet måste ha kommit direkt från såret där det kommit ut som droppar direkt på rocken. Droppar som sedan runnit längs med tyget.

Ett troligt scenario är att Ernst Johansson stått bakom Vilma Ringström när kniven stöttes in i hennes hals. Det pulserande blodet har därmed hamnat på Ernst Johanssons högra rockärm.

Hävdar sin oskuld

Rättegången vid rådhusrätten i Stockholm pågår i nästan en månad. Ernst Johansson håller fast vid att han är oskyldig, men ändrar sin berättelse flera gånger. Detta påtalas i flera tidningsartiklar och journalisterna döljer inte att de har svårt att tro på det han säger.

Den misstänkte Ernst  Albin Valdemar Johansson i helfigur med hatt. Foto.

Den misstänkte Ernst Albin Valdemar Johansson, född 1899. Bild: Gustaf Sjöstrand

I pressen får mordet stort utrymme och kallas ”Söderdramat”, ”Mariagrändsdramat” och ”Blodsdramat”. Fallet beskrivs detaljerat, liksom de bakomliggande omständigheterna som framkommer i förhör och vittnesmål.

Minst tio vittnen kallas till rättegången. En av de mest centrala är ingenjör Lindblom som hyr rummet intill Vilma Ringström. Han berättar att han kom hem vid halvniotiden den aktuella kvällen, i sällskap av en kvinna, fru Tynell. De båda lade märke till att en okänd man, herr Johansson, stod utanför Vilma Ringströms dörr. En stund senare hörde de ljud genom den tunna väggen, som av tung, rosslande och stönande andning. De gick ut i korridoren och upptäckte då att Vilmas dörr stod öppen. Fru Tynell, som är sjuksköterska, frågade Johansson, som stod vid dörren, vad som hade hänt och undrade om hon kunde hjälpa till med något. Johansson avböjde, sa att det hade skett en olycka och att han hade tillkallat ambulans.

Därefter stängde han dörren, men innan den slog igen hann de se att Vilma låg på golvet som var fläckat av blod.

Även konstapel Karlsson, polisen som var först på plats, hörs. Han uppger att han tyckte att Johansson betedde sig underligt. Han ska inte ha talat om att det var bråttom när han tillkallade polisen och varit märkligt lugn, tillsynes oberörd.

Hördes inget skrik

Under rättegången lanserar stadsläkare Hultkvist inte bara sin egen teori om att Vilma Ringström skulle ha kunnat sitta på huk. Han verkar även se det faktum att ingen vittnat om att hon skrikit som ett tecken på att det kan ha handlat om en olycka: ”I synnerhet en kvinna reagerar väl nästan alltid med skrik om hon överfalles”.

Åklagaren ifrågasätter dessa uttalanden, advokaten tar fasta på dem. Eftersom Vilma Ringström inte ska ha skrikit och det inte fanns några tecken på att det förekommit slagsmål skulle det kunna röra sig om en olyckshändelse, resonerar advokaten.

Den 22 december 1922 frias Ernst Johansson. Rådhusrätten anser inte att de med säkerhet kan fälla honom eftersom avgörande bevis saknas. Domen överklagas inte. Åtta månader senare står Ernst Johansson, men nu under ett nytt namn, på ångfartyget Drottningholms passagerarlista. Han far till New York och lever därefter i USA fram till sin död 1972.

Vilma Ringström begravs på skogskyrkogården i Stockholm. Gravplatsen finns inte längre kvar.