Där ligger en liten kropp, en pojke

Det var inte första gången han lämnade ett dödsbesked. Men det första när den avlidna var ett barn. Polisen Anders Persson i Falkenberg har burit med sig minnet, i detalj.

Vissa situationer är svåra att glömma, i synnerhet när de involverat barn.

– Du blir känslomässigt engagerad på ett annat sätt.

Det har gått nio år sedan han och kollegan tvingades uttala orden ”er son är död” för pojkens mamma och pappa. Sedan dess har Anders Persson hunnit bli stationsbefäl i Falkenberg, och pappa.

– Jag kan aldrig förstå känslan som föräldrarna måste ha haft. Men nu kan jag på ett annan sätt förstå hur stark kärleken till ett barn är.

Anders Persson har alltid tyckt att det är roligt att skriva och brukar författa kortare texter på Falkenbergspolisens Facebooksida. Men för snart tre år sedan bestämde han sig för att formulera händelsen med pojken, som fortfarande är så levande inom honom.

– Jag skrev bara för mig själv, för att skriva av mig och för att ha det sparat. Något annat syfte hade jag inte.

Han lät sambon läsa och hon uppmanade honom att skicka texten vidare. Så småningom landade den hos Svensk Polis.

– Det är en beskrivning av en händelse jag har varit med om. Det finns förstås många liknande  som vi poliser får uppleva. Det jag vill lyfta är helt enkelt att detta är en del av vårt yrke.

Nu när kollegor runt om i landet får ta del av berättelsen, hoppas han att den kan öppna upp för samtal och diskussioner för dem som behöver det. Även om det numera är betydligt lättare och mer tillåtande att prata om känslor och mående i kåren, tror han att det kan finnas ett behov av att öppet dela med sig av sina upplevelser.

– Även poliser i tjänst kan gråta.

Att lämna ett dödsbesked är alltid svårt, det är inget du kan öva dig på. Första gången det är dags, är det i skarpt läge, konstaterar Anders Persson. Det finns heller inget bra sätt att formulera det, som på något vis skulle kunna mildra det smärtsamma faktumet.

– Rakt på är det bästa, menar jag. När det kommer en polis vet de anhöriga redan att något har hänt. Då är det inte läge för kallprat.

Det är heller inte lätt att komma med kollegiala råd. Situationerna är olika, några reagerar knappt, andra trillar i en hög på golvet och vissa skriker och kastar grejer. Dessutom är det inte säkert att du som person upplever händelsen likadant som kollegan.

– Efteråt däremot, då vill jag råda alla att prata om det. I avlastningssamtalet och med kollegorna.

Då, för nio år sedan, fick Anders och kollegan den uppbackning de behövde, säger han. 

– Vi är en liten station med omtänksamma kollegor där folk ser varandra och frågar hur man mår. Vi fick prata av oss så länge vi behövde. Vi fick en form av trygghet, inte bara ett ”ta hand om er”.

För Anders Persson räckte det, han kunde hantera och bearbeta känslorna som väckts och någon ytterligare, professionell hjälp behövde aldrig kopplas in.

– Det här jobbet kan vara känslomässigt svårt, men får man samtalen, stödet och bemötandet man behöver, kan man gå vidare med en erfarenhet rikare.

Redan vid avlastningssamtalet bad de båda kollegorna att bli informerade om dödsorsaken när utredningen var klar. Att veta vad som hänt pojken var viktigt. Att förstå. Det visade sig att han drabbats av en hjärnblödning, något som åtminstone visade att han aldrig hann lida.

– Minnet av pojken kommer säkert fortsätta att dyka upp ibland, särskilt när vi har incidenter som rör små barn. Det är ju så det är.

Novellen:

”Hur ska vi kunna säga till föräldrarna att pojken är död?”

Det är år 2012 och jag är nybakad polisassistent och har för dagen placerats att arbeta ihop med yttre befäl. Jag ser fram emot arbetspasset eftersom det innebär större variation jämfört med när jag åker som vanlig patrull. Yttre befäl ansvarar för alla större händelser i länet.

