"Vi är varandras livförsäkring"

Jenny syns.

– När vi har gemensam övning och jag går in i ett rum med 80 män så syns jag. Då kan jag känna en press att prestera för det blir så tydligt om jag inte presterar, börjar hon.

– Gör tjejen något dåligt kommer man ihåg det, liksom.

Samma sak gäller omvänt.

– Gör jag något väldigt bra kommer folk ihåg det. Jag blir mycket mer synlig, på gott och ont, säger Jenny, som alltid älskat att pusha sig maximalt, att ständigt utvecklas och att ställa saker och ting tillrätta.

De var de drivkrafterna som gjorde att Jenny sökte till polisyrket för åtta år sedan. Samma drivkrafter fick henne att några år senare söka sig vidare till regionala insatsstyrkan.

I fem år har regionala insatsstyrkan funnits. Insatsoperatörer finns i region Nord, Mitt, Bergslagen, Öst och Gotland. Inte ens tio är kvinnor. Jenny stöter på folk i poliskåren som förvånas. Som när hon nyligen stod i omklädningsrummet i en mellanstor stad i samband med en insats, tog på insatsuniformen och utrustning – och möttes av två ingripandepoliser som tittade storögt.

– ”Jobbar du på insats?”. De hade fått höra att det inte är någon idé för tjejer att söka, eftersom bara killar kommer in. Vi snackade ett tag och jag pushade för att de ska söka om de är intresserade.

Men Jenny hade själv liknande tankar tidigare.

– Ser man inga kvinnor i insatsstyrkorna så är det lätt tro att det inte går.

En bild kom att spela en avgörande roll.

– Jag läste en intervju med en regional insatsgrupp i Svensk Polis för något år sedan. Jag reagerade på att det var en kvinna på omslaget. ”Vad fan, det går”… Då sökte jag, säger Jenny.

Föreställningen om att insatsstyrkan bara består av män, helst ”machomän”, är cementerad. Det är bekymmersamt, enligt Matti, rekryteringsansvarig för den regionala förstärkta insatsstyrkan i Stockholm.

– Det blir lätt fördomar när det är en verksamhet som är isolerad och lite skyddad, säger han.

Att fokus ofta hamnar på styrka och fysik beror på att de fysiska testerna är det enda man ”faktiskt kan ta på”:

– Det är något konkret och mätbart, därför får det stort utrymme i insats-
sammanhang, säger Matti. 

I själva verket är en stark fysik bara en del – en ren nödvändighet – i jobbet som insatsoperatör. Poängen är att alla ska ha samma lägstanivå, samma grundläggande förutsättningar.

– Kollegorna litar på mig eftersom jag uppfyller samma fysiska kravprofil som dem. Jag täcker deras rygg, de täcker min. Den vetskapen skapar tillit, säger Jenny.

Inom Polismyndigheten har frågan genom åren väckts om inte de fysiska kraven skulle kunna sänkas något – för att locka fler kvinnor. Jenny tar starkt avstånd från det resonemanget.

– Det är jätteviktigt att det är exakt samma tester för män och kvinnor. Jag hade inte velat jobba i en grupp där jag testats mot en annan kravprofil, säger Jenny.

Hon och Matti är överrens.

– Det går aldrig att förutse vem som kommer hamna var i en pågående insats, så alla måste ha samma grundläggande fysiska förutsättningar för att kunna genomföra uppgiften. Vi är varandras livförsäkring.

Den vanligaste fördomen om kvinnor i insatssammanhang är att de ”åker på fystesterna”, berättar Matti.

– På kanske 60 till 160 sökande är två kvinnor. De som försvinner, både män och kvinnor, gör det på de psykologiska testerna, inte de fysiska.

Hur ska man då göra för att lyckas förändra bilden av den typiska insatsoperatören och öka mångfalden i insatsstyrkorna?

Här krävs hårt jobb av Polismyndigheten, enligt Jenny och Matti.

– Vi måste bli bättre på att visa hur det är att jobba hos oss. Visa vilka vi är och hur det är på vår arbetsplats. Annars får folk fantasier och föreställningar som inte stämmer, säger Matti.

I november planerades en viktig språngbräda för detta, en inspirationsdag. Den vände sig enbart till kvinnor och Jenny skulle vara där som representant för NIK Kvinnligt forum, ett nätverk för de få kvinnor som finns inom insatskonceptet.

– Vi träffas några gånger per år. Gruppen blir ett bra bollplank, en kunskapsbank, säger Jenny.

I forumet diskuteras allt från hur man bäst kommer tillbaka till insatsjobbet efter en graviditet, till att ligga på ledningen att fixa uniformer som är anpassade för en kvinnokropp.

Men inspirationsdagen ställdes in, på grund av coronavirusets ökade spridning.

– Dagen är viktig. Vi kommer att planera in den i vår istället, troligtvis i april–maj, säger Matti.

Mjukvaran, det du har i skallen, är minst lika viktigt som hårdvaran, betonar Jenny. För att nyansera bilden av vad en insatsgrupp är måste det tydliggöras. Då blir vinsten att man når rätt individer, både fler kvinnor och fler olika typer av män, tror Jenny.

