"Vi vill ge barnen upprättelse"

Tre personer sitter i röda stolar

Christian Kajgård, Lena Wadsten och John Björklund arbetar som barnutredare i Halmstad. Bild: Anders Andersson

Misstänkta som blånekar, barn som inte vågar berätta. När utredarna i Halmstad håller förhör måste de ha tålamod och kunna skapa trygghet.

En barnskötare som jobbade på ”nattis” begick grova våldtäkter mot barn som han dessutom filmade. Mannen erkände brotten men ett av barnen som blivit mest utnyttjat, genom fullbordade samlag, ville inte berätta någonting.

– Hon var så arg på mig för att jag satte ”nattisfröken Micke” i fängelse. Fast han hade förgripit sig på henne såg hon honom som en hjälte, säger Inger Ohlsson, chef för brott i nära-gruppen i Halmstad. Hon vet hur svårt det kan vara för barn att prata om traumatiska händelser.

På brott i nära-gruppen i Halmstad jobbar utredarna både med barn, ungdomar och vuxna som utsätts för misshandel och sexualbrott.

En tioårig flicka sitter i förhörsrummets gröna stora fåtölj och dinglar med sina smala jeansben. Hon lyssnar uppmärksammat när barnutredaren Christian Kajgård förklarar att han brukar prata med barn om hur de har det hemma. Hennes styvpappa sitter anhållen misstänkt för att ha slagit både henne och hennes mamma. Det berättade hon för patrullen som kom till bostaden en kväll i september sedan någon hade ringt polisen.

– Kan du berätta igen. Hur märkte du att han var arg? frågar utredaren.

– Han var bara arg, han knuffade mig. Nu har du frågat samma sak fyra gånger, säger hon och låter lite uppgiven. Sedan tillägger hon:

– Polisen tog han… nu är jag rädd för att jag inte får vara med mamma.

– Jo, det får du, lovar utredaren och inser att han inte kan pressa henne mer. Hon vill inte berätta det hon sa till patrullen den kvällen och han kan inte ställa ledande frågor.

Att hålla barnförhör är en utmaning. Eftersom barnet inte är med i rättssalen
är det inspelade barnförhöret det som kommer att spelas upp i rätten. Alla fel och brister i förhöret kommer att blir belysta och synliga vid rättegången.

– Jag brukar tänka att jag redan sitter i rättssalen när jag håller videoförhöret, säger John Björklund, som har varit barnutredare i tio år och tidigare jobbade med andra grova våldsbrott.

Det går inte att ställa ledande frågor, använda suggestion eller fråga med ett påstående. Det ska vara en spontan berättelse från barnet. Det är okej att fråga om hur det är hemma men inte om din pappa slår dig. Det är det som är utmaningen.

– Ofta har det framkommit vad som har hänt och du vet till och med när det har hänt, men det kan du inte framföra till barnet i förhöret utan man får gå runt omkring och fråga: ”hur är det hemma, är pappa bra, är mamma bra, är det något dåligt med mamma eller pappa?” Då kanske barnet säger: ”Mamma slår mig”. Då säger jag: ”Berätta om ett tillfälle när hon har slagit dig.” Och så rullar förhöret igång, förklarar John Björklund.

Men det är inte alltid utredarna har en sådan tur att barnet vill öppna sig. Ibland säger barnet ingenting om händelsen som ska utredas. Det kan vara för att det känner lojalitet med sina föräldrar, är oroligt för att bli lämnat eller är rädd för att en förälder åker i fängelse.

– Sitter du i 40 minuter utan att barnet har berättat någonting alls, trots att du vet att något har hänt kan det kännas frustrerade. Men börjar jag i det läget i ren desperation ställa ledande frågor förstör jag förhöret och bevisvärdet försvagas.

Vid ett inspelat förhör kan inte försvaret ställa motfrågor till målsäganden och därför är bevisvärdet lägre på ett inspelat förhör än vid en rättegång där målsäganden är närvarande. Det försöker utredarna motverka genom att ha ett nytt förhör med barnet då försvararen är med, när de vet att ärendet går till åtal.

Att hålla förhör med barn är mycket svårare och mer komplext än att hålla förhör med en vuxen. För att bli en bra barnförhörsledare behövs utbildning, erfarenhet, fallenhet, lyhördhet och engagemang.

Det krävs också att man har förmåga att på väldigt kort tid skapa kontakt med barnet direkt när man ses för förhöret, när barnet kommer med sin stödperson.

– Det gäller att skapa en lugn och trygg miljö så att barnet känner att ”här kan jag berätta”. Men det finns inget utrymme för att dricka saft och bulle och leka på golvet, säger John Björklund.

En del barn vet inte alltid varför de är hos polisen. De har bara hämtats från skolan.

– Då inleder jag med att säga ”i mitt jobb träffar jag barn och ungdomar när någonting speciellt har hänt”. Så fortsätter man att prata om något som skulle kunna ha hänt i skolan för att sedan gå vidare till det misstänkta brottet, säger Lena Wadsten, barnförhörsledare sedan tolv år tillbaka.

