Den förlorade hedern

Maria Barin Aydin fyllde 19 år. Kvällen efter födelsedagen mötte hon upp sin lillebror Marino Baro som ville fira henne. De gick senare hem till Maria och kollade roliga videoklipp och åt av födelsedagstårtan som hon hade bakat. Efter att de hade fikat tillsammans högg Marino ihjäl henne med två knivar och en sax. 107 hugg och Marias liv rann ut i en blodpöl på vardagsrumsgolvet. Det var den 23 april 2012.

Knivhuggen hade utförts med sådan våldsam kraft att den ena knivens blad var kraftigt böjt. Det andra knivbladet som hittades var i tre delar och måste ha brutits av genom att kniven stötts mot något hårt, kanske ett ben i Marias kropp.

Det fanns även bitmärken på Marias ena arm från Marinos tänder, vilket visar att det pågått en kamp mellan dem.

Den erfarna rättsläkaren hade under hela sin långa karriär aldrig sett så mycket kraftigt våld på en människa.

Marino skulle snart fylla 17 år när han utförde det brutala mordet på sin storasyster. Han greps direkt på platsen och anhölls under natten. Han erkände aldrig mordet, trots att den tekniska bevisningen knöt honom till mordvapnen och brottsplatsen, utan hävdade att det var en maskerad man som trängde sig in i lägenheten, knuffade ut Marino i trapphuset för att sedan döda systern. Men förutom spåren från polis och ambulanspersonal i lägenheten fanns där bara spår efter Marinos skor.

Anne Wilkens Hiselius utreder grova brott i polisregion Syd och var en av förhörsledarna som var med under hela utredningen:

– När folk frågar mig om det finns något speciellt fall som jag kommer ihåg, är det alltid detta som kommer upp. Det var väldigt speciellt hur Marino hade ihjäl sin syster, det är inget man glömmer. De hade ju levt tillsammans som syskon.

Den rättspsykiatriska undersökningen visade att Marino varken hade någon allvarlig psykisk störning när han begick gärningen eller vid tiden för själva undersökningen. Han var fullt frisk.

Marino beskrevs av sina lärare och av sina fosterföräldrar som en trevlig och öppen pojke som hade lätt för att ta kontakt med människor och som alltid var glad och positiv. De hade aldrig sett några tendenser till våldsamhet hos honom.

Så hur kunde Marino utföra det här brutala mordet på sin egen syster?

Marino och Maria växte upp tillsammans med sin lillebror Joan i Sverige. De bodde efter föräldrarnas skilsmässa växelvis hos föräldrarna i några år, tills deras pappa år 2004 tog med barnen till Irak, utan mammans tillåtelse. Familjen är kurder från Irak och tillhör den etnoreligiösa gruppen jezidier, en förtryckt och förföljd minoritetsgrupp med en stark sammanhållning och en utpräglad hederskultur, som inte tillåter relationer utanför den egna gruppen.

Under sin tid i Irak utsattes Maria för våld, frihetsbegränsningar och hon giftes i tidiga tonår bort med en äldre man. När Maria lyckades fly från sin man och tog sig till sin mamma i Landskrona utsattes hon för allvarliga hot av såväl maken som sin pappa. Hon vägrade, trots hoten, att ta sin man till Sverige.

Det förekom även våld och hot från mammans sida i hemmet. Maria fick efter ett bråk hemma hjälp av socialtjänsten med ett boende hos en fosterfamilj och när hon inte trivdes där fick hon en egen lägenhet. 

Maria tog avstånd från hederskulturen och ville själv bestämma över sitt liv och leva som vilken ung svensk kvinna som helst. Hon festade med kompisar, hade en pojkvän och bodde själv. Allt detta bröt mot de jezidiska normerna. Hon fick därför dåligt rykte bland andra jezidier i Landskrona och kallades för hora.

År 2010, ett år efter att Maria flytt till Sverige, kom Marino efter. Maria hjälpte själv till att få hit sin lillebror, men anade inte att han kom med ett uppdrag – att ta livet av henne.

Maria tyckte mycket om sin bror och ville att deras relation skulle vara bra, men hon märkte att Marino inte hade tagit avstånd från hederskulturen. Istället hade han synpunkter på hennes sätt att leva.

Under rättegången framkom det i flera vittnesmål från personer i Marias närhet att Marino hade varit hotfull mot Maria vid flera tillfällen och reagerat kraftigt mot hennes sätt att leva och hennes vilja att få bestämma över sitt eget liv. Han kallade henne ofta hora, slog henne och hotade att döda henne. Han misshandlade även hennes före detta pojkvän tillsammans med några kompisar och de hotade att döda pojkvännen, trots att förhållandet med Maria var slut.

