JavaScript är inte påslaget i din webbläsare. Vi rekommenderar att javacsript är aktiverat i webbläsaren, för bästa användning av webbplatsen.

"Det syns inte alltid utanpå"

Polis utanför ingången till akutmottagningen vuxenpsykiatri +2

  • Polis utanför ingången till akutmottagningen vuxenpsykiatri
    Stefan Siesing, yttre befäl i Uppsala. Bild: Minna Ridderstolpe
  • Polisman utanför ett äldreboende.
    Polisen ska hämta en självmordsbenägen man på ett vårdhem. Hundföraren Jonas Karlsson vaktar nedanför fönstren om mannen försöker fly. Bild: Minna Ridderstolpe
  • Kvinna framför datorskärmar på polisens telefonväxel
    "Ofta är det samma personer som ringer in" säger Maria Lundberg på polisens kontaktcenter i Karlstad. Bild: Lars Hedelin
Bild /3

När allt fler människor mår allt sämre psykiskt, är det ofta polisen som möter dem först – på gatan, i telefon och på polisstationen. En vardag som kräver fingertoppskänsla.

Killen gav dem en kram och tackade nej till skjuts. Polisen Stefan Siesing och hans kollega hade just avlägsnat honom från en restaurang i Uppsala där han hade fört liv och pratat i telefon, ensam vid sitt bord, så att han störde de andra matgästerna. Killen var känd kriminell, saknade bostad och bodde hos kompisar. Han var blåslagen i ansiktet, hade bråkat med sina bröder sa han. Poliserna frågade hur han mådde egentligen. Det är lugnt, försäkrade han, nästan sprudlande glad. Nu skulle han ta en taxi till sin farmor i ett villaområde intill sa han.

Några timmar senare slutade Stefan Siesing sitt pass och passerade samma villaområde med bussen hem. På håll såg han blinkade blåljus vid järnvägen. En dålig känsla spred sig i magen.

Ett larm om misshandel, en narkotikapåverkad person eller någon som tänker ta sitt liv. Utan att det alltid syns i statistiken är ofta den gemensamma nämnaren olika slags psykisk ohälsa eller neuropsykiatriska diagnoser. ”Det är grunden till alla våra jobb”, som en polis uttryckte det. Många nya poliser förvånas över hur många människor de möter som mår dåligt. 

Ofta missbruk och psykisk ohälsa

Yttre befälet Stefan Siesing har varit polis i femton år. Vi åker med honom på ett dagpass och får larm om en stökig kvinna på Stadsmissionens dagöppna härbärge vid Mikaelskyrkan. Missbruk och psykisk ohälsa går hand i hand, personer som mår dåligt självmedicinerar sig med olika droger – och droger leder till sjukdom och psykoser.

– Många som kommer hit har haft en svår uppväxt, kanske hamnat mellan stolarna utan att få hjälp, säger Stefan Siesing.

Härbärget ligger centralt i Uppsala och sedan i våras har polisen fått rycka ut allt oftare. Dagen innan hämtade de en hel släpvagn stulna cyklar. Då satt en kvinna och injicerade öppet på kyrktrappan.

Polisen misstänker att en person säljer droger på plats. Kvinnan som bråkat förs till polisbilen under högljudda protester.

Kör suicidala till psykakuten

På ett korttidsboende för dementa ligger en man ihopkrupen i sin säng och blundar.

– Nu får du följa med, vi ska köra dig till sjukhuset. Läkaren säger att du behöver det, säger en av poliserna och böjer sig ner. Mannen rör sig inte, fortsätter blunda. Under natten har han försökt att skada både sig själv och personalen.

Stefan Siesing känner på fönstret så att det är låst, om mannen skulle försöka fly.

–Vi ska inte göra dig illa, vi vill bara hjälpa, fortsätter hans kollega, men får ingen kontakt. Sköterskorna hämtar en rullstol och tillsammans får de ner mannen i hissen ut till polisbilen på gatan.

Sedan får han skjuts till akutmottagningen på Akademiska sjukhusets psykiatriska avdelning. Polisen kan bocka av ännu en handräckning. Den här blev odramatisk.

– Tonläget är oerhört viktigt. Hur man pratar kan vara skillnaden som gör att personen inte får ett utbrott. Det är så tråkigt om det slutar med brottningsmatch, säger Stefan Siesing.