Plötsligt kommer ett utrop från LKC. ”55-4100 från 55 kom.” Jag sitter på radioplats och greppar monofonen och svarar: ”4100 svarar Falkenbergs centrum kom.” Radiorösten fortsätter: ”Då ska ni få åka ner till sjukhuset i Halmstad där ett livlöst barn kommit in och troligtvis går det inte att rädda.” Tankarna börjar rusa i huvudet, vad sa de? Ett livlöst barn? Jag svarar kort: ”Det är uppfattat vi styr mot sjukhuset i Halmstad.”

Det känns som tiden står stilla, varken jag eller min kollega säger något. LKC anropar oss igen och berättar att pojken som kommit till sjukhuset är från Danmark och har varit hos sin farmor i Sverige under dagen.

Han föll plötsligt ihop och blev okontaktbar, de larmade ambulans men pojken dog på väg in i ambulansen. De berättar också att pojken är åtta år gammal. Han är bara åtta år, tänker jag och känner mig tyngd över den arbetsuppgift vi precis fått. Föräldrarna är på väg från Danmark och de vet bara att deras son råkat ut för något och är på sjukhuset men inte att han är död. Det blir vår uppgift att förmedla dödsbudet till dem när de kommer till sjukhuset. Eftersom pojken bara är åtta år har han inga identitetshandlingar med sig utan identifieringen kommer vi att få göra tillsammans med föräldrarna. Vi ska gå in tillsammans med dem för att titta på deras son och de ska bekräfta att det är han.

Jag har inga barn själv men vet att kollegan som jag åker med har en son som är i just den åldern.

Vi sitter tysta i bilen och plötsligt bryts tystnaden av ett ganska tyst ”fy fan”. Min kollega reagerar spontant på de uppgifter vi fått och säkerligen på den arbetsuppgift som väntar. Vi har båda hanterat dödsfall flera gånger men idag är första gången vi ska få hantera ett barn. I tystnaden i bilen försöker jag förbereda mig inför arbetsuppgiften som väntar. Jag frågar kollegan hur det känns för honom. Han svarar att det känns jobbigt eftersom hans son är i den åldern. Jag kan förstå att det känns jobbigt och att han som förälder kan sätta sig in i den situation som åttaåringens föräldrar snart kommer att befinna sig i.

Vid sjukhuset parkerar vi polisbilen utanför ambulansintaget. När jag kliver ur bilen slår den ljumma vinden mot mina kinder. Jag tittar mot himlen, solen är på väg ner och lämnar ett rött sken. Inne i garaget står den ambulans som transporterat in barnet. Den står med alla dörrar öppna och det syns att personalen i ambulansen haft bråttom ut. Dörrarna står uppslängda som om de sprungit ut och struntat i att stänga dem för det de inte hann.

Vi går vidare in på akutmottagningen. Där finns personal som uppmärksammar att vi kommer och de säger att pojken ligger i rummet rakt fram. Dörren till rummet rakt fram är stängd och när vi öppnar den kan jag höra mina egna hjärtslag. Vad väntar? Hur kommer detta att kännas? Vi går in, det finns en väldig massa instrument och sjukvårdspersonal där och mitt i rummet ligger det en människa. En liten kropp, en pojke och jag kan se hans blonda hår. Han har hjärtmaskinen LUCAS på sig som genomför automatiska kompressioner på hans bröstkorg. Pojken ligger där mitt i rummet och det är nästan som allt ljus är riktat på honom, han är i varje fall det enda jag ser. Kollegan pratar med en läkare som säger att pojken inte går att rädda och att de kommer att koppla bort all utrustning från honom.

Vi går ut från rummet och vidare bort till ett personalrum lite längre bort i korridoren. En anställd på sjukhuset kommer in och säger att pojkens föräldrar just anlänt.