Marino hade ända sedan han återvände till Sverige försökt få mammans samtycke till ett nytt pass, och tio dagar före Marias död fick han passet. Planen var antagligen att återvända till Irak efter dådet. Han hade regelbunden telefonkontakt med sin pappa, som är en mäktig man i Irak. Samma dag som mordet skedde pratade han med sin pappa bara timmarna innan han mötte upp sin syster.

Familjens förlorade heder, som var en konsekvens av hur Maria valde att leva sitt liv, var i och med mordet återvunnen.

Hedersmotivet fanns med utredarna under hela utredningen. De bjöd in experter på hedersrelaterat förtryck och våld från polisen som fick komma och berätta, så att de fick en förståelse för själva hedersproblematiken.

– I tingsrätten valde vi att åklagaren skulle koncentrera sig på mordet i sig medan målsägarbiträdet Elisabeth Massi Fritz fick anföra själva hedersmotivet. Och det visade sig i slutändan bli väldigt bra, för hela den här utredningen. Det blev tyngd i ärendet på ett helt annat sätt, säger Anne Wilkens Hiselius.

Tingsrätten dömde Marino till åtta års fängelse för dådet och slog tydligt fast att motivet var att återupprätta familjens heder. Efter en överklagan till hovrätten sänktes straffet till fyra års sluten ungdomsvård, med hänsyn till hans ålder.

Marino förnekade hela tiden mordet och visade aldrig tecken på ånger.

Devin Rexvid är lektor vid Umeå universitet och forskar om hedersrelaterat förtryck och våld. Han är väl insatt i fallet och har tagit del av den riskbedömning av återfall som gjordes av Marino vid frigivningen.

– Enligt riskbedömningen uttryckte Marino att det enda som han ångrar är att han har behövt ha kontakt med polisen och offrat några år av sitt liv i fängelse. Han sa också att han inte är främmande för att bruka våld igen om det skulle behövas för att försvara sin heder, säger Devin Rexvid.

Anne Wilkens Hiselius såg aldrig tecken på ånger hos Marino.

– Men vid några tillfällen kunde jag ändå känna av att han tyckte det var jobbigt. När vi började prata om Maria och hennes skador i förhören blev Marino väldigt upprörd och känslosam över det. Han ville inte veta och inte höra om det.

För att kunna förklara hur en bror kan ha ihjäl sin syster, behöver man förstå jezidiernas normer och hederskulturen inom gruppen.

– Det som sker med pojkar i en hederskontext är att de från barnsben utsätts för en behandling som påminner väldigt mycket om hjärntvätt. De får ansvaret att övervaka och ledsaga systrar, mödrar och kvinnliga kusiner. Axlar de inte det ansvaret vet de att de blir utsatta för repressalier: alltifrån örfilar eller grövre våld och förnekande av dem som söner, till att bli bortgift eller skickad på så kallade uppfostringsresor, säger Devin Rexvid.

Motsatt blir pojkarna belönade när pappa eller andra äldre manliga släktingar ser att de sköter sina uppdrag. De rättfärdigar våldet och förtrycket mot flickor och kvinnor:

– Pojkarna intalas att de gör en god gärning när de kontrollerar, begränsar, förtrycker och bestraffar sin syster. Om de inte gör det kommer hon att få dåligt rykte och inte kunna gifta sig i framtiden. De intalas att de gör en god gärning för hela familjen och släkten också”, säger Devin Rexvid.

Det är vanligt att unga pojkar får ta på sig skulden för hedersmord eftersom familjen vet att unga får ett kortare straff. Dessutom har en ung pojke möjlighet att starta ett nytt liv efter avtjänat straff.

– Det här är ett av de fall där gärningsmannen medvetet förnekar gärningen, för man har förstått att ett hedersmotiv kan utgöra en försvårande omständighet i en svensk rättssal, vilket kan ge ett hårdare straff, säger Devin Rexvid och fortsätter:

– Men i förhållande till den egna gruppen signalerar den brutala handlingen att ”det här handlar om vår heder; nu har vi tvättat bort den svarta skamfläcken. Vi kräver tillbaka vår rätt till respekt”.

För att kunna komma tillrätta med hedersrelaterat våld och förtryck är det enligt Devin Rexvid viktigt att framför allt förskola och skola aktivt jobbar med pojkarna i hederskulturen, med deras normer och värderingar:

– Inte bara för att få dem att inte misshandla och kontrollera sina systrar, utan också för att lära dem att de är egna individer. Att de kan leva sina egna liv och inte pappornas eller släktens liv.