Unga rånar unga

Under ett års tid har poliserna Anna Eriksson och Ann Nyberg utrett en serie rån där skolungdomar rånades på märkeskläder. Rånen uppmärksammades när polisen började få in anmälningar om en specifik kille som misstänktes ha rånat andra unga killar på en högstadieskola. Killen rånade antingen ensam eller tillsammans med kompisar. Det gick ofta till så att han la armen om offret, ställde en fråga eller begärde att få testa offrets tröja eller jacka. De flesta offer kände att det blev en hotfull stämning och att det inte fanns något alternativ än att ta av sig plagget och ge det till rånaren. Vid några tillfällen hade gärningsmannen en kniv.

Ett brottsoffer fotograferade gärningsmannen och bilder började florera i elevernas mobiltelefoner. Lärare och rektorn hörde av sig till polisen som kunde identifiera den misstänkte gärningsmannen på bilden.

– Även om det finns nackdelar med sociala medier är fördelarna också många. När bilder började dyka upp i flöden, så blev det bra bevis, säger Ann Nyberg, ungdomsutredare hos polisen i region Mitt.

Så startade det stora arbetet med att binda gärningsmannen till brotten. Poliserna förhörde ett tiotal utsatta barn och ungdomar. Flera förhör spelades in för att längre fram kunna visas i rätten eftersom unga personer inte alltid ska behöva höras på plats i domstolen.

– Alla målsägare var unga pojkar och de fick berätta vad som hade hänt, om de kände igen rånaren från bilderna, om de skulle känna igen honom igen, hur han gick till väga vid rånet och om han hade medhjälpare, säger Anna Eriksson, som också är ungdomsutredare i region Mitt.

Sedan förhördes även föräldrarna som var upprivna. De fick bland annat frågor om hur deras barn uppträdde och reagerade efter händelsen. Alla målsägare hade upplevt rånen som väldigt obehagliga och hotfulla. Föräldrarna vittande om att familjens liv hade blivit komplicerat, både praktiskt och mentalt. En del hade tvingats vara hemma med sina barn eller skjutsa dem till skola och aktiviteter under en längre period.

För gärningsmannens del blev socialtjänsten inkopplad och han blev placerad på ett så kallat hem för vård och boende i en annan del av Sverige.

Men det tog lång tid att få till placeringen tycker poliserna.

– Till en början fick killen en ungdomscoach genom socialtjänsten. Först när åklagaren beslutade om att anhålla honom togs ett beslut om placering, säger Anna Eriksson.

Poliserna försökte också upprepade gånger få tag på hans föräldrar, men de ville inte ha någon dialog. Samma inställning hade den misstänkte. Han var likgiltig inför de brott han misstänktes för.

– När vi förhörde honom och frågade vad han tänkte om rånen sa han bara helt lakoniskt att han inte tänkte någonting, säger Ann Nyberg.

Ungdomar som rånar varandra på märkeskläder är så vanligt att det blivit normaliserat i vissa kretsar.

– Man ”bötfäller” varandra för olika oförätter, som är sanna eller påhittade, och tar helt enkelt de kläder man vill ha från den som ska sona en oförrätt, säger Anna Eriksson.

Hon och Ann Nyberg är frustrerade över att rånen ökar bland unga. De tycker att samhället borde komma in långt tidigare eftersom det går att se redan på förskolan vilka barn som stökar, bråkar och kan komma att hamna i trubbel.

– Ett barn i riskzonen är alltid på plats när det händer ”dåliga saker”, säger Ann Nyberg.

Hon påpekar att föräldrarna har en viktig roll för normbildning men att de lätt blir förda bakom ljuset.

– De har till exempel väldigt dålig koll på sociala medier och vet sällan vad deras ungar sysslar med. Men de borde fråga sig om det är rimligt att ens barn som inte har någon inkomst kommer hem med dyra märkeskläder, säger hon.

Snart väntar rättegång i rånärendet. Vägen dit har varit lång; utredningen har tagit nästan ett år. Alla brottsoffer har inte velat medverka och även deras föräldrar har många gånger varit rädda. De kan komma på förhör men de vill inte att deras barns namn ska förekomma i utredningen av rädsla för eventuella repressalier.

