"Plötsligt väljer han att hoppa"

En pappa balanserar på balkongräcket, 30 meter ovanför marken. En annan pappa försöker hugga sig i halsen innan han kastar sig ut från ett fönster. Två små barn står ensamma kvar på tågperrongen – deras mamma har just hoppat. En nyss fyllda 60-åring ligger livlös på marken, ovanför står balkongdörren öppen och frun, blöt i håret efter duschen, ger ifrån sig ett avgrundsvrål.

Från dag ett, när du är klar med aspiranten, förväntas du kunna hantera sådana här situationer – alla hämtade ur verkligheten.

– Det blir en smärre chock när man är ny och ser hur mycket larm om psykisk ohälsa man får åka på, säger Stockholmspolisen Christoffer.

– Lärosätena gör ett bra jobb. Men jag tror inte att det går att vara beredd fullt ut innan man möter det här på riktigt. Det går inte att ta in vad det innebär att köra fram till någon som hoppat eller skära ner en person från ett rep, förrän du faktiskt gjort det, säger Johnny Rodin.

Han är verksamhetsutvecklaren som sedan 2017 leder regeringsuppdraget som går ut på att Polismyndigheten ska bli bättre på att bemöta personer med psykisk ohälsa.

2020 fick polisen åka på 14 802 beordrade larm om suicidförsök. Det är mer än 40 larm – om dagen.

– Vi har sett en jättekraftig ökning de senaste åren. Och det ser inte ut som att det psykiska måendet i samhället blir bättre. På kort sikt är det snarare tvärtom och pandemin kommer sannolikt att bidra till en ökning de kommande åren, säger Johnny Rodin.

Genom sitt uppdrag har han kommit i kontakt med flera nyutexaminerade poliser.

– Utmärkande är att aspiranter rapporterar att de chockas av hur mycket psykisk ohälsa de behöver möta i vardagen.

Under polisutbildningen genomgår alla en kurs om psykisk ohälsa, omfattningen kan variera beroende på lärosäte.

Kursen brukar vara mellan tre och sex veckor och sker oftast under termin tre. Den är bra och går igenom psykiska sjukdomar och man får öva olika scenarier, säger Johnny Rodin.

– Men som ny har man ingen riktig erfarenhet att koppla den till. Det blir bara ett teoretiskt korn i bakhuvudet, som dock kan växa när studenten senare möter verkligheten.

Christoffer, som numera har sex års arbetslivserfarenhet, tycker att han lärt sig hantera dessa larm. Men det finns ett självmordsärende som han fortfarande tänker på, trots att det gått fyra år.

– Det var första gången jag försökte förhandla med en person under en längre tid.

I hela 45 minuter befinner sig Christoffer på en balkong högt upp i ett lägenhetshus. Mannen framför honom balanserar på det smala räcket, händerna tar spjärn i taket ovanför. Han har ingen historik av psykisk ohälsa. Han är gift, har två barn och bor i en exklusiv lägenhet. Han har varit tystlåten på morgonen, det är det enda som sticker ut denna dag, enligt frun. 

Christoffer gör så som han fått lära sig att agera: Försöker få människan framför sig att komma ner i varv, få honom att förstå att polisen inte är ett hot utan vill hjälpa.

Men den här mannen går inte att nå.

– ”Jag hoppar om du kommer närmre”. Det är det enda han upprepar, på alla mina frågor och försök till kommunikation.

Förhandlare kallas in, med särskild utbildning i att möta människor i kris. Men pappan vägrar kliva ner. Ibland håller han inte ens i sig med händerna, minns Christoffer.

Så plötsligt väljer pappan att lyfta fötterna och hoppa.

– Dum som jag är kastar jag mig fram över balkongräcket. Man ska inte titta när någon landar, det är allmänt känt eftersom det kan ge otäcka bilder, säger Christoffer.

30 meter ner finns redan polisbil, ambulans och räddningstjänst.

– Några aspiranter gjorde HRL, men det var förstås lönlöst.

Vad tänkte du när du stod kvar ensam på balkongen?

– Fan vad tragiskt. Han gjorde det.

Det värsta med att åka på larm om psykisk ohälsa är människorna runt omkring, tycker Emma, polis i Stockholm. Att möta och se de anhöriga, vars liv aldrig mer blir sig likt. Som kvinnan, som står i duschen och gör sig fin för att tillsammans med sin man åka iväg och fira hans födelsedag.

– Plötsligt märker hon att det blåser och drar. Hon går ut från badrummet och upptäcker att balkongdörren är öppen.

Nedanför balkongen, på marken, ligger hennes man.

När Emma och hennes kollega anländer möter de kvinnan i chock och panik på gräsmattan, samtidigt som de själva ska göra HLR på mannen som ligger livlös.