Tankarna rusar genom huvudet och jag försöker förstå det jag precis sett, ”hur fan gör vi detta på ett bra sätt, hur ska vi kunna säga till föräldrarna att han är död?” Vi enas om att vi bara får säga det rakt ut, det finns inget bra sätt att säga det på utan vi får bara säg det. ”Er son är död.” Hur låter det egentligen? Men jag kommer inte heller på något annat bättre som vi kan säga. Det känns återigen som om tiden står stilla. Jag funderar på vad jag ska säga, hur kommer de att reagera? När föräldrarna kommer in i rummet vet de inte vad vi ska säga till dem. Det vi säger kommer göra ont, göra dem ledsna, det är vi som ska berätta det, deras möte med oss kommer för alltid att förändra deras liv.

Dörren öppnas och en anställd på sjukhuset kommer in med pojkens föräldrar. De ser stressade och oroliga ut. Vi hälsar på dem och ber dem sätta sig ner. Det syns på dem att de vet, de vet fast vi inget sagt. Eller de kanske misstänker det värsta men de hoppas på något annat. Om pojken lever så hade de inte visats in i ett rum där det sitter två poliser. Kollegan säger: ”Jag får verkligen beklaga men er son är död.” Det blir helt tyst i rummet. Pappan lägger sig ner rakt fram på soffan och ropar ”NEEJ”. Mamman sitter kvar, tittar rakt fram men sänker sakta ner sitt huvud och börjar gråta. Pappan reser sig upp från soffan och håller om sin fru, kvinnan han skaffat denna underbara lilla pojke med, och de båda brister ut i ett stort förtvivlat och uppgivet gråtande. Det känns för jävligt, stackars människor som behöver gå igenom detta och det finns inget vi kan göra som förändrar situationen. Mannen släpper sin fru, reser sig upp och lämnar rummet. Min blick möter kollegans och jag nickar åt det håll som pappan gått. Kollegan förstår att jag menar att jag kommer att gå efter och han nickar jakande åt mig.

Ute i korridoren är allt tyst och jag upplever det som ganska mörkt, jag ser pappan längre fram när han går ut genom dörrarna från sjukhuset. Vad ska han göra nu? Jag tänker på hur jag själv skulle reagera om jag precis fått beskedet han fått. Hur tänker han? Ska han dra iväg? Är han arg? Ska han skada sig själv? Ta sitt eget liv? Oron för att han faktiskt kan göra precis vad som helst gör att jag ökar takten något för att hinna ikapp honom. När jag kliver ut genom entrén sitter han där ute, lutad mot väggen med ansiktet i händerna. ”Jag beklagar sorgen”, får jag ur mig. Han lyfter blicken, torkar sina tårar och säger att han var tvungen att ta lite luft. Jag sätter mig på huk bredvid honom och lägger handen på hans axel. Han vänder sig mot mig och kramar om mig, hårt. Det är en skakig men ändå en väldigt bestämd kram, som om han försöker trösta sig själv med mig. Vi reser oss upp och går in tillsammans, bort till det rum där kollegan och mannens fru sitter. Han kramar om sin fru igen och de vänder sig till oss och säger att de vill se honom. Vi säger att vi kommer att behöva deras hjälp för att fastställa hans identitet. Det känns helt idiotiskt att behöva säga så men det är ett måste, för att säkert veta att det är deras son som ligger där. Pappan tittar på oss med tårfyllda ögon och nickar försiktigt.

Vi tar med oss föräldrarna bort till rummet där deras son ligger. Det är nu bara en dörr som skiljer dem åt. Jag kan återigen höra mitt hjärta slå. Hur kommer detta gå? Hur kommer de att reagera när vi öppnar dörren och deras son ligger där inne. Vi öppnar dörren och går in. Inne i rummet finns det sjuksköterskor och en läkare, i mitten av rummet ligger den lilla pojken, nu helt utan maskiner och det ser ut som han sover. Båda föräldrarna går fram till sin pojke och faller över honom och vi kan höra och känna deras sorg i gråten och tårarna som strömmar ur dem. De kramar honom, pussar honom och pratar med honom. Mina ögon blir tårfyllda, jag torkar tårarna som rullar nedför min kind och lyfter blicken och tittar på de andra i rummet, de gråter. Efter en stund måste vi ställa frågan som känns så onödig, ”är detta er son”, de båda nickar och svarar ja.

