Från träbatong till el-chock

Kravaller, stenkastning och skottlossning. Läget i huvudstaden i mars 1848 var alltifrån lugnt. Den politiska oron i Europa och februarirevolutionen i Frankrike, som ledde till att franska kungen abdikerade, hade drabbat även Sveriges huvudstad. Efter de våld- samma upploppen beslutade man att omorganisera poliskåren för att bättre kunna bemöta oroligheter och hålla ordning.

Nu fick poliserna uniformer inspirerade av militären och utrustades med en kort ”staf”, det vill säga en batong, som var av svarvat trä men som fungerade dåligt som beväpning.

Omorganiseringen kallades Stockholmsmodellen och de första poliskårerna i andra svenska städer kom att utgå från samma modell.

Med tiden löste städernas polis beväpningsfrågan på olika sätt eftersom polisen då styrdes kommunalt.

År 1890 tas en ny sabel, som egentligen var infanteriets, i bruk i Stockholm. Från 1926 såg polissabeln likadan ut över hela landet med en ny modell som ersatte den gamla. Egentligen var det en svart batong modell 1922 som var den huvudsakliga beväpningen, men i praktiken valde alla rikets städer att beväpna poliskåren med den nya varianten av polissabel som kallades modell 1926.

Hur var det att arbeta med en polissabel? Så här beskriver den legendariska brottsplatsutredaren Otto Wendel sin tid som extrakonstapel på 1920-talet:

”Sabeln som var ganska lätt och saknade egg var egentligen inte så farlig som den såg ut. Ibland hände det visserligen att någon kollega hade slipat eggen några centimeter närmast fästet för att i en kritisk situation kunna dra sabeln och lite nonchalant vässa en blyertspenna med den och det gjorde förstås viss verkan på den oroliga omgivningen. Men i stort sett var sabeln till mer besvär än nytta och alldeles särskilt när man sprang.”

Tanken med polissabeln var inte att sticka eller att hugga ner någon utan man skulle använda flatsidan som ett slags tillhygge. De flesta poliser var överens om att det var den psykologiska effekten av att ”dra blankt” som gav intryck, inte själva vapnet i sig själv.

Fram till andra världskrigets slut var det ovanligt med pistoler bland ordningspoliser i Sverige. De användes endast i vissa distrikt ute i landet där man befarade oroligheter eller där polischeferna ansåg att skjutvapen var nödvändiga. Stockholms detektiva poliser som arbetade civilt, den tidens kriminalpoliser, fick tjänstepistol år 1905 efter att de vid flera tillfällen blivit överfallna av personer med vapen.

När statspolisen inrättades 1933 beväpnades de med pistol som komplement till polissabeln. Förutom tjänstepistol hade statspolisen även k-pist vid större uppdrag.

Under 1940-talet fick bland annat radiopoliserna i de större städerna pistol istället för polissabel då det var svårt att röra sig ut och in i polisbilen med en polissabel i bältet. Men den största beväpningen av polisen med tjänstepistol skedde i samband med andra världskriget när tyskarna hade ockuperat Danmark och Norge, för att situationen ansågs allvarlig.

Polisen fortsatte att använda polissabeln ända fram till förstatligandet 1965. Det var då man införde den vita batongen enligt fransk modell.

Kring 1998 testades en ny slags batong, som kunde bäras dolt, av polisen i Uppsala och Stockholm. Den expanderbara batongen användes till en början främst av cykelpolisen, mc-polisen och civila poliser.

På senare tid har elchockvapen testats som komplement till tjänstevapnet och övriga våldshjälpmedel som polisen har. Försöksverksamheten med elchockvapen har pågått sedan den 1 januari 2018 och kommer fortsätta fram till den 31 december 2021 i väntan på beslut om att införa elchockvapen permanent. En utvärdering som gjordes i januari 2020 visar att poliserna som testat vapnet upplever en ökad trygghet och att både våldet och stressnivån i samband med ingripanden minskar.  

Källor: Polismuseet, Intrapolis, Polisen i Stockholm förr och nu av Bengt Järbe (1975), De döda måste tala av Curt Falkenstam och Otto Wendel (1959), med flera.