Fyra rum och pentry

–  Finns det något bra polisord för ”bajsat på sig”?

Cecilia Carlsson, arrestvakt, sitter vid datorn i det lilla pentryt och fyller i uppgifter om den första berusade omhändertagna personen. Tangenterna knapprar.

– Hittades av ordningsvakter, iklädd sin egen avföring, prövar hon högt, men ändrar sig lika snabbt.

Klockan är några minuter efter 18 och en av totalt fyra arrestceller är nu upptagen. Igår var det likadant. Klockan 18 öppnade arresttrailern, 18.02 kom första besökaren.

Hårdrocksfestivalen Sweden Rock – som samlar drygt 40 000 människor i blekingska lilla Norje – är ett slags eldprov för polisens mobila arresttrailer.

–  Det här är första riktiga testet med en stor festival, där det är ett högt flöde av människor under flera dagar. Tidigare har trailern varit på mindre evenemang, förklarar Patrik Forsemalm, verksamhetsutvecklare på utvecklingscentrum Öst, som varit med och tagit fram trailern.

Han är noga med att betona att trailern är en prototyp – den är inte färdigutvecklad. Poängen är att personal ska utvärdera hur den fungerar att arbeta i, identifiera brister och ”barnsjukdomar”. Så att nästa trailer blir ännu vassare.

–  Trailern firade exempelvis nyår uppe i Hemavan där det var 30 minusgrader. Vattenröret till personaltoan frös sönder. Då insåg vi att isoleringen måste justeras, säger Patrik Forsemalm.  

Den känns lite som en husbil?

– En väldigt stor husbil i så fall. Den är 16,5 meter lång, säger Patrik Forsemalm, som hellre liknar den vid en bakdel på en långtradare.

– Och när den är uppställd, som nu, skjuter vi ut ena långsidan så den blir dubbelt så bred. På så sätt får vi plats med allt.

Bild: Minna Ridderstolpe

Cecilia Carlsson, som till vardags jobbar i arresten i Kristianstad, tycker att trailern hittills fungerat ”superbra”.

– Det är mycket fräschare här. Lokalen i Kristianstad är gammal och sunkig. Här är både renare och finare, säger hon.

– Och vi har förmodligen den fräschaste toan på hela Sweden Rock, tillägger hon, och öppnar dörren till ett litet utrymme intill diskbänken i pentryt. 

Poliserna som befinner sig ute på det jättelika festivalområdet för att upprätthålla ordning och säkerhet är också positiva till arresten på hjul.

– Det är ett bra komplement till vanliga arresten. Det går jättesnabbt att få in folk i den och vi slipper köra till arresten i Karlshamn två mil bort, säger Albin Alfredsson, polis i Kristianstad.

– Det blir bättre för alla. Smidigare och snabbare och de intagna blir glada eftersom de blir släppta på festivalområdet när de nyktrat till, säger Karlshamspolisen Teufik och konstaterar att en sådan ”borde polisen haft långt tidigare”.

Grundidén med trailern är just att behålla polisresursen på plats och slippa långa transporter vid större evenemang som festivaler.

– Polisen får mer tid till brottsförebyggande arbete. Ur arbetsmiljösynpunkt är det också bra eftersom poliserna slipper sitta i en bil med stökiga berusade personer i baksätet som helst vill brottas. Skaderisken minskar för både personal och intagna, säger Patrik Forsemalm.

Dessutom, tillägger han, så spar de minskade bilturerna på både höga drivmedelsprispengar och miljön.

En till person är på väg in. Det finns en kamera utanför trailern och Cecilia Carlsson och kollegan, tillika stationsbefälet Peter Storm, ser nu på en skärm hur två ordningsvakter nästan bär fram en berusad gråhårig man. Peter Storm, som ansvarar för att göra en så kallad förmansprövning, konstaterar snabbt att mannen ska omhändertas enligt LOB, lagen om omhändertagande av berusade personer, eftersom han inte är i stånd att ta hand om sig själv.

– Finns det plats på det här hotellet, säger den fulla mannen skämtsamt när Cecilia Carlsson och Peter Storm avlöser vakterna och hjälper mannen in i trailern.