I Uppsala är det polisen som åker på suicidlarm, men det ser olika ut i landet. Stockholm har en så kallad psykambulans med psykiatrisjuksköterskor sedan flera år.

I region Syd har polisen en överenskommelse med landstingen att en vanlig
ambulans ska ta ärenden som inte bedöms bli stökiga, eftersom det i grunden handlar om sjukdom.

Stefan Siesing tycker att polisen behövs i många fall.

– Man vet aldrig om personen blir våldsam, säger han.

Samma personer körs om igen

Han tycker att polisen får bra verktyg med sig från polisutbildningen och bra vidareutbildning inom polisiär konflikthantering, Polkon. Samtidigt har han känt samma frustration som många poliser; att de kör samma personer gång på gång till psykakuten, de släpps ut och sedan träffar polisen på dem igen nästa dag. Några gånger har han varit bestämd mot läkaren, sagt att nu är beslutet ditt – jag vill inte plocka upp den här personen från spåret.

– Ingen ur allmänheten ska heller behöva se någon hoppa, det är inte roligt, säger han.

Men sedan polisen i Uppsala startade ett samarbete med psykiatrin har det blivit färre ”backjobb” tycker han. Ärenden som har gått fel diskuteras och rutiner förbättras.

Flyktingar och studenter mår dåligt

En grupp som utmärker sig när det gäller psykisk ohälsa är nyanlända. De har ofta traumatiska erfarenheter. När flyktingmottagandet var som störst för några år sedan mötte Stefan Siesing många ensamkommande unga killar som satt sysslolösa och apatiska på boenden.

En annan grupp är studenter, som det finns tusentals av i Uppsala. Vissa studentadresser har polisen varit återkommande på.

– Det är unga personer som har flyttat hemifrån, ryckts ur sitt sammanhang och många känner sig ensamma, säger han.

Svårt när någon har bestämt sig

När en person själv ringer polisen och hotar om självmord är det ofta ett rop på hjälp, i bästa fall – och oftast – går det att hindra dem.

– Andra som har bestämt sig bara gör det, då är det anhöriga som ringer, säger Stefan Siesing.

Så vad hade hänt när Stefan Siesing såg blåljusen vid järnvägen, då för några år sedan?

Jo, någon hade mycket riktigt hoppat framför tåget. Ett befäl i tjänst ringde Stefan Siesing och frågade om killen de hade avlägsnat från restaurangen tidigare. Vad hade han för keps? Vad hade han för tröja? Först då kopplade Stefan att det var samma kille. Han som verkat så upprymd på kvällen, och inte tidigare visat tecken på att må så dåligt. Stefan förstod att det varit killens sista måltid och att hans humör var tecken på att han hade bestämt sig.

Stefan Siesing och hans kollega rannsakade sig själva, frågade sig om de kunde gjort något annorlunda, kanske frågat ännu mer hur killen mådde? Men när någon vill dölja det är det svårt.

– Det kändes tungt och jag har lärt mig att vara ännu mer vaksam. Det syns inte alltid utanpå hur någon mår, säger han.

Samarbetar nära med psykiatrin

I Uppsala har polisen jobbat aktivt för att samarbeta bättre med psykvården.

För ungefär två år sedan startade de en arbetsgrupp med chefer från polisen och Akademiska sjukhuset som träffas fyra gånger per år. Sedan tidigare fanns ett liknande samarbete med den vanliga akutmottagningen.

Andrew Tomkinson, gruppchef på regionledningscentralen, är representant från polisen.

– I region Mitt sker i snitt sex självmordsförsök per dygn, det finns väldigt många som mår väldigt dåligt. Det är ett samhällsproblem och från polisen måste vi göra vad vi kan. Samarbetet är ett sätt, säger han.

På mötena diskuterar gruppen läget i stort, till exempel hur bemanning inför
semestrar påverkar båda parter. Men framför allt pratar de om avvikelser,
händelser där samarbetet inte fungerat som det ska.

– Vi lyfter ärenden på verkstadsnivå, där antingen poliser i yttre tjänst eller personal på psykiatrin haft synpunkter på hur de har skötts, säger han.

