Slumpen avslöjade fejkad död
Ett utstuderat bedrägeri mot ett försäkringsbolag avslöjades av en slump och de två skyldiga dömdes till fängelsestraff efter en ovanligt uppsluppen rättegång. Året var 1907.
I Borgstena viskades det att besynnerliga saker skedde i gården Lugnhem, där författaren Carl-Johan Rosenkvist-Lindström precis låtit begrava sin hushållerska. Någon uppgav att hushållerskan Ida Rehn varit synlig i ett fönster på sin egen begravningsdag och sett på när begravningsföljet gick mot kyrkan. Andra berättade att en kvinna som liknade Ida Rehn suttit på trappan utanför huset flera dagar efter begravningen... Spökade hon?
Ett omaka par anlände till Borgstena tågstation i slutet av april 1907. Han var lång och ståtlig, klädd i mörk kostym och slips. Hon var en liten och satt kvinna med grått hår. Mannen presenterade sig själv som Carl-Johan Rosenkvist-Lindström och kvinnan som hans hushållerska Ida Rehn.
Carl-Johan förklarade på tågstationen att han var författare och behövde en bostad i lugnt läge åt sig och sin hushållerska. Snabbt ordnades en fyrarumsbostad i gården Lugnhem, med en hyra på 15 kronor i månaden.
Några veckor efter inflyttningen sökte Carl-Johan upp doktor Möller i bygden och sa att hans hushållerska blivit mycket sjuk och behövde medicin mot lunginflammation. Den 10 maj berättade han sorgset för prästen i församlingen, A G Lönnerbladh, att hushållerskan blivit så sjuk att hon låg på sin dödsbädd och bett om att få träffa prästen. Lönnerbladh begav sig till Lugnhem kvällen därpå och gav den sjuka Ida några tröstande ord och nattvarden, där hon blek och tärd låg nedbäddad i kökssoffan. Därför tvivlade han inte på att hushållerskan avlidit, när Carl-Johan tre dagar senare berättade för prästen om dödsfallet.
Inte heller läkaren reagerade när Carl-Johan begärde en dödsattest. Intyget utfärdades som en rutinåtgärd – utan att läkaren såg den döda.
Dödsfallet bokfördes och begravningen bestämdes till pingstaftonen. Kroppen skulle innan dess svepas, vilket Carl-Johan valde att göra på egen hand. Däremot bad han en av stationskarlarna om hjälp att flytta kroppen till kistan. Stationskarlen var känd för sin dryckenskap och Carl-Johan bjöd frikostigt på brännvin innan de hjälptes åt att lyfta över den insvepta kroppen till den svarta kistan. Stationskarlen tänkte aldrig på att den dödas kropp var mjuk istället för stel…
På pingstaftonen bjöd Carl-Johan in några av grannarna och prästen på gravöl. Sedan gick liktåget mot kyrkan. Den sörjande författaren höll en näsduk tryckt mot ansiktet under hela akten och tycktes otröstlig. Han stannade också kvar vid graven långt efter att de övriga lämnat kyrkogården.
I början av augusti försvann Carl-Johan plötsligt från Borgstena, fastän han hade betalat hyra till månadens slut. Den 21 augusti tog två dödgrävare upp en ny grav precis intill Ida Rehns. De råkade ut för ett ras och hushållerskans kista blev synlig. En av dödgrävarna var nyfiken på om det fanns någon kropp i kistan, med tanke på ryktena om att Ida Rehn hade setts efter sin död. Han körde en käpp genom en springa i kistan och det fanns inget som tog emot.
Man ordnade fram vittnen och skruvade av kistlocket och mycket riktigt fanns där ingen kropp. Kistan innehöll bara en figursydd sandsäck, stoppad med bomull och fylld med stenar och sand. Efter upptäckten av sandpåsen i likkistan blev de båda bedragarna omtalade som sandpåseparet.
Polisen efterlyste paret och de hittades en kort tid därefter i ett resanderum i Jönköping.
De två bedragarna var i själva verket ett äkta par i 50-årsåldern, och Ida Rehn hette egentligen Karolina Petronella Vinkvist-Lindström. Carl-Johan hade försäkrat ”Ida Rehn” och lyft drygt 12 000 kronor från Livförsäkringsbolaget Skåne efter begravningen.
Ida Rehn var däremot namnet på Carl-Johans första hustru, som hade avlidit 1903. Carl-Johan hade kvitterat ut en livförsäkring efter henne på drygt 900 kronor, vilket var ett ansenligt belopp på den tiden. Året därpå träffade Carl-Johan Karolina Petronella. De gifte sig och han fick idén om att kunna plocka ut ytterligare en livförsäkring till om de iscensatte hennes död. Karolina övertog både namnet och det sparade prästbetyget* efter Ida Rehn.
Under rättegången berättade de två bedragarna hur svårt de hade haft att hålla sig för skratt under nattvarden och begravningen. Och visst hade Karolina stått i fönstret och sett liktåget gå mot kyrkan. Carl-Johan Rosenkvist-Lindström dömdes till straffarbete i fem och ett halvt år och Karolina Petronella Vinkvist-Lindström till straffarbete i fyra år.
* Ett prästbetyg fungerade ungefär som dagens identitetskort.