– Många poliser tycker det är kul med taktik, är snabbtänkta och smarta. Det är insats. Men har man bara den stereotypa bilden av en insatsgrupp så missar man de kvinnor och män som vill grotta ner sig i taktiken, säger Jenny.

En annan egenskap som Jenny framhåller som viktig i insatssammanhang är utbildningsbarhet.

– Personen ska gå att utbilda, du behöver ha hög utbildningsbarhet. Det låter kanske inte så spännande, men det är jätteviktigt att kunna ta in ny information för att fatta rätt beslut i pressade situationer.

En arbetsdag som regional operatör innebär ofta utbildning. Just den här dagen står taktiska sök i byggnader på schemat. Instruktörerna har åkt i förväg för att ställa i ordning övningsmiljön. När Jenny och hennes fem kollegor kommer ut på fältet ska de bestämma vilken taktik de ska använda för att leta efter en man som låst in sig i en lägenhet, där han hotar att skjuta en kvinna.

Gruppen rör sig ljudlöst genom de trånga korridorerna, utbyter snabba blickar. Som åskådare får man känslan av att de delar ett hemligt språk. Det är svårt att förstå att dessa var främlingar för varandra för bara några år sedan. Men mängder av träningstimmar på just taktik, grupputveckling och aktivt värdegrundsarbete gör sitt till.

– Känslan när allt flyter är obeskrivbar. När jag vet precis vad kollegan framför mig ska göra, vad det i sin tur betyder att jag ska göra, och vissheten om att kollegan bakom täcker mig, säger Jenny. 

– För att få till den gruppdynamiken krävs att vi övar så mycket som vi gör. 

Det bästa med jobbet som insatsoperatör är att vara en del av en så sammansvetsad grupp, enligt Jenny. Hon beskriver stämningen som familjär. Även Matti, som i grunden är insatsoperatör i Stockholm, svarar att gruppen är det bästa med jobbet.

– Man kommer varandra så nära när man har samma hängivenhet och engagemang mot uppdraget. Insatsjobbet är ett jobb man inte vill gå hem ifrån, summerar han.

Men insatsjobbet innebär högre risker, mer fara och ibland långa bortavistelser.

Varför räckte det inte med polisuppdraget?

– Det här är det roligaste jag gjort inom polisen. Det är något fint att få vara polisens extra resurs, vara den som kommer när det verkligen skitit sig, säger Jenny.

Den regionala insatsstyrkan skiljer sig från den förstärkt regionala och nationella insatsstyrkan i och med att den förstnämnda jobbar mot sin lokala problembild.

– Vi är i första hand i vårt eget polisområde, men vi är en regional resurs och används vid behov i hela regionen. Nationella insatsstyrkan jobbar över hela landet och den förstärkta regionala insatsstyrkan finns i storstadsregionerna, säger Jenny.

Det är bara i den regionala insatsstyrkan som det finns kvinnor. Övriga nivåer har noll.

Vilket är den vanligaste typen av uppdrag?

– Att hämta in personer som bedöms som farliga och som är anhållna för brott
i sin utevaro, säger Jenny.

Ett ”vanligt uppdrag” innebär också ofta stora delar väntan, vilket man måste kunna hantera, betonar Jenny.

– Du väntar på att gå in i en lägenhet medan förhandlingar pågår, eller sitter tungkittad i bilen beredd att gripa rånarna som du fått tips om ska slå till mot en viss plats – men du vet inte om det blir klockan 22 eller klockan 04.

Händer det att du är rädd?

– Det är ytterst få gånger jag har känt rädsla i en skarp situation. En insats är lite som att spela en match. Du har övat och övat och tränat inför det här, och nu taggar du upp. Det är nu vi ska topp-
leverera, säger Jenny.

De mest utmanade uppdragen är de som ”trillar in som prio-ettor” när man är
i tjänst, berättar Jenny.

– När lägesbilden är oklar och man inte har fått grepp om situationen. Det tror jag alla poliser oavsett enhet känner igen sig i. Tiden innan man fått en bild av omfattningen innebär en hög anspänning.

Får man ha en dålig dag på jobbet som insatsoperatör?

– Inför varje arbetsdag går vi igenom statusen på varje person, man berättar hur man mår. Om någon sovit väldigt dåligt kanske inte den ska gå in som etta på ett uppdrag. Och om någon har en fysisk
begränsning kanske den inte ska bära sköld, säger Jenny.

Något långsiktigt mål när det gäller mångfalden i insatssammanhang finns inte nedpräntat. Att fördelningen blir ”fifty-fifty” män och kvinnor tror Matti ligger ”långt fram”.

– Men nyckeln är att börja med att höja intresset för insats, så att fler vågar söka.

Jenny säger:

–  Jag är övertygad om att det finns massor med kvinnor som skulle passa i alla tre insatsnivåer, men som av olika anledningar står och tvekar.

Jenny heter någonting annat i verkligheten.