Kan återkoppla till personalen

Syftet är att inte upprepa misstag men också att skapa förståelse mellan yrkesgrupperna. Efter mötena kan Andrew Tomkinson återkoppla direkt till de inblandade poliserna. Ofta handlar det om en patrull som upplever att läkaren inte gjort en korrekt bedömning.

Han ger ett exempel från i vintras där en person försökte hoppa från en viadukt, fick åka ambulans för sina skador och sedan kördes av polis till psyket. Dagen efter släpptes personen ut, hoppade igen och dog. Händelsen väckte förstämning hos polisen och togs upp på nästa avvikelsemöte. Cheferna på sjukhuset förklarade att de följt alla rutiner och tagit fram en plan tillsammans med personen och anhöriga, men att det inte räckt. Efteråt anmälde de sig själva.

– Psykiatrin tog det inte med en klackspark. Att poliserna får veta det kan minska frustrationen, även om vi förstås alla blir berörda, säger Andrew Tomkinson.

Åt andra hållet kan vårdpersonalen ha synpunkter. En gång hittades till exempel en fickkniv hos en intagen trots att polisen hade visiterat honom.

– Då mejlade jag patrullen och påminde om att vara mer noggranna nästa gång, lika mycket för deras egen säkerhet eftersom de haft personen i baksätet.

Ringer psykakuten i förväg

Gruppen har också kommit överens om nya gemensamma rutiner. Numera ringer regionledningscentralen alltid psykakuten när en patrull är på väg dit med en person som ska tvångsomhändertas. Då har de en läkare förberedd eller åtminstone på väg när polisen kommer, vilket spar tid åt patrullen. I sin tur gör polisen alltid en utökad skyddsvisitation för att personen inte ska ha med sig något farligt in.

Polisen har också bjudit in en ansvarig läkare som har träffat vakthavande befäl och förklarat vilka bedömningsgrunder och regler psykiatrin har att följa. Precis som polisen får de inte låsa in folk hur som helst, och har sina egna rutiner, metoder – och kompetens.

– Hon gav en tydlig bild av att frågan inte är enkel, men att polisen måste lita på att läkarna kan sitt jobb. Det ser inte snyggt ut om en patrull står och säger att psykiatrin har svängdörrar framför anhöriga eller i en vänthall. Det hjälper inte att ifrågasätta varandras kompetens, vi måste samarbeta, säger Andrew Tomkinson.

Vill anmäla troll i garderoben

På polisens kontaktcenter, PKC, i Karlstad jobbar Maria Lundberg som operatör sedan tre år tillbaka. Hon svarar på samtal till 114 14 där inringaren vill göra en polisanmälan eller lämna tips. Ibland ringer personer som hon märker inte är riktigt friska.

– De kan säga att någon pratar i elementen, att någon lagt spottloskor i deras mjölk eller att det bor troll i garderoben, säger hon.

Ibland vill de göra en polisanmälan och tror ofta att en särskild person ligger bakom. Trots att det verkar vara uppenbara fantasier måste Maria Lundberg upprätta en anmälan, polisen får inte neka någon det. Men hon kan vara rak och säga att polisen inte kommer jobba stenhårt med ärendet.

– Det kan ibland kännas frustrerande att jag och en förundersökningsledare ska lägga tid på något sådant, att det skickas ut papper och kostar pengar, när nästa på tur i telefonkön ska anmäla något på riktigt, säger hon.

En del vill att någon lyssnar

Det finns några personer som ringer återkommande, och när de inte ringer på ett tag kan hon tänka att de kanske fått medicin och mår bättre.

Andra som ringer pratar utan sammanhang och vill mest att någon lyssnar. Då har de lärt sig att ringa 114 14.

– Om de inte säger uttryckligen att de vill anmäla något brukar jag lyssna en stund och säga ”ok, då har jag hört vad du har sagt” innan jag avslutar samtalet. De blir inte hjälpta i längden, men det dröjer ett tag innan de ringer igen.

Personer som hotar att ta livet av sig ringer oftast 112 och hanteras av regionledningscentralen, RLC, men det händer att även PKC får in sådana samtal. När Maria Lundberg handledde en ny kollega var det första samtalet en suicidal tjej. Maria Lundberg ringde RLC på en telefon bredvid och kollegan frågade om tjejen inte ville prata med en riktig polis när hon kände så, sedan kunde de koppla över samtalet.

