"Jag vet hur det är att bli slagen"

Det har varit en intensiv dag på jobbet. En våldsam kille som behövde omhändertas, en bilolycka och en husrannsakan på jakt efter vapen och efter personen skriven på adressen. Tre utryckningar för Jenny Svenningsson och hennes kollega. Som polis i yttre tjänst vet du aldrig vad som väntar.

Det visste heller inte privatpersonen Jenny den där kvällen för flera år sedan. Även om hennes dåvarande sambo ofta hade varit aggressiv, skrikit och slängt prylar genom rummet, var hon inte det minsta förberedd på knytnävslagen i ansiktet.

Inte andra gången heller, när hon puttades nerför källartrappan. Ena benet hamnade i en konstig vinkel under hennes kropp. Hon skrek ut sin smärta. Mannens svar var att sätta sig över henne och vaggande trycka med sin tyngd tills det smällde till i hennes knä.

– Jag försökte putta undan honom men han var så mycket starkare än jag. När han gick och lämnade mig där på det kalla källargolvet, tittade han på mig som att: Jaha, det gör ont, det är precis min mening.

Jenny Svenningsson är uppvuxen på landet och älskar lugnet och tystnaden, friheten i att bo en grusväg bort från andras blickar.

– Det här är mitt paradis, säger hon och lyfter upp katten Doris som buffar med pannan mot hennes arm.

Jenny är rättfram, vältränad och rör sig med bestämda kliv. Blicken är lika varm som musklerna är starka och ett skratt tycks ständigt lura i mungiporna. Hon är 47 år och inne på sitt elfte år som polis, yrket hon drömde om redan som barn. De första åren var hon lite osäker: Kunde hon vara lika spontan, pratsam och rolig när uniformen var på?

– Det kunde jag, insåg jag så småningom. Jag kan skämta och bjuda på mig själv och ändå vara professionell. I dag skulle jag säga att jag till 90 procent är samma människa när jag jobbar som jag är privat.

Att vara öppen med sitt liv, sitt jobb och sina tankar är viktigt för Jenny. Även om hon är polis, eller kanske just därför. Det är en av anledningarna till att hon för några år sedan bytte namn på sitt Instagramkonto till ”Tilltufsade polisen”. Idag är det en av en handfull populära konton som drivs privat av poliser runt om i landet. Jennys följare ökar ständigt och är uppe
i över 15 000.

– Jag skriver både om mitt jobb och mitt privatliv. För mig är det en sorts dagbok, ett sätt att bearbeta saker. Men även om jag är väldigt öppen är jag absolut inte gränslös. Men många upplever nog att de känner mig och till stor del gör de ju också det.

I vintras tog hon ett djärvt steg. Hon bestämde sig för att blotta ett djupt, personligt sår.

”Vem kan kallas stark? Vem kan kallas svag? Vilka parametrar går man på då? Jag har en hemlighet inte många vet om… bara några få…

Bara svaga kvinnor eller kvinnor med missbruk blir misshandlade… Så trodde jag fram tills en föreläsning av en kvinnlig polis på polisskolan som berättade om hur hon blev misshandlad under många år av sin man. ”Va? Hon? Stark, tuff polis.”

Så inleder hon inlägget där hon beskriver exsambons aggressioner, knuffar och slag.

– Jag var en av alla de som alltid tänkt att misshandel bara drabbar kvinnor utan dådkraft, som inte kan sätta ned foten. Och sådan var ju inte jag. Därför var föreläsningen så bra. Nu var det jag som gick ut öppet och berättade om min historia.

Precis som så många andra utsatta kvinnor försökte Jenny sminka över skadorna och påstod att hon själv trillat ner för källartrappan. Det var bara de närmsta vännerna som fick veta och så småningom också döttrarna som, understryker hon, inte är den här mannens barn.

– Ingen annan fick få reda på det, tänkte jag. Jag var ju polis! Och det konstiga är att ingen heller sa något, trots blåmärkena jag hade där under.

Att lägga märke till det som borde vara uppenbart har ett pris, konstaterar hon. Det kräver bemötande och agerande. Då är det lättare att glida undan och kanske inte ens för sig själv erkänna sina farhågor.

Själv viker Jenny inte undan, inte när det gäller sina medmänniskor. Jobbet har också gett henne gedigen erfarenhet av att möta människor i de svåraste av stunder.

– Jag vet hur det är att bli misshandlad, både fysiskt och psykiskt. Jag vet också hur ful, äcklig och värdelös du känner dig och jag tror att det här gör mig till en bra polis. Det är såklart olika i olika relationer, men jag kan ändå, i vissa jobbsituationer, säga till den drabbade att jag själv också har varit utsatt.

