"Jag är bara jag"

Alex föddes som kvinna, men kände tidigt att det inte stämde.

– Så länge jag kan minnas har jag varit öppen med att jag inte känt mig som en ”typisk” tjej, och förstod inte varför jag fick bröst och mens.

– Normen är att man formas och fostras in i det kön man föds till, men jag har alltid känt att jag stått utanför.

Det säger Alex, som tar emot på Barnahus i Uppsala, där hen är barnförhörsledare och utreder brott mot barn upp till 18 år. På ena handleden har hen ett armband med ordet Trans.

– Jag bär det för att visa att jag är stolt över vem jag är.

Alex försökte vara som andra tjejer genom att till exempel sminka sig, men det kändes främmande. Hen ville bara ha på sig killkläder, aldrig klänning eller andra typiskt sedda kvinnliga kläder.

I tidig ålder, redan i årskurs 6, förstod Alex att hen var intresserad av tjejer och kom då ut som homosexuell.

– Jag var trygg i min sexualitet redan då och kände mig mer som mig själv efter att jag fått den insikten. När jag klev in i puberteten och fick mer kvinnliga former blev jag obekväm i mig själv, men då kunde jag inte sätta fingret på varför.

När Alex i övre tonåren fick kunskap om vad trans innebar, att könet på ens kropp inte stämmer överens med det kön man känner sig som inombords, blev hen förvirrad.

– Om jag var trans borde jag ju vilja bli kille, men jag kände mig ju varken som kille eller tjej. Vad är man då?
De funderingarna fortsatte genom hela gymnasiet, och Alex hade ett stort stöd i sin familj.

– Min mamma har alltid sagt att hon älskar mig precis som jag är. Hon skojade om att hon hade två söner istället för en son och en dotter, fast nu i efterhand har hon sagt att hon egentligen hade svårt att sätta mig i facket kille. ”Jag ser dig bara som du”, säger hon, berättar Alex.

En tid efter att Alex tagit studenten frågade hens mamma: ”Har du funderat på att korrigera kön?”

– Jag slog ifrån mig frågan. Att korrigera kön helt kändes så svart eller vitt, och i mitt huvud var det bara grått. Då hade jag inte den kunskap jag har idag.

Efter gymnasiet jobbade Alex bland annat inom vården, men hade siktet inställt på att bli polis, som sin styvfar och stora förebild. Och så blev det. 2012 började Alex på polisutbildningen. Då hade hen fortfarande sitt gamla namn, och var kvinna.

– Men mina killkompisar på skolan brukade skämta och säga ”du är en av grabbarna”.

Alex blev klar polis 2014 och fick tjänst i Stockholm. Ett år senare kom en vändpunkt.

– När jag träffade min dåvarande flickvän frågade hon vad jag ville bli kallad – hon, han eller hen?

– Att hon bekräftade det jag känt inom mig, men inte kunnat verbalisera, var startpunkten för en process. Jag kände att nu måste jag ta tag i det här, det går inte längre.

Nu upptäckte Alex även termen icke-binär, och då började poletten trilla ned. Att vara ickebinär innebär att inte följa tvåkönsnormen. En del personer känner sig som både man och kvinna på en gång, eller mitt mellan. Andra känner sig, precis som Alex, som varken eller.

– Det började klarna mer och mer, och via sociala medier kom jag i kontakt med andra ickebinära personer, vilket gav mig bekräftelse i vad jag själv kände.

Två år senare skickade Alex psykolog en remiss för könsutredning till Anova – ett centrum för utredning och behandling för bland annat transpersoner.

Man behöver inte gå via psykolog utan kan skicka en egenremiss dit, men då hade Alex ännu inte landat i vem hen var – transexuell eller ickebinär.

Hösten 2018, efter elva månaders väntan, startade utredningen hos Anova. Alex beskriver den som tuff. Hen mådde dåligt i perioder över att könsdysforin blev värre under utredningen. Könsdysfori är namnet på lidandet när kroppen inte överensstämmer med den upplevda könsidentiteten.

– Föreställ dig att du somnar och sedan vaknar upp som det motsatta könet, fast du inombords fortfarande är densamma. Det är så könsdysfori känns, säger Alex.

– Jag hade väntat på att få hjälp och ville bara att utredningen skulle gå fort. Jag fick vända och vrida på mig på alla sätt både i samtal och enkäter, de ville förstå hur min hjärna fungerar. Alla frågor och nya termer var förvirrande för mig som kände att jag är bara jag.

Alex berömmer dem som gjorde utredningarna.

– De är bra på det de gör, och det var skönt att få bekräftelse på att det inte är onormalt att känna så här.

Förra sommaren var utredningen klar och Alex fick diagnosen ”Andra specificerade könsidentitetsstörningar.”

Hen skrattar lite åt beteckningen ”störningar”, och säger att hen själv identifierar sig som ickebinär maskulin.

– Jag omfamnar både typiskt kvinnliga och manliga sidor, men har ett mer
maskulint könsuttryck.

Under könsutredningen funderade Alex mycket över ”Vad är jag, vem är jag?”. ”Är jag transsexuell eller ickebinär?”.