En del berättar om självmordstankar när de ringer för att göra en anmälan. Det kan till exempel vara kvinnor som skäms för att de lurats att sätta över en massa pengar till en sol-och-vårare på internet, eller män som onanerat framför webbkameran och lurats att betala pengar för att inte bli avslöjade.

– Dem får man prata med en stund utöver anmälan, kanske säga att det har hänt fler. Det tar inte så mycket tid att vara medmänsklig. Vi försöker också hänvisa dem vidare, säger Maria Lundberg.

Försöker hänvisa vidare

Det svåraste är när hon känner att hon inte kan hjälpa till. En kvinna som har ringt flera gånger brukar gråta och prata på dålig svenska om ”ett barn i magen”. Maria Lundberg försöker förstå och hänvisa till sjukvården men vet inte om det går fram.

– Hon verkar prata om något som har hänt förut, men fortfarande plågar henne.

Överlag tycker Maria Lundberg att hon och kollegorna har verktygen och är bra på att ta folk som ringer in. De hanterar personer med starka känslor hela tiden, inte bara psykiskt instabila. Att hon har telefonen som ett filter mellan sig och inringaren tycker hon är skönt, särskilt när folk är aggressiva.

– Jag är imponerad av alla kolleger inom polisen som möter dem ansikte mot ansikte.

Dramatiskt i polisens receptioner

När luckorna i landets polisstationer öppnar för dagen vet medarbetarna inte vilka besökare som väntar – ibland blir det dramatik. Det har hänt att personer har försökt tända eld på sig eller strypa sig med telefonsladden. Arga rättshaverister kommer in och diskuterar högljutt. Någon som misstänker att den blir förgiftad vill lämna in bajsprov.

Owe Sörensen började jobba i reception första gången år 2000, nu är han i Skärholmen. Tidigare jobbade han i Flemingsberg och på hans första dag där hörde han en kollega skrika ”Gud, nej!”. Hon hade vänt ryggen till någon sekund och då gjorde en kille ett smidigt parkourhopp in genom luckan, till deras sida. Owe gjorde sig beredd att få ner killen, men han var inte aggressiv utan hade vanföreställningar och trodde att han var förföljd.

En patrull kom och körde honom till psykiatrin. Efter det skärptes rutinerna.

Tror att de utsätts för strålning

En vanlig typ av besökare med psykisk ohälsa är personer som tror att de är utsatta för någon form av strålning och ofta misstänker de sin granne. Owe Sörensen och hans kolleger försöker prata på deras nivå, så att det inte väcker ilska och ofta kan personerna gå därifrån nöjda.

Det kan också vara äldre, ibland dementa, personer som tror att någon har tagit sig in till dem med nyckel och tagit något. Det kan ha hänt på riktigt, så Owe Sörensen är försiktig med att döma. Men när han ställer följdfrågor har anmälaren ofta svårt att svara ordentligt, vilket är ett varningstecken.

Ett fall som satte spår hos Owe var en återkommande besökare, en tjej vars pojkvän satt på häktet. Tjejen brukade komma utklädd, föra liv och polisanmäla både poliser och tingsrätten. När en handläggare i ärendet jobbade tillfälligt i receptionen tog tjejen reda på hennes adress och hotade med att hälsa på henne. En annan gång tog hon rygg på några in i polishuset och lyckades lägga en påse kläder i ett skåp. Då uppträdde hon så normalt att ingen reagerade.

– Bara tänk om hon gjort något farligare. Lärdomen är att man ska ta hot från en sådan person på allvar, säger Owe Sörensen.

Gillar att hantera olika människor

Precis som poliser på gatan blir receptionspersonal som jobbat ett tag bra på att ta folk och läsa av människor. Själv tycker Owe Sörensen inte att det är påfrestande att möta personer med psykisk ohälsa. Han kan bli frusterad över onödiga anmälningar som måste skrivas. Men att hantera olika människor, vare sig de är psykiskt sjuka eller bara arga, tycker han är vad som gör jobbet utmanande i positiv bemärkelse.

– Att använda sina kunskaper och lyckas ta ner personerna på jorden på bästa sätt, så att det inte urartar och blir stökigt, det känns bra, säger han. 

Läs även: Fler utbildas i psykisk ohälsa  

Till toppen