Mer terror kräver mer styrka

Två poliser i grön klädsel sitter böjda över en kollega som fallit ihop på cementgolvet med förvridet ansikte.

– Argh…aj, flämtar han.

– Berätta vad som har hänt! Var det länge sedan? Kollegerna känner igenom hans kropp och binder ihop benen med svart tejp som de har redo hängande
i västen.

Några meter bort halvsitter en annan skadad polis som får hjälp att stoppa en blödande skottskada på benet med en gasbinda. Han stönar först av smärta men så skrattar han till och avslöjar att den här gången handlar det tack och lov bara om skådespeleri. Låtsasblodet rinner mot avloppsbrunnen.

Det är sjukvårdsövning i garaget hos nationella insatsstyrkan. Sjukvårdare från Försvarsmakten håller i en tredagars utbildning för att höja grundkunskaperna om akutsjukvård hos operatörerna, som insatspoliserna kallas, och förbereda dem för ett värsta tänkbara scenario. Konceptet är amerikanskt och är hämtat från Afghanistan där man såg vilka åtgärder som var viktigast för att skadade soldater skulle överleva. Nu får poliserna bland annat lära sig stoppa massiva blödningar för att kunna rädda livet både på varandra och utomstående.

Stämningen är koncentrerad men ändå lättsam trots allvaret i uppgifterna. Den här gången är det gruppen ”Charlie” med forcerare som utbildas.
I vanliga fall är de experter på att bryta sig in snabbt, både mekaniskt och explosivt.

Gruppen samlas runt instruktören från försvaret som resonerar kring att mäta puls.

– Tänk på att 90 i puls är väldigt högt om det är en kollega. Er population kan ju ha neråt 45 i vilopuls, säger han.

Några i insatsstyrkan är redan särskilt utbildade sjukvårdare. En av dem, Paul, jobbar egentligen i fordonsgruppen men hjälper till under dagen.

– Det är viktigt att fler i gruppen kan det här, i väntan på ambulans. Ibland kan den civila sjukvården inte gå in direkt om det är en hotfull situation, säger han.

Som sjukvårdare i gruppen lägger han tid på att träna svåra medicinska situationer och praktiserar två veckor per år på en akutavdelning eller ambulans. Ändå hoppas han på att inte behöva använda sina färdigheter på jobbet.

– Ju mindre jag behövs desto bättre. Samtidigt känns det bra att kunna hjälpa till om något händer. Men jag såg fler skador som vanlig ingripandepolis, vid olyckor och skjutningar, säger Paul.

Hanterar allvarliga situationer

Nationella insatsstyrkan är Sveriges yttersta polisiära resurs. De ska, som det står i regeringens strategi mot terrorism, hantera situationer som är så allvarliga, ovanliga eller riskabla att de inte går att hantera inom den vanliga polisverksamheten. Huvuduppgiften är att bekämpa terrorism operativt.

Operatörerna har specialkompetens och särskild utrustning för att klara extra svåra miljöer och hantera farliga personer. Här finns grupper med bland andra prickskyttar, hundförare, dykare och experter på vertikal höjdförflyttning, att kunna ta sig in där det behövs med rep och andra verktyg.

Deras uppdrag kan vara allt från insatser till havs, till att spana på och gripa misstänkta terrorister eller att snabbt ta sig in och säkra bevis innan en misstänkt gör sig av med dem, till exempel raderar en hårddisk med barnpornografi.

Ungefär hälften av operatörernas arbetstid består av skarpa uppdrag. De flesta uppdragen kommer från Säkerhetspolisen. Många av de grova rån och narkotikaärenden som nationella insatsstyrkan hanterade tidigare har de regionala insatsstyrkorna tagit över sedan de infördes i hela landet vid polisens omorganisation.

Andra hälften av tiden är fortbildning och övning. De tränar både sin grundförmåga, saker som alla ska kunna, och den egna specialistkompetensen.

Svåra tester för att antas

Paul började på nationella insatsstyrkan för sju år sedan. Bara hans närmaste vet var han jobbar. Om andra frågar brukar han säga ”polisen” eller ”Noa”, nationella operativa avdelningen. Han sökte hit för att testa sig själv och visste inte så mycket om vad arbetet innebar, mer än vad några han kände på piketen hade berättat. Han gick vidare till det tio dagar långa slutprovet där hans uthållighet, kämpaglöd och förmåga att samarbeta testades. De sökande får utföra uppdrag under svåra förhållanden.

– Man bryts ner och är trött, kall, blöt och hungrig. Det går inte att veta i förväg om man kommer att klara det. Man får inte heller veta under tiden hur man ligger till. Den ovetskapen var värst, säger Paul.

Sliter på kroppen

När Paul blev antagen insåg han hur komplex verksamheten är och hur mycket alla ska kunna. Något av det svåraste är de marina uppdragen, tycker han. Insatser ute till havs, nattetid, där man klättrar på höga vajersteg ger stresspåslag.

– Men det är tudelat, för det är spännande också, säger han.

En nackdel med jobbet är att det sliter hårt på kroppen. Själv har han precis varit på magnetröntgen för sitt knä.

Trots alla farliga situationer brukar han inte känna sig rädd. Han går in i en professionell roll och blir lösningsfokuserad.