Hon är väl medveten om att kvinnor i alla samhällsklasser kan drabbas, inklusive poliser – tränade att agera, bedöma risker, försvara sig och, när det krävs, använda våld och vapen.

– Är det verkligen kvinnorna som är de svaga? Tänk bara på dem som utsätts dagligen, år efter år. Som har barn och måste gå upp varje morgon och orka vidare. Är de svaga?

Jenny vet hur mycket som krävs för att våga ta beslutet att lämna mannen, särskilt som hotet om hur han då ska straffa kvinnan många gånger kan bli verkliga.

– Men jag säger alltid till dem att de måste anmäla. Anmäl, anmäl, anmäl. Det är så viktigt. Som polis gör jag mitt yttersta för att hjälpa kvinnorna.

– Det riktigt jobbiga är att jag själv aldrig anmälde. Jag älskade honom och tänkte att om jag anmälde skulle jag vara tvungen att lämna honom. Vi hade ju ett helt liv ihop, med allt vad det innebär, och jag visste inte hur jag skulle klara mig utan. Samtidigt la jag en del av skulden för vad som hänt på mig själv.

För Jenny hjälpte det inte att hon var polis, tvärtom. I den här situationen var hon en utsatt kvinna, som kände skam och försökte skyla över, precis som så många före och efter henne.

– Jag kände att jag var en dålig människa och en misslyckad polis. Jag var ju dessutom rätt ny i min roll. Anmälde jag skulle alla kolleger få reda på hur jag hade det och tycka och tänka om mig.

När Jenny var tillräckligt stark stålsatte hon sig och bröt sig loss från mannen.

– I dag skulle jag inte ta en sekund av vare sig aggressivitet eller kontrollbeteende från en man. Jag hade heller inte brytt mig ett dugg om vad kollegerna skulle kunna tycka.

I efterhand har hon funderat på vad som hade hänt om en av kollegerna hade konfronterat henne med de översminkade blåmärkena. Om någon hade stått vid hennes sida kanske hon trots allt hade klarat att ta steget att anmäla.

– Jag hade ingen som stod bakom mig. Som polis försöker jag nu själv vara den personen. Stötta de kvinnor jag möter så att de vågar anmäla och se till att finnas kvar så att de inte drar tillbaka sin anmälan igen.

Responsen på Jennys Instagraminlägg förra vintern blev större än hon hade anat. Många tackade för hennes mod och öppenhet. Det var också kvinnor som skrev och berättade om sin egen utsatta situation.

– Det jag kunde göra var att vara ett känslomässigt stöd. Ge råd och, förstås,
be dem anmäla.

Men även om du som kvinna anmäler är det långt ifrån säkert att det leder till åtal eller till en fällande dom.

– Så är det tyvärr. Ändå är det fortfarande väldigt viktigt. Som polis ser jag och mina kolleger till att göra ett så bra jobb vi någonsin kan för att säkra bevis och göra bra förhör.

Ibland får hon höra att det finns en risk att bli cynisk som polis. Eller att tappa hoppet.

– Särskilt när det är barn som far illa är det jobbigt. Men hopp har jag alltid. Jag fokuserar på min bit, min roll, för att hjälpa barnen i de fall jag är inblandad i. På så sätt kan jag och mina kolleger i alla fall göra världen lite bättre.

För en tid sedan var Jenny bjuden på 18-årskalas. Två år tidigare hade födelsedagsbarnet varit ett hopp från att ta sitt eget liv. Jenny kallades till platsen eftersom hon hade varit med och kört den unga killen till BUP några månader tidigare. Nu stod han i ett träd med en snara runt halsen. Hade det hänt i en större stad hade det funnits en utbildad medlare inom polisen, tränad för situationer som denna. Nu var det upp till Jenny Svenningsson.

– Jag försökte berätta att livet kommer att bli bättre och hur ledsen hans mamma och syskon skulle bli. Utan att det lät som klyschor. För att göra det, för att nå fram, måste du ge av dig själv och där tror jag att jag hade hjälp av att jag själv har haft en depression, efter misshandeln när mitt knä small.

Jenny har lätt för att gråta, men även nära till skratt. Att skämta mycket är ett sätt att balansera upp det tunga i livet.

– Jag älskar mitt jobb och är en glad person. Så länge jag tränar och ungarna och barnbarnet har det fint mår jag bra.

Och, tillägger hon med ett leende:

– Så länge jag inte har en karl som är dum i huvudet.