En annan gång får Emma lämna dödsbud till en ung kvinna vars syster hoppat framför ett tåg.

Kvinnan ber Emma att ringa och meddela mamman, som befinner sig i en bil.

Ur mobiltelefonen, som är satt på högtalarfunktion, kommer ett ljud som Emma kan höra glasklart än idag, flera år senare.

– Det var ett övermänskligt skrik som skar rakt genom hjärtat. Jag minns att jag bara blundade.

Hur bearbetar man sådana här situationer?

– Vi har debriefing när det är någon händelse som sticker ut, som när någon hoppat. Det är yttre befäl som riggar det, säger Emma.

Kollegorna som arbetat med ärendet sitter då i en ring i ett rum. Radion plockas ur örat, jobbet kopplas bort.

– Alla får berätta vad man sett och gjort. Det kan absolut gråtas vid dessa tillfällen.

Är sådana samtal tillräckliga?

– Jag brukar ge det en vecka, säger Emma, utan omsvep.

Hon förtydligar:

– Reaktioner kan komma efteråt, man kan vakna på natten. Om händelsen påverkar min arbetsvardag efter en vecka, så skulle jag ta tag i det på allvar. Hittills har jag inte behövt det.

Efter en stund:

– Men jag vänjer mig aldrig vid döden.

Christoffer brottades med flera tankar efter balkonghändelsen.

– Kunde jag ha gjort något annorlunda? Hade jag hunnit få ner pappan på rätt sida av balkongen om jag sprungit fram och börjat brottas med honom? Men då kanske jag riskerat mitt eget liv, säger han. 

Chefer är måna om att ta hand om sina anställda, debriefingen fungerar bra, enligt de poliser tidningen talat med. Men uppföljningar på längre sikt är det sämre med, anser en del. Fysiska och psykiska reaktioner kan dröja och om en polis går och mår dåligt över en händelse, bygger det på att personen själv vågar be om mer hjälp. Alla vågar inte det. Men här finns planer, Polismyndigheten vill satsa mer på att förebygga psykisk ohälsa bland polisanställda – se faktaruta.

Det mest ovärderliga för att komma över en ”helt absurd och makaber situation” som flera kallar dessa larm, är dock kollegornas stöd. 

– Min bearbetning fungerar bäst när jag kan ventilera med kollegor i bilen eller på fikarasten. Det är kollegorna som räddar en från att inte må dåligt i längden, säger Christoffer.

Något nationellt metodstöd för att jobba mot självmord har inte Polismyndigheten. Johnny Rodin tror att avsaknaden har att göra med att polisen avspeglar samhället i stort.

– Nollvisionen i trafiken känner de flesta till. Men hur många känner till att regeringen 2008 antog en nollvison mot självmord? Vi prioriterar inte psykisk ohälsa, trots att den varje år skördar fler offer än trafiken.

Men förändring pågår, betonar Johnny Rodin. Inte minst inom Polismyndigheten. Nu görs väsentligt större satsningar än tidigare på kompetensutveckling om psykisk ohälsa och suicid.

– Vi har en kunskapsportal på Intrapolis som heter Psykisk ohälsa ämnesforum. Den förklarar i text hur man bemöter personer med psykisk ohälsa, och teorin bakom.

Och sedan 2020 finns fortbildningen Akut omhändertagande av självmordsnära person, AOSP, som polisen tagit fram inom ramen för regeringsuppdraget, ihop med Karolinska Institutet. Det är en endagskurs för att öka kunskapen om hur man kan agera i en akut situation där en person riskerar ta sitt liv. Den vänder sig främst till ingripandepoliser, men även till personal på regionledningscentralerna, polisens kontaktcenter, arrestpersonal och andra personalgrupper som kommer i kontakt med självmordsnära personer.

– Den ger kommunikativa verktyg i hur du vardagsförhandlar. Vi har utbildat cirka 90 instruktörer som i sin tur utbildar poliser i hela landet, säger Johnny Rodin.

Gotland är ett av de län i landet som har flest självmord per invånare. Roger, Gotlandspolis och förhandlare sedan 18 år tillbaka, är en av dem som utbildats till instruktör för att leda AOSP för poliser på ön.

– Jag märker att kursen är väldigt efterlängtad. Många gånger känner sig poliser ensamma och utelämnade i utryckningar som gäller självmordsförsök.

Det du säger kan vara livsavgörande och många är rädda för att säga fel saker.

Vad är det som är bra med AOSP?

– Den ger kunskap i hur vi identifierar olika riskfaktorer i samtalet. När vi pratar med en person och den berättar att den ligger i skilsmässa eller har förlorat jobbet – då ska vi kunna reagera lite på det, säger Roger.