Fallet med nattispedofilen fick en annorlunda avslutning fyra år senare. Då ringde flickan som hunnit bli tio år själv upp Inger och frågade om hon ville fika.

Hon och hennes mamma kom till stationen med en butterkaka och flickan sa: ”Nu har jag berättat för dem på BUP.”

– Det tog flera år innan hon kunde berätta vad hon hade varit med om. Och jag kände glädje över att hon till slut hade bearbetat händelsen, säger Inger Ohlsson.

Totalt hade fyra barn utnyttjats på ”nattiset” och mannen dömdes till sluten psykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

Det är inte bara små barn som är svåra att förhöra. Även barn med neuropsykiatriska diagnoser är en utmaning. Ibland vet förhörsledaren om vilken diagnos barnet har och ibland inte.

– Jag träffade en liten kille, som föräldrarna sa var ”lite orolig”. Han kröp runt som en kanin på golvet under hela förhöret. I det läget gäller det att ha en förståelse för diagnosen, säger John Björklund.

Lena Wadsten berättar om en flicka som bara kunde prata med polisen om hon hade sin katt med sig i förhörsrummet.

– Ett annat barn fick sitta på golvet och mata en av våra tjänstehundar med torrfoder för att förhöret skulle kunna genomföras.

Hon säger att det kan vara frustrerande när ett barn berättar om hemska upplevelser av misshandel och förtryck och sedan säger: ”Du får inte berätta för pappa och mamma för då kanske de kommer i fängelse.”

– Då känner jag nästan att jag lurar barnet för det kan jag ju inte garantera. Vi måste ju utreda brottet, säger Lena Wadsten.

Hon berättar om ett ärende där mamman och pappan torterade sina fem barn. Tre syskon berättade för polisen och två teg. Det slutade med att alla barnen blev omhändertagna och föräldrarna fick långa fängelsestraff. Själv var Lena helt utpumpad efter ärendet och fick göra något annat ett tag. För att sedan komma tillbaka med ny energi.

Ju äldre barnen blir desto mer förstår de konsekvenserna av sina berättelser. Det kan vara lättare för barnet att berätta för fritidspersonalen än för polisen. Fritidspersonalen har en skyldighet att göra en orosanmälan till socialtjänsten. När sedan fallet kommer till polisen är det inte säkert att barnet vill berätta om vad som har hänt. Det innebär att vissa fall läggs ner eftersom det inte finns en berättelse direkt från barnet. Om bevisningen inte bedöms hålla i en rättegång kommer inte åklagaren att väcka åtal.

– Det är så det kan vara. Men man får hoppas och tro att det blir en förändring i familjen eftersom socialtjänsten i alla fall är inkopplad, säger Lena Wadsten

Andra ärenden blir framgångsrika trots att den misstänkte blånekar. Om barnet kan berätta detaljerat och det finns bra stödbevisning kan ärendet gå till åtal och få en fällande dom.

– Då känns det verkligen bra att barnet fått gehör för sin berättelse och en upprättelse för brottet trots att den misstänkte förnekar allt. Det är någon helt annat än när de säger: ”Jag berättade, men ingenting hände”, säger John Björklund.

Det är inte ovanligt att sexualbrott mot yngre barn pågår under en länge tid. Det finns barn som har normaliserat övergreppen.

– När man har fått ett sådant ärende till fällande dom och har hjälpt till att bryta ett destruktivt mönster känns det bra.

Lena Wadsten berättar om ett misshandelsärende som fick ett bra slut. Det var en pappa som misshandlade sin dotter regelbundet och dömdes.

– Han berättade att relationen blivit mycket bättre på grund av polisutredningen och det höll dottern med om. Utredningen bidrog till att bryta ett destruktivt mönster.

Det är ingen skillnad på ett förhör med en vuxen och ett barn rent juridiskt. Det krävs en lång sammanhängande berättelse med mycket detaljer. Men det går inte att kräva av en treåring. Utredarna i Halmstad förhör bara undantagsvis barn som är yngre än fyra år.

För att ett sådant ärende ska ha någon framgång i domstolen krävs stödbevisning, som dokumenterad skada, någon som har sett skadan. Själva brottet är det väldigt sällan någon som bevittnar. Om det skulle vara så, är en anhörig som sett något inte skyldig, enligt rättegångsbalken, att medverka i förhör eller avlägga vittnesmål i en rättegång.

Ett barnärende initieras ofta av att polisen får in ärendet från socialtjänsten, som i sin tur har fått in en anmälan från till exempel en förskola där ett barn har berättat att det blir slaget hemma. Direkt när en anmälan skrivs in får en åklagare bestämma om att inleda förundersökning och ge direktiv om att en särskild företrädare ska utses av tingsrätten. En särskild företrädare är en advokat som går in som vårdnadshavare rent juridiskt och tar vara på barnets rätt under utredningen.

