Iskallt uppdrag

Isen på kanalen är gulfärgad och tio centimeter tjock. Ovanpå ligger en brun sörja. Sjö- polisens dykare Ricard Siewertz kliver ner i den uppborrade vaken, ner i det svarta vattnet. Sekunderna senare syns han inte längre. Det är bara när han lyser med sin ficklampa underifrån, tryckt mot isen, som kollegorna på land ser var han är.

På begäran av region Mitt ska dykarna från sjöpolisen i region Stockholm söka av på botten på kanalen i ett bostadsområde i Gävle. Kollegan Gustav Stjärndal står ombytt vid den trekantiga vaken. Han är beredd om någonting skulle hända under de nästan 50 minuterna som Ricard Siewertz är under isen.

Det här är andra gången sjöpolisens dykare från Stockholm är på plats för att dyka efter föremål som slängts i kanalen några veckor tidigare. Förra gången hade inte isen hunnit läggas sig.

Anledningen till att de dyker igen är att utredarna har fått in nya uppgifter som visar mer exakt var föremålet kan ha slängts. Det är på ett annat ställe i kanalen än vad man tidigare trott. 

Sträckan som ska genomsökas är 56 meter och med sig under ytan har Ricard Siewertz  60 meter lång luftslang. Men redan från början misstänker gruppen att slangen ändå inte kommer att räcka för att han ska nå kanalens slut. Om inget fynd görs räknar de med att göra ett kompletterande dyk dagen efter. Då får de såga upp en vak till, närmare havsmynningen.

Dykgruppen gör noggranna riskbedömningar och vidtar alla nödvändiga säkerhetsåtgärder före ett dyk.

– För ett genomföra ett dyk i ett slutet område, alltså under is, måste minst fem personer vara på plats: två dykare, två dykskötare och en dykarledare som har det övergripande ansvaret, säger dagens dykledare Rolf Bergström.

Att vara under is är många människors mardröm. För polisens dykare, som ska söka efter försvunna personer eller föremål, är det ett måste. De dyker året om.

Den största skillnaden mot att dyka på öppet vatten är att dykaren måste upp på exakt samma ställe där han gick i.

– Det går inte bara att stiga till ytan när man vill och var man vill, förklarar Gustav Stjärndal.

Istället för att få luft från tuber är dykaren under isen kopplad till en slang och får luft från tuber på land. Slangen fungerar även som en ”livlina”. Dykskötaren, även han utbildad dykare, ansvarar för luftförsörjningen och håller i slangen under hela dyket. Som extra säkerhet har dykaren med sig egna tuber på ryggen om det skulle bli stopp i slangen.

Förberedelserna för uppdraget började redan tidigt på morgonen i Stockholm. Dykarnas personliga dykar-  utrustning packades ner i stora lådor. Flytpontoner, en liten båt, tyngder, snöskyffel och mängder av andra saker packades in lastbilen innan avfärd mot Gävle.

Liksom de flesta isdyk tar även detta uppdrag nästan en hel dag. På plats är det mycket förarbete. Isen ska kontrolleras och mätas, och om den håller, ska en vak sågas upp på lämpligt ställe. Även efterarbetet tar lång tid och det blir många varv mellan vaken och lastbilen innan all utrustning är packad.

Under förberedelserna berättar en av dykarna att han nyligen läst om en privatperson som dykt under is på egen hand och kommit bort från vaken och inte hittat tillbaka. Han drunknade. Kollegorna ryser av obehag – de vet hur det är att vara där, under isen.

Alla dykare vill inte dyka under is. Idag anmäler sig Ricard Siewertz sig frivilligt.

– Jag kan förstå att man tycker att det är otäckt, personligen tycker jag att det är okej. Men det är såklart ens värsta mardröm att fastna där nere under isen. Egentligen skiljer sig isdyk inte så mycket från ordinär dykning, det är nog mest själva vetskapen om att man inte kan gå direkt upp till ytan om det blir problem, som ställer  till det.

Inget får under några omständigheter gå fel. Dykarnas säkerhet är alltid viktigast och inför varje dyk görs noggranna riskbedömningar.

– Det är därför det sällan sker olyckor med yrkesdykare, vi lämnar absolut ingenting åt slumpen, säger Ricard Siewertz som jobbat som dykare på sjöpolisen sedan verksamheten startade 2012.

Ricard Siewertz dyker fram och tillbaka i den tio meter breda kanalen och hela tiden kommunicerar han med dykledare Rolf Bergström. Han håller sig cirka en meter ovanför botten och finkammar den med sin ficklampa medan kollegorna matar på med slang. Tyvärr hittar han inte det han letar efter.

– Hade det legat här hade vi hittat det. Kanalens botten är gjuten och det är ganska strömt, det innebär att det är bra sikt och att inget föremål kan försvinna ner bland sten, dy och sjögräs.

Utredningen får fortsätta utan fynd, dykarna har gjort vad de kan.