Poliserna får öva aktivt lyssnande – en samtalsteknik som går ut på att skapa förtroende och kunna påverka en person i begrepp att ta sitt liv. Aktivt lyssnade använder poliser i regel hela tiden i tjänsten, men här får man fördjupad kunskap i tekniken.

Gotlandspoliserna Jenny och Lina har båda gått AOSP.

– Jag tog till mig att ärendena måste få ta tid, det tar tid att nå fram till någon som är dålig. Vissa blir trygga när man lägger en hand på axeln, medan andra slår bakut vid beröring. Man kan inte hasta igenom någonting, säger Jenny. 

Johnny Rodin tar upp att poliser är tränade att lösa en situation snabbt och effektivt.

– Men i bemötandet med personer som mår dåligt, är psykotiska eller oroliga, så fungerar oftast inte det. Här jobbar man med personer som är i kris och har extremt låga stresströsklar. En replik som ”titta på mig när jag pratar” kan skapa motsatt effekt i dessa fall, säger Johnny Rodin.

– Poliser ska kunna dominera, men konsten är att veta när du ska göra det och när du ska använda en annan approach för att kontrollera situationen.

Lina tycker att hon fick mycket konkreta kommunikativa nycklar efter AOSP.

– ”Tänker du ta ditt liv?” Jag lärde mig att man inte behöver linda in kommunikationen så mycket, man kan fråga rakt på, säger hon.

En som nyligen hade god nytta av kunskaperna från AOSP är Caroline, polisområde Örebro. På ett arbetspass blir hon och kollegan ombedda att åka till grannstaden på ett suicidlarm. En person har larmat att att en närstående har uppträtt förvirrat och uppgett att han tänker gå till skogs och aldrig mer komma tillbaka.

Vad tänker man när man kör ut på ett sådant larm?

Caroline:

– Man funderar på om mannen kan ha en psykos. Var kan han befinna sig? Kommer det vara svårt att nå fram till honom? Hur ska vi ta kontakt?

Mannen har inte försvunnit in i skogen, utan finns i anslutning till bostaden. Han är märkbart irriterad och upprörd över att polisen kommit.

– Han ogillar polisen och säger att polisen alltid får slåss med honom, säger Caroline.

Mannen är högljudd, men har inget aggressivt kroppsspråk.

Caroline, kollegan och mannen går in i bostaden. Det faller sig naturligt att Caroline blir den som sätter sig med mannen i köket, medan hennes manliga kollega tar hand om anhöriga.

– Vi märkte direkt att mannen var mer positivt inställd till mig, säger Caroline.

När polisen åker på larm som rör en självmordsnära person är det, säger Caroline, en fördel att jobba utifrån konceptet med en ”etta” och en ”tvåa”. Fördelningen kan göras upp under framkörningen, eller bestämmas på plats. ”Ettan” leder samtalet med personen som mår dåligt, medan ” tvåan” håller sig lite mer i bakgrunden, antecknar och kommer med ”krokar” om orden mellan ettan och den självmordsnära tar slut. Detta lärs ut i AOSP-utbildningen.

– Om jag skulle bränna mina broar och inte få kontakt med personen, kan tvåan ta över. Det är också viktigt ur säkerhetssynpunkt att man är två, vissa kan vara utåtagerande.

Caroline berättar att hon där i köket börjar med att utnyttja det faktum att hon inte känner människan framför sig. Hon ber honom berätta vem han är, istället för att direkt fokusera på de uppgifter som den anhöriga uppgett.

Samtalet löper på och det dröjer inte länge förrän mannen kommer in på sitt missbruk. Han pendlar mellan att vara upprörd, arg och ledsen, och Caroline försöker fånga upp känslorna för att ställa frågor.

– Ganska tidigt dyker ett trauma upp; hans föräldrar gick bort när han var väldigt ung. Han har inte bearbetat det utan sökt sig till olika typer av missbruk istället. Efter cirka en timmes samtal sjunker mannen ihop på golvet. Han säger att han inte vill dö. Caroline möter upp hans desperata vädjan med orden:

– Men du vill bara inte leva?

Hon träffar rätt.

– ”Du förstår…” säger han och tittar på mig. Då kunde vi prata om traumat på djupet och hur han skulle kunna komma vidare.

Caroline har nu utbildat sig till instruktör i AOSP.

– Förut har jag använt aktivt lyssnande utan att tänka på det. Men nu kan jag använda det mer medvetet. Du kan inte på förhand bestämma dig för att den här självmordsnära personen ska vi snabbt se till att få in i bilen och köra till psyket. Kanske är det istället ett samtal som behövs för att rädda personen idag?