Polis och kvinna – då och nu

Länge fanns det inga kvinnliga poliser. Däremot polissystrar, som oftast var sjuksköterskor och fick ta hand om, och förhöra, kvinnor och barn. År 1956 blev en brytpunkt.

Sigrid ”Sissi” Ramstedt var en av eleverna som blev färdig polis 1956 efter att ha genomgått ”Den första kvinnliga konstapelkursen”.

Hur var din första tid som polis?

– Efter kursen, som var fem månader lång, fick vi ringa runt och söka jobb. De flesta fick svaret att de inte ville anställa kvinnor – för de skulle vara hemma och föda barn och laga mat.

Vi var 17 kvinnor i den första kullen och jag vill minnas att bara sex av oss så småningom fick tjänster.

Jag ringde till Östersund eftersom jag är jämtlänning. Det enda jobb jag fick där var ett vikariat som kontorsbiträde hos landsfiskalen i olika distrikt i Jämtland. Jag var på fem, sex olika ställen. Men jag fick vara med ute ett par gånger, på trafikkontroller. Då hade jag uniform: en grå skjorta och en blå kjol som jag hade sytt själv.

Plötsligt en dag ringde en kommissarie från Helsingborg. Han hade ringt till polisskolan för att få betyg för några av oss från kursen, och han frågade om jag ville komma och jobba i Helsingborg, och det ville jag.

Efter två och en halv månad knackade det på dörren. Då kom landsfogden från Malmö län med min kommissarie och frågade om jag kunde tänka mig att fortsätta i Malmö när mitt vikariat var slut, och jag sa ja.

I Skåne fick jag min första tjänst på kriminalen. Jag fick följa med och lära mig hur förhör skulle gå till. Jag fick bara förhöra kvinnor och barn.

Efter olika korta tf-tjänster fick jag en tjänst på krim i Uppsala, 1959. Där var vi bara två kvinnliga poliser, och vi fick fortfarande bara förhöra kvinnor och barn, och vi fick inte vara med på häktet. 

I Uppsala ordnade en chef på ordningen så att jag fick uniform: kjol – det fanns bara kjol för kvinnliga poliser då, kappa och mössa. Men jag var bara i yttre tjänst om det saknades personal, och ibland patrullerade vi med kvinnor från Barnavårdsnämnden och pratade med ungdomar.

Vilka utmaningar upplevde du, som en av de första kvinnliga poliserna?

Jag trivdes bra på alla ställen, men man fick svara för sig. Ingen var jäklig mot mig, vi var kompisar allihop. Men en gång ringde de från ordningspolisen och ville ha med en kvinna på ett ärende. När jag stod utanför och väntade kom en ordningspolis fram och sa ”Vi gillar inte kvinnliga poliser, men du ser ju åtminstone kvinnlig ut”.

Jag blev ledsen, men sa nog ingenting. Det var enda gången jag personligen möttes av sådana ord.

Samtidigt var det så att när jag jobbade på krim i Uppsala frågade jag mina chefer om jag fick jobba i jouren, som herrarna gjorde, och fick svaret att herrarna inte ville ha kvinnor i krimjouren.

Arbetssituationen förändrades först när jag kom till krim i Stockholm 1977. Där fick jag förhöra både kvinnor och män.

Hur blev utvecklingen för dig inom yrket?

Redan när jag sökte till polisutbildningen hade jag som mål att jobba på kriminalen och det gjorde jag i alla år. Jag ville inte jobba i yttre tjänst, jag tyckte att jag var för liten.

När jag började i Stockholm var vi tre kvinnor på kriminalen. En av dem, Karin Josefsson, blev kommissarie. Hon tyckte att jag skulle passa bra på stöldroteln, så jag sökte dit, och där blev jag kvar tills jag gick i pension. Kollegor ville att jag skulle komma till Rikskriminalen, men jag sökte aldrig dit. Jag trivdes så bra på stöldroteln, där var en härlig anda och bra chefer.

Jag gick i pension i juni 1994 och de sista åren jobbade jag med åldringsbrott.

