De jobbar för särskilt utsatta

Rebecka Broman Pettersson, region Bergslagen:
”Jag vill bli en riktigt bra barnförhörsledare”

”Jag började hos polisen i april men att jobba hos polisen har varit en långsiktig plan. Efter att jag började arbeta som socionom 2015 började jag faktiskt fundera på att bli polis men jag insåg sedan att jag är mer intresserad av själva utredningsförfarandet, inte av att jobba i yttre tjänst.

Innan jag började här jobbade jag inom socialtjänsten, bland annat inom barn och ungdom och ekonomiskt bistånd. De tre senaste åren har jag varit på ”Hot- och våldteamet” på Karlstads kommuns familjevåldsenhet, där jag arbetade med både mottagning och utredning. Det handlade om partnerrelaterat våld, hedersrelaterat våld, prostitution, människohandel, kriminella avhoppare men också personer som utsatts för kriminella gäng. Vi i gruppen samverkade mycket med polisen.

Den största skillnaden mellan att jobba inom socialtjänsten och polisen är att hos polisen utreder man med ett bredare perspektiv och har ett mer kritiskt förhållningssätt. Det är lättare att skapa förändring och lagföra i det fall det går.

I framtiden vill jag bli en riktigt bra barnförhörsledare. Att förhöra barn tryggt och rättsäkert ser jag som en utmaning. Långsiktigt vill jag gärna utreda grova brott. Just barn, grova brott och utredningar intresserar mig överlag, det är extra meningsfullt att jobba med just de frågorna, tycker jag.

En sak som verkligen förvånade mig i början är att det används väldigt många förkortningar inom polisen, som att IGV står för ingripandeverksamheten, RI regionala insatsstyrkan och att ”BP i beslag” eller ”BP i mobilen” betyder barnporr i beslag eller mobilen. Från början förstod jag inte alls vad som sas men nu har det blivit bättre även om det fortfarande är svårt att hänga med i vissa samtal.”

Natalia Molina Leiva, region Nord:
 ”Man måste fokusera på ett barn i taget”

”Mitt arbete är utvecklande men tungt. Barnen vi träffar mår dåligt eftersom de blivit svikna av sina trygghetspersoner. Ofta är det någon som de haft förtroende för som har missbrukat deras förtroende.

Ibland känns det extra tungt. Det är när man överväldigas av att det är så många barn som blir utsatta. Då får man fokusera på ett barn i taget och se till att just det här barnet ska känna förtroende och känna sig sett.

Samtidigt känns det bra att kunna ge de här barnen upprättelse. Att visa att de blir tagna på allvar och ge dem bekräftelse på att deras berättelser leder till att det blir konsekvenser för den vuxna.

Jag har tidigare jobbat på hvb-hem för ensamkommande flyktingbarn och med att göra utredningar inom socialtjänsten. Mina erfarenheter har gett mig ett helhetsperspektiv och lärt mig att se till barnets bästa och undvika att se saker i svart eller vitt. Ibland kan det vara bra att besluta att inte höra ett barn just nu utan istället vänta till situationen lugnar ner sig och barnet mår bättre. Under tiden kan man göra annat som att hämta information genom journaler och bedömningar som gjorts tidigare, eller höra andra.

Vi som tillhör barngruppen får extern handledning som är jättebra. Då kan vi dra ärenden som vi behöver få hjälp att bearbeta. Vi bollar också mycket med varandra och tillåter oss att känna känslor. En del blir ledsna, andra arga. Jag har lättare att känna ilska och använder det som en drivkraft.

Det som har överraskat mig mest är att det är så svårt att styrka brott, det måste verkligen vara bortom allt rimligt tvivel och då räcker inte alltid barnets berättelse. Då måste man vara kreativ, ligga steget före och undersöka andra sätt för att få information som kan styrka barnets berättelse. Ett sätt är att samverka med andra myndigheter, det brinner jag verkligen för.

Under mitt halvår hos polisen har jag redan hunnit utreda ett ärende där åklagaren väckt åtal och rättegång har inletts. Jag hoppas att det ska ge barnet upprättelse och att barnet som vuxen kan känna att det som hände inte var okej, att samhället såg det och det ledde till konsekvenser.”  

Cecar Drudi, region Stockholm:
”Det är viktigt med en neutral inställning”

”Jag fick blodad tand för polisen när jag jobbade på Kronofogdemyndigheten och samverkade med polisen för att utmäta kriminellas tillgångar och komma åt brottsvinster. När jag sedan såg att polisen sökte folk var det check, check när jag upptäckte att jag uppfyllde alla kraven.

Det som överraskar mig mest är det nära samarbetet med åklagaren och att man kan komma med egna förslag och att man får direkt feedback på det man gör. För det mesta är det snabba puckar. Jag gillar den stora variationen, att det är stort och smått, och att man gör nytta. Det låter kanske klyschigt men så är det.

Det känns verkligen meningsfullt att kunna driva utredningarna framåt genom att utforska alla möjligheter och täppa igen alla hål inför en eventuell rättegång. Misstänkta ska upp i rätten medan de, som inte längre är misstänkta, ska ut ur systemet.

Den största utmaningen är att behålla en neutral inställning och ett öppet sinne.”