Vi går ut ur rummet och lämnar föräldrarna ensamma där inne tillsammans med sin son. Frågan som ingen kan svara på ställs om och om igen, vad är det som hänt? Ingen kan riktigt svara på det utan det kommer vi få reda på senare. En sak är säker i varje fall, och det är att pojken dog ganska omgående efter att han föll ihop.

Ambulanspersonalen hade jobbat hårt med att försöka få igång honom men inte fått någon reaktion alls på behandlingen.

Jag och kollegan stannar kvar utanför dörren och väntar på föräldrarna. När de kommer ut hänvisas vi till ett annat rum än det vi varit i innan. En sjukhuspräst är på väg och vi sitter i ett väntrum med föräldrarna och väntar på prästen. De får mackor, kaffe och en chans att sitta ner och försöka samla sig. Vi har en del arbetsuppgifter att utföra mitt i allt detta och försöker ställa frågor till föräldrarna. Vi får deras personuppgifter och pojkens.

Prästen anländer och vi samtalar en stund med prästen tillsammans med föräldrarna. De berättar för oss att deras familj och pojkens bror är på väg, det känns bra att någon de känner är på väg eftersom det känns konstigt att lämna dem efter allt som hänt. Vi kramar om dem och beklagar återigen deras sorg och lämnar sedan rummet.

På väg ut från sjukhuset ser vi att det parkerar en bil på parkeringen, inte långt från vår bil. Ur bilen kliver en pojke som ser exakt likadan ut som pojken som föräldrarna nyss tagit avsked från. Det är hans bror, hans tvillingbror. En olustig känsla går genom kroppen. Pojken vi såg nu har precis förlorat sin bror men han vet inte om det än. Fy vad livet kan vara orättvist ibland.

Vi sätter oss i bilen och börjar köra tillbaka mot Falkenberg. Vi riktar upp till LKC och säger att vi är klara på plats. De meddelar att det finns personal på plats i Falkenberg som tar emot oss och kommer ha ett avlastningssamtal med oss. Det känns skönt, vi båda behöver det. Jag kollar på klockan och ser att vi skulle avslutat vårt arbetspass för längesedan men inget sådant spelar någon roll just nu. Det känns som en väldigt obetydlig sak när vi jämför med vad familjen på sjukhuset går igenom.

Efter avlastningssamtalet återstår det lite avrapportering för oss och någon timme senare är jag hemma i min bostad. Jag känner mig tom och trött. Jag borstar mina tänder och tänker på familjen och all den sorg de går igenom. Jag har förmånen att kunna hänga av mig uniformen och gå hem, hem dit där inget har förändrats. På ett sätt kan jag känna lite dåligt samvete för det. Jag ligger en stund i min säng och funderar innan jag somnar.

Dagen efter är både jag och kollegan lediga. Vi hörs av på telefon, vi pratar om gårdagen och kontrollerar så vi båda mår bra. Jag åker till ett konditori och köper en frukostmacka, ringer till min syster och frågar om jag får komma dit och äta min köpta frukost. Hon svara att det går bra, jag åker dit och sätter mig i deras soffa och äter min macka och tittar på när deras barn leker. Barnskratt och lek känns läkande i min hantering av gårdagens ärende. Jag säger inget om händelsen till min syster utan bara njuter av att vara där. Gårdagen var jobbig på många sätt, jag känner mig glad och tacksam för det jag har och för det yrke jag valt. 

”Polisen kliver in när andra kliver ut”

Efter svåra händelser är det viktigt att få känna säkerhet och tillit. Ett öppet och tillåtande samtalsklimat, kollegialt stöd och en chef som håller ett öga på hur du påverkas över tid, kan vara avgörande. Det menar Anders Karls, beteendevetare och psykoterapeut.