Jag är väldigt nöjd och tacksam över mitt liv som polis.  Jag älskade varenda dag i jobbet. Jag fick se livet från alla sidor. Jag tyckte om busarna också, på mitt sätt, jag såg att de också kunde ha goda sidor.

En fint minne är när en av mina häktade skrev en dikt till mig som heter ”Sissi”. Den ingår i en diktbok som han gav ut senare, när han förändrat sitt liv och inte längre var kriminell. Jag fick skriva förordet i boken. 

Aleksandra Pavic blev färdig polis i juni 2019, och jobbar sedan dess på Norrmalm i Stockholm som ingripandepolis.

Hur var din första tid på jobbet?

– Jag fick komma till samma turlag där jag gjorde aspiranttjänstgöringen. Det var väldigt kul, alla var välkomnande och hjälpsamma. 

Den första tiden som färdig polis var lite nervös. Jag var orolig över att jag hade glömt vissa saker från utbildningen, men det mesta föll sig naturligt. Jag kände ingen press på att jag skulle kunna allt. 

Jag har velat bli polis sedan jag gick i gymnasiet. Jag har alltid älskat juridik och vill inte ha ett jobb där man vet vad man ska göra varje dag.

Jag började jobba på Polismyndigheten redan 2009. Jag jobbade i receptionen, på passexpeditionen och sedan på polisens kontaktcenter, PKC i Skåne. Sedan flyttade jag till Stockholm och jobbade på regionledningscentralen, RLC.

Det visade sig att yrket är ännu bättre än jag trodde! Vissa delar hade jag inte kunnat föreställa mig, som att jag skulle få vänner för livet, att jag skulle lära mig så mycket om mig själv och få se saker som ingen annan kommer att se.

När man gör en insats som skapar en positiv förändring för någon kan man leva på det länge. Det är tacksamt och tillfredsställande.

Har du upplevt utmaningar som kvinnlig polis?

Svårt att svara på eftersom jag inte varit man, och inte vet hur det är. Internt har jag aldrig blivit sämre eller annorlunda behandlad och ingen har någonsin uttalat något negativt på grund av att jag är kvinna och polis.

Däremot har jag en känsla inom mig att jag alltid måste prestera mer än mina manliga kollegor. Det är nog för att jag har höga förväntningar på mig själv, att jag vill lyckas och komma långt i min polisiära karriär och få en tjänst för att jag är bäst lämpad – inte för att jag är kvinnan och blir inkvoterad.

När det gäller bemötandet från allmänheten varierar det beroende på vilken kollega som sitter bredvid mig i bilen, alltså om det är en kille eller tjej. När vi kommer två kvinnliga poliser och ska styra upp något har jag upplevt inställningen ”Hur ska ni klara av detta?”. De ser oss som två små tjejer, de ser bara till det fysiska. Fysiskt kan vi ha olika förutsättningar, men jag har exakt samma utrustning som mina manliga kollegor. 

Jag tycker att en blandad patrull är absolut bäst, för vi kompletterar varandra och då kan man lösa uppgiften bättre.

Mitt turlag består av få tjejer och generellet är vi få. Jag skulle gärna se fler kvinnliga poliser, men det funkar bra som det är nu också – det är inga konstigheter. Men jag vill uppmuntra tjejer att våga söka till polisutbildningen och tro på sig själva. Det är världens roligaste jobb! Det finns andra sidor också, som är mindre tacksamma, men jag försöker ta med mig det positiva.

Vad hoppas du på för utveckling för dig inom yrket?

Det finns så mycket att göra, så många olika tjänster. Jag trivs bra på ingripandeverksamheten, men vet inte vad jag gör om fem år. Först och främst vill jag bli en så bra polis som möjligt.

Någon gång vill jag bli chef, och mitt mål är att bli yttre befäl eller befäl på en regionledningscental. Det är två spår som jag tycker skulle vara kul och utvecklande.

Man blir aldrig färdig som polis, det dyker alltid upp saker som man inte har varit med om, man utvecklas varje dag.