– Mycket i det bottnade nog i att jag vill ha ett mer maskulint könsuttryck och inte automatiskt könas som kvinna – men utan att identifiera mig som man. Samtidigt fanns osäkerhet i hur samhället skulle se på mig. Men i mitt huvud känns det absolut rätt nu.

I november började Alex med hormonbehandling, testosteron, för att få ett mer androgynt utseende.

– Det visar mer mitt inre. Jag är i början av resan mot att min utsida ska matcha min insida, likväl som tvärtom. Allting vävs ihop. Nu när jag ser mig i spegeln stämmer bilden mer överens med hur jag ser mig när jag blundar.
Alex ansikte har förändrats, käkpartiet har blivit bredare, höfterna smalare och rösten har förändrats mycket på kort tid. När intervjun görs låter hen lite som en ung kille i målbrottet.

– Det är inte helt oproblematiskt när ens yttre förändras, när tankar och känslor måste hinna med, men hittills kan jag inte annat än le åt de förändringar som skett.

En aspekt som Alex har funderat över under utredningen är i vilket ”fack” hen hamnar vid dejtande.

– Eftersom sexualitet och könstillhörighet inte hör ihop – vilket jag inte fick ihop i mitt huvud i början – vet jag inte vilket fack jag tillhör eftersom jag varken känner mig som kvinna eller man. Dejtar jag homosexuella kvinnor? Eller heterosexuella kvinnor? Var hamnar jag?

– Jag ser mig själv som gay, men hur ställer sig en framtida partner till att jag är ickebinär, transmaskulin och intresserad av kvinnor som är gay?

När Alex vill bilda familj, finns det fortfarande möjlighet för hen att få biologiska barn, dels eftersom könsceller sparades och frystes in innan testosteronbehandlingen startade, men främst tack vare ny lagstiftning. Den gör det möjligt att en framtida partner får bli gravid med ägg från Alex, vilket inte tidigare varit lagligt.

– För mig är blodsband inte det som gör en familj till en familj eller ett barn till ens barn, men den nya lagstiftningen gör det nu möjligt för mig att kunna få biologiska barn utan att vara gravid, vilket jag aldrig velat bli.

I september 2018 kom Alex ut officiellt på jobbet, och samtidigt privat i sociala medier. Fast för hens närmaste chef och kollegor var det ingen nyhet – de visste redan.

– Min chef hade redan förberett ett mejl till andra gruppchefer i polishuset, och sagt ”säg till när jag ska trycka på knappen”.

I mejlet stod det att Alex skulle genomgå en könsutredning, ville bli kallad hen eller han, och just hade bytt namn till Alex.

– Det var lite nervöst, men det kändes såklart mest skönt. Jag skulle jobba helgen efter, och när jag mötte jourhavande befäl sa han ”Hej Alex!”. Det kändes fantastiskt att direkt bli bekräftad!

– Jag har hela tiden haft väldigt bra chefer som frågat ”Vad behöver du?”, ”Vad kan vi göra? De fixade direkt så att jag fick en egen plats att byta om på.

Har du mött några negativa kommentarer, eller avståndstaganden?

– Nej, däremot handlar det mer om att folk inte förstår vad ickebinär är. I början var det såklart svårt att vänja sig vid att säga ett nytt namn och ett annat pronomen. Men vi skrattade mest åt det och alla gjorde sitt bästa och påminde varandra.

Enligt en utredning från 2017* är transpersoner mer utsatta för kränkningar, hot och våld än andra. Men få polisanmäler, i många fall på grund av lågt förtroende för polisen.

– Polisen är till för alla och ska representera alla i samhället. Därför är det viktigt för mig att vara öppen, och därför väljer jag att vara med i den här intervjun. Vågar jag som polis vara öppen med att jag är trans har jag lättare att skapa förtroende hos andra transpersoner, inte bara de som blivit utsatta för brott, utan även de som vill söka till polisutbildningen.

De senaste månaderna har Alex blivit tillfrågad om att förhöra fyra brottsoffer som är trans, en vuxen kvinna och tre pojkar under 18 år.

– En av killarna var på ett skyddat boende. Han hade blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp och ville inte prata med polisen. Till slut bad jag personalen på boendet hälsa honom att jag också är trans. Då ville han prata med mig.

Alex råd till kollegor, som saknar kunskap om trans, är att våga fråga. Själv svarar hen gärna på frågor – så länge de ställs av välvilja, på ett sätt som visar att man vill lära sig.

– Att vara transperson innebär inte att det finns en gjuten form, alla är olika,
precis som att alla heterosexuella cis-personer (se faktaruta nedan) inte är likadana. Därför ska man våga fråga.

– Samhället vill gärna kategorisera oss människor i fack. Jag faller utanför de flesta normerna i vårt samhälle. Jag är varken man eller kvinna och ingår varken i heteronormen eller normen för att vara homosexuell. Jag ingår inte ens i ”normen” för transpersoner. Jag flyter runt emellan. Det är lättare för andra att förstå om man korrigerar kön helt, svart till vitt. Under en del av min process var jag osäker på hur folk skulle ta emot att jag är
varken eller.

Trots tuffa stunder beskriver Alex sin resa som guldkantad, tack vare mycket stöd och kärlek.

– Jag är säker på vem jag är och extremt stolt över att vara den jag är, det kan ingen ta ifrån mig!