Släktforskare ger nytt liv i dna-spår

Det uppmärksammade mordet på Mohamad och Anna-Lena på en gångväg i centrala Linköping 2004 har har fått sin upplösning tack vare dna-släktforskning. I början av juni greps den misstänkte mördaren som nu åtalas.

Att dna-släktforskning kan revolutionera polisens arbete med att hitta okända gärningsmän, både i kalla fall och i andra grova brott där utredningar kört fast, är alla överens om.

– En större revolution än fingeravtrycket, säger släktforskaren Peters Sjölund som var med och löste Linköpingsfallet.

Dna-släktforskning har funnits i ungefär tio år och 40 miljoner människor i världen har låtit testa och registrerat sig i olika databaser i hopp om att finna nutida och forntida släktingar.

– Vi släktforskare kan hitta människors okända pappor och adopterades föräldrar men inte förrän för några år sedan kom man på att metoden kunde användas för att hitta okända gärningspersoner, säger Peter Sjölund.

Polisen har jobbat länge med dna-tester som jämför spår som hittats på en brottsplats med salivprov från en misstäkt gärningsperson.

– I polisens register jämförs 15 markörer, i släktforskningen använder vi 750 000, säger Peter Sjölund.

I utredningen av dubbelmordet i Linköping 2004 har polisen hela tiden haft dna-spår i form av blod från en kniv och hårstrån från en mössa utan att kunna hitta mördaren. Nu vet man att den misstänkte mördaren, en 37-årig man, har levt ett isolerat liv och inte begått några andra brott som gjort att hans dna har kunnat hamna i polisens spårregister.

Den misstänkte Linköpingsmördarens dna laddades upp i två släktdatabaser. I april i år var resultatet klart och 900 personer hittades som matchade mot gärningsmannen. Av dessa kokade Peter Sjölund ner antalet till 25 nu levande personer. Alla är släkt med gärningsmannen
i fyra till sju generationer tillbaka.

– Då fanns det något att jobba med, säger Peter Sjölund, som fick hjälp av polisen att identifiera personerna.

Nu började han forska bakåt i tiden, i folkbokföring och gamla kyrkböcker, för att se när de olika släktträden gick ihop. Där skulle han hitta en förfader till gärningspersonen.

– Alla hade sina rötter runt Linköping och Östergötland. Då kände jag att vi kommer hitta sambandet, säger Peter Sjölund.

På 1700- och 1800-talet hittade han personerna vars barnbarns barnbarnsbarn var mördaren.

– Då blev det spännande, då kände jag att det här förmodligen går att lösa.

I de fortsatta sökningarna fanns ett par hundra nu levande ättlingar och färre än tio av dem var i rätt ålder för att kunna vara gärningsmannen. Nu var det dags att vända bakåt i tiden. Där hittade Peter Sjölund den släkt som passade in i pusslet. Därifrån forskade han framåt och till slut var det bara två bröder kvar.

– Då ringde jag Jan Staaf, berättar Peter Sjölund.

Utredningsledaren var på studentmottagning när han tog emot det efterlängtade samtalet om att mördaren var funnen.

– Det var en skön känsla, säger Jan Staaf.

Att polisen inte hade lyckats hitta personen som mördade Anna-Lena och Mohamad på nästan 16 år beror inte på att utredningen har varit bristfällig. Tvärtom. Alla tillgängliga metoder, olika kompetenser och tillvägagångssätt har använts.

– Ända från början var vi öppna och prestigelösa, berättar Jan Staaf, som har varit med ända sedan morden inträffade den 19 oktober 2004.

Polisen topsade nästan 6 000 personer i jakten på mördaren. Tidigt hade polisen kontakt med ett laboratorium i Rotterdam som ligger långt fram i dna-forskningen.

– De kunde berätta att vår gärningsperson var  man, blond och troligen kom från Nordeuropa, säger Jan Staaf.

När polisen tio år senare kontaktade laboratoriet igen hade forskningen tagit ytterligare kliv framåt och labbet kunde ge en mer detaljerad information, som att personen de letar efter är blåögd och troligen kommer från Skandinavien. Polisens gärningsmannaprofilgrupp gjorde en profil som de arbetade efter under hela utredningstiden och som i detalj stämmer överens med den person som nu är identifierad.

Redan I början av mordutredningen var dåvarande riksmordskommissionen med i arbetet.

– Jag är oerhört glad att vi kontaktade riksmord direkt och tacksam för det jobb de bidragit med. Deras kunskaper om hur man strukturerar upp en stor utredning hjälper mig än i dag. Jag kan hitta det jag söker bland de 40 000 dokument vi har på några minuter, säger Jan Staaf.

Utredarna var i kontakt med FBI i USA för att få nya perspektiv och råd i utredningsarbetet.

– Men vi hade redan gjort allt som FBI föreslog, förutom att utfästa en belöning. Det är inte en metod som svensk polis använder, säger Jan Staaf.

Att utfästa en belöning gjorde däremot Leif GW Persson.

– Det var bra för att det satte ljus på utredningen. Men det är också problematiskt när någon utomstående, och inte polisen, ska bedöma tips som kommer in, säger Jan Staaf, som haft kontakt med GW under utredningens gång.

– GW har varit ett bra bollplank och det har varit bra att också få en kriminologs perspektiv, säger han.

Polisen tog även hjälp av ett företag i USA som utifrån dna tog fram en bild av hur gärningspersonen skulle kunna se ut, både i dag och när morden begicks. Bilden visade sig vara mycket lik.

– Vi har vetat nästan allt om den här personen utan att veta vem det är, säger Jan Staaf, som hela tiden varit övertygad om att de skulle hitta mördaren.