Av: Hanna Welin

Som polis kan du bli belastad av svåra händelser och tunga minnen på ett sätt som få andra.

– Det är viktigt att förstå att det här är något som ofta måste tas omhand, säger Anders Karls.

Han ingår i krisjouren på Avonova, som står för delar av Polismyndighetens företagshälsovård. När polisanställda behöver ytterligare hjälp än den som erbjuds inom organisationen, får de komma till Anders Karls och hans kollegor som gör en screening och bedömning av vilken typ av stöd och behandling de kan behöva.

– Vi tittar exempelvis på om det finns en risk att utveckla PTSD (posttraumatiskt stressyndrom), depression och ångest.

I vilka lägen som professionellt stöd behövs är en komplex fråga. Det kan handla om ett ältande och en oro och ångest som inte vill släppa och blir allt mer överskuggande. Om en individuell sårbarhet, privata omständigheter, upplevd skuld, otrygghet och rädsla.

– Man måste ha med sig att polisen har till uppgift att kliva in när andra kliver ut, vilket kan leda till ett högre stresspåslag över tid. Att vara polis innebär helt enkelt en emotionell insats av dig själv som person. För att klara det behöver du bygga upp en motståndskraft.

Ju mer erfarenhet du får och ju bättre du känner dig själv, desto mer rustad står du, generellt sett, menar Anders Karls.

– Det är viktigt att ge sig själv tillåtelse till reflektion. Hur mår jag, hur påverkas jag?

När du lär dig mer om din egen sårbarhet, hur du fungerar och reagerar, har du också möjlighet att ta hand om dig själv bättre. Du vet vad du kan behöva för att komma i balans igen.

– Om du är medveten om hur du påverkas av vissa situationer, exempelvis när barn är inblandade, kanske du också lättare kan känna att det är okej att du står kvar, även när tårarna börjar rinna.

Den tuffa belastningen kräver en välfungerande och närvarande ledning, en arbetsplats där det är högt i tak, där medarbetarna kan ge uttryck för hur de tänker och känner, betonar Anders Karls.

– Om du exempelvis har varit ute för att lämna ett dödsbesked och kan komma tillbaka och säga att du fick tunghäfta, och det tas emot vänligt, ökar möjligheten att du klarar det mycket bättre nästa gång.

Direkt efter en tuff insats är det viktigt att samlas, gå igenom fakta och låta var och en ge sin bild av hur de upplevt händelsen. Men att inte säga något där och då, måste också vara okej, menar Anders Karls. Situationen kan ha påmint och väckt upp något inom dig. Du kan vara
i chock eller uppleva skuld och skam. Att känna sig tvingad att prata kan i värsta fall leda till att personen istället drar sig undan.

–  Det verkligt viktiga är att uppleva en sorts säkerhet, en trygghet och ett lugn, där du kan vila och känna efter. Sedan behöver du förstås också kamratligt, kollegialt stöd, och du kan behöva träffa nära och kära.

Som chef är det viktigt att hålla uppsikt över medarbetarna under en tid fram-över. Det är i beteendeförändringar som ältande, oro och ohälsa kan upptäckas. Att fråga hur personen mår leder ofta bara till standardsvar, menar Anders Karls, medan exempelvis ”hur är det med sömnen”, kan öppna upp för samtal.

Vad kan jag som kollega göra för att stötta?

– Var uppmärksam på förändrade beteenden. Har kollegan blivit mer lättirriterad eller utåtagerande? Drar den sig undan? Sover dåligt, tränar mindre eller mycket mer? Har kollegan fått andra ät- eller drickbeteenden? Om det är så, prata med kollegan. Men tänk på att uppmaningar som ”Du måste…” sällan är framgångsrika och ibland kan bli kontraproduktiva. Istället kan du berätta vad du har noterat och fråga om det stämmer. Är du genuint intresserad ökar möjligheten till ”ärliga” svar som kan öppna upp för samtal och bearbetning.