– Oftast är rädslan obefogad men visst kan det förekomma övergrepp i rättssak. Vi uppmanar föräldrarna att medverka i utredningen. Vi gör även klart för den misstänkte vad det innebär om han försöker höra av sig till målsäganden, säger Anna Eriksson.

Hon understryker att det är svårt att utreda brotten när varken målsägare eller vittnen vill eller får medverka.

För att skynda på läkprocessen tipsar polisen den brottsdrabbade om att det finns hjälp att få hos Stödcentrum för unga brottsoffer i kommunen. Ofta räcker ett stödsamtal där målsägaren blir bra bemött och lyssnad på. 

Medling kan vara ett annat sätt för både brottsoffer och gärningsman att komma vidare. Alla kommuner är skyldiga att erbjuda medling till lagöverträdare under 21 år. I det här fallet var gärningsmannen intresserad av att medverka i medling, vilket är en förutsättning för att den ska genomföras. Anna Eriksson och Ann Nyberg tror på medling mellan gärningsmän och brottsoffer. Brottet är begånget, skadan är skedd men det är ändå bra att reflektera över hur framtiden ska gestalta sig.

– Det är viktigt för målsäganden att känna att den här stan är min också, att slippa känna sig jätterädd. Att det finns ett framtidsperspektiv. Brottsoffret och gärningsmannen ska kunna kliva på samma buss men de behöver inte hälsa på varandra, säger Anna Eriksson.

Medling vid brott innebär att gärningsmannen och brottsoffret träffas tillsammans med en opartisk medlare för att tala om brottet och konsekvenserna av det. Syftet är att ge stöd till brottsoffret och att förebygga att gärningspersonen begår nya brott. Samtalet ska erbjuda en hjälp för brottsoffret att bearbeta händelsen. För gärningspersonen ska det ge ökad insikt om brottets konsekvenser och möjlighet att ta ansvar för gärningen gentemot brottsoffret. Medling vid brott bygger på teorier om så kallad reparativ rättvisa, där man betonar försoning och reparation av skadan snarare än kräver straff för den brottsliga gärningen.

Socionomen Emmelie Michael, arbetar i medlingsverksamheten i Uppsala
kommun. Hon säger att syftet med medling är att båda parter ska kunna gå vidare efter händelsen. Att det blir ett avslut. För vissa gärningsmän är det viktigt att få säga förlåt men det är inte alla brottsutsatta som kan ta emot ett förlåt. Hon berättar om ett fall när en kille hotade en tjej med ett pistolliknande föremål. Hon visste inte att det ”bara” var en replika och blev väldigt rädd medan han tyckte att det var en struntsak. I medlingen kunde han förstå hennes rädsla och säga förlåt. Och hon kände att hon kunde ta emot hans ursäkt.

– Syftet är att minska negativa följder av ett brott för båda parter. Gärnings-
personen ska kunna ta ansvar för sin del samtidigt som det är ett stöd för den brottsutsatta som får möjlighet att möta den som har begått brottet, säger Emmelie Michael.

Det går till så att medlaren har förmöte med varje part enskilt för att undersöka om en medling är lämplig i det enskilda fallet. Det ska finnas en genuin vilja hos gärningsmannen att gå vidare.

– Medling är ett annorlunda avslut än en rättsprocess. Som brottsutsatt får man möjlighet att ställa sina egna frågor till gärningsmannen. Då är det ingen åklagare eller advokat som ställer frågorna, säger Emmelie Michael.

Medling syftar inte till att parterna ska bli bästa vänner.

– Jag brukar säga att det är ett tufft möte. Men det är fantastiskt när två personer möts och kan prata med varandra trots det som har hänt. Man kan ta på stämningen, det är en lättnad som känns i hela rummet. Axlarna sjunker ner, säger Emmelie Michael.

Hon berättar om en misshandel på en skola mellan två killar. Den ena killen blev skallad av den andra. Båda var nervösa inför medlingen. När de skulle säga hej då efter samtalet tog de varandra i handen och gav varandra en ryggdunk.

– Det kändes som en lättnad, säger Emmelie Michael.