Om inte släktforskningsmetoden hade gett framgång hade polisen ändå gripit mannen, som nu erkänt morden.

– Vi fick in ett tips om den här personen i januari i år som vi skulle ha börjat bearbeta nu under hösten, säger Jan Staaf.

Utredningen har hela tiden haft ett omfattande material att jobba med. Den första tiden var det flera hundra tips som kom via telefonsamtal, sms, mejl och brev. Nya tips kom in varje vecka. Engagemanget från allmänheten har varit stort, även efter att den misstänkte hade greps.

– Det kom blommor och tårtor till kontoret och även hem till mig, berättar Jan Staaf.

På ett kort som satt i en stor blombukett stod det: ”Från en enkel medborgare.”

Nu ska dna-släktforskningsmetoden införas nationellt för att lösa flera kalla fall. Det kommer att krävas tid och utredningar om hur metoden ska användas.

– En pilotstudie är en sak, den är till för att man ska kunna testa sig fram till vad som fungerar. När vi inför metoden nationellt måste vi veta hur vi ska gå till väga för att använda den, säger Johan Gustafsson, på UC Stockholm.

Utvecklingscentrum Stockholm har fått uppdraget att införa metoden eftersom de ansvarar för metodutveckling inom grova brott och kalla fall.

Inför försöket i Linköping sattes vissa kriterier upp, till exempel att ärendet skulle vara ett grovt vålds-eller sexualbrott. Det ställdes också krav på att vissa åtgärder redan hade gjorts som att söka i nationella dna-register och även göra en så kallad familjesökning och att söka i andra EU-länders olika dna-register, så kallade Prümregister. Dna innehåller känsliga personuppgifter och därför måste polisens behandling av uppgifterna vara absolut nödvändig.

Pilotstudien avgränsades till släktforskningsföretag där användarna samtyckt till att polis får söka med dna.

– Åtgärden med dna-släktforskning ska också ha förutsättningar att föra utredningen framåt och metoden passar inte
i alla utredningar, säger Sara Markstedt, jurist på rättsavdelningen, som var med och skrev den rättsutredning som föregick pilotstudien.

När metoden nu ska användas i större utsträckning behövs eventuellt en ny eller kompletterande rättsutredning.

– Det är en ny metod som väcker etiska och rättsliga frågor som måste redas ut, säger Sara Markstedt.

Innan pilotstudien fick starta diskuterades metoden i polisens etiska råd som återigen kommer att ta upp frågan.

Utredningsledare Jan Staaf håller med om att metoden medför ett intrång i den personliga integriteten men han menar att det gör också en del metoder som polisen använder i dag. Han syftar främst på de 6 000 personer som polisen topsade i Linköpingsfallet.

Tidigt i utredningen arbetade polisen utifrån teorin att mördaren mådde psykiskt dåligt. Därför ville de utesluta alla män i åldern 15 till 30 år i Linköpingsområdet som begått självmord en tid efter dådet.

– Då fick vi kontakta deras mödrar för att be dem lämna dna. Det var svåra samtal för utredarna och ett stort intrång i dessa mammors liv. Sådant kan vi slippa med den nya metoden, säger Jan Staaf.

En annan viktig fördel är att färre människor kommer att utsätts för brott om gärningspersoner kan gripas tidigare tack vare metoden.

Linköpingsfallet valdes ut för pilotstudien bland annat för att det fanns dna, som är en förutsättning, och för att man genomfört alla tillgängliga åtgärder utan att komma vidare. Ett krav är att kvaliteten på dna-spåren är tillräckligt bra.

– Det kommer att vara avgörande för hur framgångsrik metoden blir och hur vi ska säkerställa det är en fråga för utvärderingen, säger Ricky Ansell, som har lett pilotprojektet på NFC och nu ansvarar för utvärderingsarbetet.

– Vi kommer att titta på flera saker i vår utvärdering. Vi måste till exempel hitta en kvalitetsgräns för att kunna lita på de resultat vi får fram, säger Ricky Ansell.

Rapporten ska vara klar under hösten. Den ska bland annat kunna svara på frågan hur polisen ska ta nästa steg och hur arbetet ska fungera i praktiken.

Nu kommer Noa och utvecklingscentrum Stockholm arbeta med hur själva införandet av metoden ska gå till. Ett nationellt införande måste ha sin gång med beredningar och arbetsgrupper, delningar och beslut.

– Metoden har visat sig lyckosam och det råder ingen tvekan om att dna-släktforskning kommer bli en del av polisens verktygslåda. Dock återstår frågor om hur det ska gå till och det ska vi börja titta på nu, säger Johan Gustafsson, UC Stockholm.

– Vi kommer inleda vårt arbete när NFC är klara med sin utredning. Deras rapport tillsammans med rättsutredningen och det fantastiska jobb som gjorts i pilotstudien ger oss bra underlag att jobba vidare från, säger han.

NFC kommer fortsätta ha en central roll i utvecklingsarbetet även i framtiden eftersom de är processägare för den forensiska processen inom polisen.

Dubbelmordet i Linköping är löst. Metoden har varit framgångsrik och kommer såsmåningom att bli en del av polisens tillgängliga metoder.

Betyder det att polisen ska anställa släktforskare nu?

– Inte omöjligt, i dag finns många kompetenser inom polisen: tekniker, beteendevetare, analytiker. Varför inte släktforskare? säger Jan Staaf.

– Det är något vi får titta på, om vi ska ha en egen förmåga och om vi då ska utbilda utredare i släktforskning eller anställa släktforskare. Ett annat alternativ är att använda konsulter, säger Johan Gustafsson.