Mannen leds fram till en nerfällbar stol på trailerväggens ena långsida. Där försöker han hålla balansen medan de hjälper honom av med jeansjackan. 

– Har ni något emot hårdrock eller, frågar mannen när Cecilia Carlsson krånglar av honom halskedjan och lägger i en plastlåda. 

– Inte alls, men du ska få vila upp dig här en stund tills du piggnar till, säger hon.

Mannens skärp och skor placeras också i plastlådan, innan han leds in till cell nummer 3. Arrestcellerna är lika stora som på vilket polishus som helst – sex kvadratmeter – och likadant utrustad: det vill säga, med nästan ingenting förutom att det på linoleumgolvet ligger en vit madrass i plastmaterial. Lätt att spola av.

Dörren låses.

– Han knoppar redan, konstaterar Cecilia Carlsson när hon några minuter senare öppnar luckan på celldörren och tittar in.

Var femtonde minut ska personerna i cellerna ha tillsyn, vilket regleras i en av polisens föreskrifter. I datorsystemet som Cecilia Carlsson dokumenterar allt hon och Peter Storm gör finns en funktion som räknar ner minuterna.

–  Men systemet ger inget ljud ifrån sig, så jag brukar alltid sätta larm på min mobil också, säger hon. 

Plastlådan med mannens saker står på trailergolvet. Peter Storm sitter på huk med plasthandskar och plockar upp föremål efter föremål.

– Jeansjacka, livrem, snus av löskaraktär…

Cecilia Carlsson antecknar. Här har kollegorna upptäckt en brist med trailern:

– Det borde vara ett avlastningsbord här, så vi slipper sitta obekvämt på huk när vi avvisiterar.

Två lediga celler kvar och en kvinna är på väg att ledas in. Peter Storm går ut för att göra en bedömning. Jodå, hon är redlös. Har svårt att hålla balansen utan stöd och kan inte uppge var hon kommer ifrån.

40 000 besökare och fyra platser i arresten. Hur avgör ni vilka som får vara här?

– Vi får selektera hårt. De som är så berusade att de inte kan vare sig stå eller ta hand om sig själva tar vi in. Det kan vara att ordningsvakterna påträffar en person som irrar omkring ensam, eller någon som hittar en utslagen person på festivalområdet, säger Peter Storm.

Han fortsätter:

– Sweden Rock är en rätt så lugn festival jämfört med andra festivaler. Här är inte så mycket stök och bråk. Men berusningsgraden är hög.

De fulla som inte får plats i trailern körs av polisen till arresten i Karlshamn. Jämfört med en vanlig vardag har polisen en högre tolerans mot de alkoholpåverkade festivalbesökarna. ”Annars skulle vi behöva LOB:a allihopa”, som en polis på fältet uttryckte det.

En strid ström med patruller lämnar in berusade människor till trailern. Stationsbefäl Peter Storm förmansprövar samtliga i tältet utanför, och patrullerna fyller i de papper som behövs. 24 av festivalens totalt 68 omhändertagna enligt LOB fick sitta i den mobila arresttrailern, som är avsedd just för berusade personer. I arrestcell får man sitta i högst åtta timmar. Bild: Minna Ridderstolpe

Men fyra platser är för lite, tycker Cecilia Carlsson.

– Det är den enda nackdelen med trailern.

Patrik Forsemalm svarar:

– Det finns alltid möjlighet att dubbelbelägga, alltså ha två intagna i samma cell – så länge de bara är berusade och inte aggressiva.

Att göra trailern ännu längre är däremot inget alternativ, eftersom det finns trafikregler som reglerar hur stor en trailer får vara.

– Men ambitionen är ju att skruva på saker och få nästa exemplar ännu bättre. Kanske går det att minska förvaringsutrymmen och på så sätt få plats med ytterligare en cell, fortsätter Patrik Forsemalm. 

En signal tjuter och på väggen i trailerns pentry lyser en knapp rött. En av de intagna vill något. Den här gången är det mannen i 4:an som kvicknat till och tryckt på en så kallad kommunikationsknapp, som finns i varje cell.

Han vill på toa.

Cecilia Carlsson och Peter Storm står redo att hålla mannen under armarna, men han klarar den korta biten på egen hand, om än väldigt vingligt.