– Om man under utredningens gång vill göra en läkarundersökning kan inte föräldrarna säga nej eftersom särskilda företrädaren är vårdnadshavare, förklarar John Björklund.

Sedan planerar utredaren in förhöret så att en förskolepersonal kan följa med barnet till polisen och att åklagare, socialtjänsten och särskilda företrädaren är med och lyssnar på förhöret i ett annat rum. Det är inte ovanligt att åklagaren beslutar att det går att höra föräldrarna direkt efter.

Beroende på vad som framkommer har det hänt att barnet omhändertas direkt. Om barnet redan är omhändertaget är det inte lika bråttom men polisens åtgärder ska ändå ske med skyndsamhet. Det finns ett tidskrav att barnet ska vara hört inom 14 dagar från anmälan och utredningen ska var klar inom tre månader.

– Det hinner vi inte alltid men är något vi strävar efter, säger Lena Wadsten.

Utredarna säger att misshandel är det vanligaste brottet barn utsätts för och menar att det finns ett stort mörkertal.

– Många barn agas i uppfostringssyfte. Ett par örfilar tycker föräldrarna inte är något konstigt: ”Så blev jag själv uppfostrad och jag har inte tagit någon skada”, kan de säga, säger John Björklund.

Barn blir också slagna med föremål som skohorn eller med pinnar. Ofta är det inte stora skador utan man blir röd på rumpan utan att det syns utanpå. Våldet uppmärksammas först när klassen till exempel pratar om barnkonventionen. Då någon säger: ”Jag blir slagen hemma”.

Ett stort mörkertal är också sexualbrott bland unga. Utredarna ser att våldtäkter där man har träffats på fest eller via internet ökar. Många ser inte faran. De har träffats på internet och stämmer träff i en lägenhet. Få av dessa våldtäkter leder till fällande domar.

John Björklund berättar om ett fall han utredde i fjol som resulterade i fängelse. Två killar våldtog och misshandlade en berusad jämnårig tjej på en krogtoalett. De filmade övergreppen med sina mobiltelefoner och kunde därför dömas till fängelse för grov våldtäkt.

– Målsägaren fick upprättelse och gärningsmännen fick sona sina brott.
Det kändes bra, säger John Björklund.

Hälften av ärendena som brott i nära- gruppen utreder rör vuxna misstänkta och målsägare. De ärendena är lättare att utreda eftersom vuxna kan berätta och det kan finnas annan bevisning som till exempel dagboksanteckningar och foton på skador. Utmaningen är i stället att målsägaren ska vilja medverka. Det är inte ovanligt att en kvinna gör en anmälan men när hon en vecka senare kommer in till polisen på förhör har hon ångrat sig och vill inte längre medverka.

– Om det är en kvinna som inte vill medverka, håller jag alltid ett motiverande samtal här på kontoret. Man ska inte bara kunna säga på telefon att man vill dra sig ur, säger Inger Ohlsson.

Våld i nära relation är komplext. Kvinnan vill ofta att mannen ska sluta slå, inte att han ska hamna i fängelse. För att en kvinna ska anmäla personen hon lever med måste hon nästan ha bestämt sig för att separera.

– Jag kan inte säga att ”Jag tycker att du ska ta din väska och sticka för han är ju en skithög, hur mycket ska han göra mot dig?” Istället säger jag att jag av erfarenhet vet att när han väl har börjat att slå kommer han antagligen att fortsätta. Vid första slaget går man över en tröskel. Tyvärr fortsätter han ofta att slå sin nästa partner också, säger John Björklund.

Utredarna menar att polis och åklagare tidigare har sett för lätt på brotten i nära relation, man har inte gått vidare och vänt på alla stenar och försökt få målsägaren med på tåget. Förr lade man snabbt ner ärendet men istället måste man jobba med målsägaren. Här spelar ett målsägarbiträde en viktig roll. Och har man målsägarens berättelse på video och det finns stödbevisning driver åklagaren ärendet trots att målsägaren inte vill medverka.

Trots emotionellt och juridiskt svåra ärenden trivs utredarna i Halmstad.

– Vi har väldigt god gemenskap på avdelningen och en förstående chef. Om det är för mycket kan vi säga det till henne. Ibland behöver man en paus, säger Lena Wadsten.

– Vi vill ju verkligen hjälpa de utsatta. Det är ofta sköra personer som inte har förmåga att själva slå näven i bordet. Blir du slagen av din man och det kommer till vår kännedom kanske vi kan förhindra en dödlig utgång, säger John Björklund. 

Utbildning till barnutredare

  • Alla som jobbar med barnutredningar ska ha särskild utbildning.
    Den första steg 1-utbildningen är på tio veckor. Det är en grundläggande utbildning som både barn- och ungdomsutredare går.
  • Steg 2-utbildningen är sedan mer inriktad på barnförhör. Förhör med barn måste göras av en särskilt utbildad förhörsledare.
Till toppen