Stinkande avfall på fall

– Jag visste att det skulle vara mycket men inte så här stora mängder. Och inte så dåligt förvarat. Miljöbrottsutredaren Erik Wikstrands spontana reaktion vittnar om en utredning utöver det vanliga.

Han lotsar oss in i en sliten industrilokal i en ort i västsveriges avfolkningsbygder. Det är som om allt vore hämtat från en skräckfilm: Vägen slingrar sig fram genom tätvuxen barrskog, dörrar hänger på trekvart, plåtar slamrar, regnet vräker ned. Försiktigt passerar vi genom stora hallar där gammalt klotter bleknat med åren. Allra längst in, bakom stängda portar, står plåtfat staplade från golv till tak. En del är tillknycklade. Några plastbehållare är dödskallemärkta. Ingen kan bortse från den gnagande oron: Hur farligt är innehållet?

Åklagaren vid Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål har beslutat om husrannsakan. Det krävs för att polisen ska få tillträde till lokalen och ostört kunna ta prover.

– De flesta av våra miljöbrottsutredningar är åklagarledda. I det här fallet går åklagardirektivet bland annat ut på att fastställa vilka kemikalier som förvaras och dokumentera omfattning och förvaring, säger Erik Wikstrand. Miljöfarligt avfall är hans specialitet.

Han rekryterades till polisen från en kommunal tjänst där han arbetade med avfallshantering. Vid polisens miljöbrottsgrupp i polisregion Väst får han dagligen användning av sina erfarenheter som miljövetare.

– När jag sökte till polisen kunde jag inte föreställa mig hur intressanta och omväxlande arbetsuppgifter jag skulle mötas av. Det här är ett jobb där jag hela tiden lär mig nya saker samtidigt som jag känner att jag bidrar och gör nytta med min kompetens, säger han.

Upptakten i det här fallet var att kommunens miljöinspektörer slog larm. Kemikalielagret hade påträffats vid en rutinmässig tillsyn av nedlagda industrier med misstänkta föroreningar. De kommunala tjänstemännen anmälde det till polisen, som de är skyldiga att göra vid sådana fynd. I sin anmälan redogjorde de noga för sina iakttagelser om misstänkt miljöbrott och beskrev i både ord och bild den omfattande förvaringen av oidentifierade kemikalier.

Erik Wikstrand pekar över omgivningarna. Strax intill porlar ett vattendrag. Ett läckage från kemikalielagret skulle kunna orsaka stora skador i naturen.

– Vi ser inga tecken på att något läckt ut. Däremot har vi sett läckage inne i lokalerna, säger han.

Polisens undersökning måste genomföras innan lagret kan saneras. Men miljöaspekterna prioriteras, betonar Monika Ivert, chef för miljöbrottsgruppen i region Väst.

När det väl är bevissäkrat fortsätter kommunens tjänstemän sitt arbete med att kontakta de ansvariga ägarna angående sanering av lokalerna, en kostnad som ägarna får stå för. Om polisen beslutat att ta avfallet i beslag skulle kostnaden fallit på Polismyndigheten.

– Det var inte aktuellt med något beslag i det här fallet. Men vi gör ingen avvägning mot kostnaderna. Miljön går alltid först, konstaterar Monika Ivert.

I flera dagar har hon planerat platsundersökningen, rekvirerat miljöspecialister från nationellt forensiskt centrum i Linköping och kriminaltekniker från region Väst. Gjort riskanalys utifrån arbetsmiljöansvaret. Kontaktat räddningstjänsten i händelse av att de snabbt måste larmas på grund av kemikalieutsläpp.

– Det speciella i det här fallet är att det är så många aktörer som ska samordnas och samverka. En kraftsamling när det kommer till kunskap, säger Monika Ivert.

I dunkel belysning pågår arbetet med provtagningar ur tunnorna.
Alla har handskar, skyddsdräkter, ögonvisir och andningsskydd – stanken från plåtfaten tar nästan andan ur en.

Kriminalteknikerna Margareta Jakobi, Kenth Olausson och Mikael Strömblad är sysselsatta med att bryta upp plåtfat och nogsamt hålla reda på proverna.
Från Uddevalla har servicemannen Tim Olofsson lånats in för att flytta fram plåtfaten med hjälp av truck.

Nils Hydén från nationellt forensiskt centrum är forensisk specialist inom miljöbrott. Till sin hjälp har han forensikeraspiranten Helga Nyberg. De båda har hela Sverige som arbetsfält och polisen kan be dem medverka vid undersökningar som platsbiträde.

– I ett sådant här fall behöver man vara kemist för att förstå vad det är för farliga ämnen vi har att göra med. Det här fallet är stort och komplext. Vi sovrar och tar prover på det mest miljörelevanta. Sedan krävs kvalificerade laboratorieundersökningar för att fastställa exakt vilka ämnen det handlar om, förklarar Nils Hydén.

De första preliminära bedömningarna på platsen pekar på olika slags lösningsmedel, bland annat färgrester. En del ämnen är så basiska med ett pH upp till 14, att det bedöms som starkt frätande lut.

– Det lär dröja innan vi får svar på alla provtagningar, säger Erik Wikstrand.
Polisens kriminaltekniker i region Väst brukar leta blodspår och dna på brottsplatser. I det här fallet söker de efter helt andra substanser. Alla kriminaltekniker har miljöbrott i sin grundutbildning, berättar Margareta Jakobi, som dessutom har en påbyggnadsutbildning i miljöforensik.

– I vårt arbete kan uppdragen handla om allt från mord till miljöbrott. Här är det kemiska ämnen som vi dokumenterar och analyserar för att kunna styrka miljöbrott.
De öppnar lock, luktar sig fram.
– Thinner?
– Tveklöst, svarar någon.
En glasfiberpinne sticks ned för att hämta upp vätska som hälls i en vit provflaska av plast med blå lock. Några droppar på ett papper indikerar pH-värdet.
Bambupinnar smetas in med pasta för att undersöka om det blir skiktningar av olja eller vatten. Margareta Jakobi noterar alla provtagningar omsorgsfullt
i ett platsundersökningsprotokoll. Efter tre dagar packar teknikerna ihop sitt material och husrannsakan är formellt avslutad. Utredningen fortsätter därefter i miljöbrottsgruppen. Ett av cirka 270 ärenden i år. Men få fall är lika omfattande som detta, sett till mängden avfall.
Erik Wikstrand konstaterar att miljöbalken har stor spännvidd. Den träffar både den som eldat miljöfarligt avfall på otillåtet sätt, gjort åverkan på ett naturreservat – eller de som gör sig skyldiga till grovt miljöbrott.
Facit i fallet med plåttunnorna i industrilokalen dröjer, troligen handlar det om månader. Analyssvaren från laboratoriet ska inväntas, förhör ska hållas.
Monika Ivert och hennes medarbetare kämpar oförtrutet vidare:
– På senare tid har vi märkt en ökning av anmälningar av miljöärenden, framför allt från privatpersoner. Det kanske är ett tecken i tiden med ett större engagemang från gemene man, säger hon.
Drivkraften är den samma oavsett vilken brottslighet det handlar om.
– Med respekt för farligheten är vi inom polisen alltid nyfikna. Vi vill ta reda på vad det är vi har framför oss. Själv drivs jag av den funktion jag har i samhället. Det har jag känt från första stund när jag började inom polisen, säger Monika Ivert.