– Spontant inte utskrivningsbar, säger Cecilia Carlsson snabbt. Peter Storm håller med.

Vad krävs för att få lämna trailern?

– Personen ska klara av vissa moment, som att stå upp, gå och kunna föra sig i tal, säger Peter Storm.

Klockan 20.30, två och en halv timme efter trailerns ”öppning”, är alla celler fulla. Ordningsvakterna som hjälper en berusad man med kilt upp för rampen får snällt vända i dörren. Mannen får köras till Karlshamn istället.

– Man kanske skulle försöka få sig något att äta, säger Peter Storm, efter en hastig blick på armbandsuret.

Eftersom personalen inte kan lämna trailern ber de en kollega som arbetar med utredning i det provisoriska kontoret – baracken – intill att kila iväg och köpa kebabrullar. Medan de väntar slår de sig ner i några plaststolar på gräsmattan utanför trailern.

– Det är ett jättebra samarbete mellan oss här, säger Peter Storm. Han nickar mot sjukvårdspersonal som är på väg in i byggnaden som fungerar som samlingscentral för polisens stab, regionens sjukvårdsteam, kustbevakningen och ordningsvakterna. 

På håll hörs ett mörkt growlande från en av festivalscenerna. Ljudet blandas med det konstanta surrandet från polisens drönare, som håller uppsikt över Sweden Rock. Flera fall av otillåten drönarflygning har upptäckts av polisen under festivalen, som i övrigt beskrivs som ovanligt lugn.

Larmet från cell 3 avbryter Peter Storm mitt i tuggan. "Charmen med polisyrket är att man aldrig vet när man får äta." Bild: Minna Ridderstolpe

Kebabrullarna levereras. Cecilia Carlsson och Peter Storm intar sina stolar i pentryt. Snart blinkar den röda knappen på väggen ilsket rött igen. Den senaste intagna personen, en man i 30-årsåldern, vill prata och undrar varför han är här. Snart vill kvinnan i cell 2 också något, hon gråter och kan inte förstå vad det är för brott hon begått för att hamna på denna hemska plats.

Cecilia Carlsson säger några lugnande ord, förklarar att de inte gjort sig skyldiga till något brott utan att LOB är en vårdlag och kanske ska hon försöka lägga sig ner och sova en stund istället?

Luckorna i dörrarna stängs.

– Charmen med att vara polis är att man aldrig riktigt vet när man får äta, säger Peter Storm med ett snett leende.

De folieinlindade kebabrullarna minskar lite till i storlek, men innan duon hunnit äta upp vill den gråhårige mannen i 3:an något. Peter Storm öppnar celldörren.

– Kan du sitta upp?

– Ja, säger mannen.

– Det är den lätta biten. Kan du ställa dig upp och gå lite, instruerar Peter Storm.

Det klarar mannen. Han är utskrivningsbar. 

– Var är jag någonstans? Vill han veta när han går ut genom cellens dörr.

– Du är på Sweden Rock, säger Cecilia Carlsson.

– Är jag kvar på Sweden Rock?! Mannen låter lika förvånad som lycklig.

Han plockar på sig sina saker från plastlådan, som förvarats i ett låst utrymme. Några mynt har rasat ur jeansjackan.

–  Nu tror jag att ska jag gå och köpa lite öl, säger han och stoppar fumligt tillbaka pengarna i fickan.

Sen tackar han artigt för vistelsen och lämnar trailern. 

Polisen har inte genomfört någon ”nöjd-kund-undersökning”, skojar Patrik Forsemalm. Men han tror att de flesta är glada att bli släppta på festivalområdet och inte vid en arrest flera mil bort.

Men är inte det problematiskt, ölen flödar ju där och de riskerar att hamna i trailern igen?

– Jo, det är klart, men man måste acceptera att personerna är här för att roa sig, och då ingår ofta alkohol. Min bild är att om du har besökt trailern så tror jag att du ser till att inte hamna där igen.

Klockan närmar sig midnatt. Artisterna avlöser varann ute på festivalscenerna och blinkande neonljus lyser svagt upp sommarhimlen. Inne i trailern fortsätter arbetet i fyra timmar till. Därefter väntar två till festivaldagar, innan trailern rullar vidare mot nästa mål: midsommarfirande på Öland.