– Jag är trygg med att mina kolleger är sjukt grymma på det de gör och jag försöker tänka på nyttor snarare än faror. Som när vi grep en farlig person tidigare i veckan, då gjorde vi nytta, säger han.

Ofta blir deras uppdrag inte kända för allmänheten.

–Det är inte ett jobb för den som vill ha publik uppmärksamhet, säger han.

Andra poliser först på plats

Insatsstyrkan tränar på många terrorscenarion men de kommer troligen inte vara först på plats när det händer, som vid attacken på Drottninggatan i Stockholm 2017. Då var det ingripandepoliser som sprang först mot faran, började söka efter gärningsmän inne på Åhléns och senare grep terroristen vid en bensinstation i Märsta.

Dagens terrorattentat är av en annan karaktär med snabbare, mer oförutsägbara förlopp än när insatsstyrkan bildades. Istället för långdragna gisslansituationer handlar det om snabba attacker i miljöer med mycket folk.

Därför är polisens förmåga att hantera terrorattentat numera uppbyggd i flera nivåer. De flesta poliser i yttre tjänst är tränade i att stoppa pågående dödligt våld och kan snabbt få tillgång till förstärkningsvapen och förstärkt skyddsut-
rustning. Utöver det finns regionala insatsstyrkor och nationella insatsstyrkan.

Paul tillhör fordonsgruppen, ”Bravo”. Han kör både större fordon och motorcykel och skjutsar kolleger när det behövs vid till exempel spaningsuppdrag. Efter attacken på Drottninggatan körde han och en kollega förbi trafikstockningen på motorcykel för att ge ledningen en bättre lägesbild.

– Vi tog oss runt enkelt och såg att ryktena om skottlossning vid Fridhemsplan och Mall of Scandinavia inte stämde, säger han.

Att det var en vanlig polispatrull som grep terroristen är inget som grämer honom.

– När jag hörde det kände jag bara att det var skönt att han var gripen. Vi är ett blått lag och alla gör sitt yttersta för att trygga tredje man, det spelar ingen roll vem som gör handpåläggningen. De bedömde att de klarade situationen och då behöver inte vi ta över, bara för att det är stämplat som ett visst brott, säger Paul.

Letar medarbetare utanför polisen

En försommarkväll har ett trettiotal unga män och en kvinna samlats i aulan på Sörentorp i Solna för informationsmöte inför höstens ansökningsperiod. Polisen ska växa och den nationella insatsstyrkan behöver också bli fler. Allt fler ärenden har koppling till terror och polisen behöver stärka sin förmåga att vara snabbt på plats. Hur många som ska anställas beror på hur många som klarar antagningsproven. Hittills har alla som blivit godkända anställts, eftersom de aldrig varit fler än antalet lediga platser.

När rekryteringsansvariga Gustaf och Oscar frågar åhörarna hur många som kommer från Försvarsmakten räcker ungefär hälften upp handen. Underlaget inom polisen räcker inte till, så sedan förra rekryteringsomgången har nationella insatsstyrkan fått möjlighet att gå utanför polisen och låta vissa medarbetare från Försvarsmakten, Tullverket och Kust-
bevakningen söka in. De som blir uttagna får gå en komprimerad polisutbildning under ett år, följt av ett halvårs aspiranttjänstgöring. Efter godkänd examen börjar grundutbildningen hos insatsstyrkan.

– Bara avbryt med frågor, ni militärer är så väluppfostrade – här är vi poliser! skojar Gustaf.

På whiteboardtavlan listar han det som åhörarna vill veta mer om: den operativa verksamheten, att kombinera jobb med familj, arbetstider, kravprofil och tjänstgöringsplatser. Han startar en powerpointpresentation och berättar bakgrunden till att nationella insatsstyrkan bildades: en rad svåra händelser på 1970- och 80-talet som polisen inte var rustad för, bland annat Norrmalmstorgsdramat och ockupationen av västtyska ambassaden.

– Kulmen var mordet på Olof Palme 1986. Hur många av er minns när det hände? frågar Gustaf.

En eller två i publiken räcker upp handen. Resten var för små eller inte ens födda.

– Okej, men ni har säkert hört om vilken rädsla och osäkerhet det skapade, en känsla av att hela samhället och dess institutioner var i gungning, säger han.

Skyddar demokratiskt samhälle

Han visar en bild på några barn på en sommaräng och menar att den symboliserar en slags målbild för nationella insatsstyrkans arbete. Alla ska få växa upp i en demokrati och rättsstat, känna sig trygga och leka i gräset. Eller gå på en skolavslutning där stora och små sjunger in sommaren tillsammans.

– Ingen ska få komma och förstöra så att vi inte vågar samlas på det viset. Vi ska få leva i det samhälle vi själva väljer, det är vad vi skyddar, säger Gustaf.

"Anpassat konfrontera"

Oscar förklarar nationella insatsstyrkans vision: ”Tillsammans ska vi värna de värden vi är satta att skydda. Genom att anpassat kunna konfrontera vem som helst, när som helst, var som helst”.

”Tillsammans” handlar om lagarbete och lojalitet.

– Vi löser problem tillsammans och kan lita på att kompisen skyddar ens liv, det är jätteviktigt för oss, säger Oscar.

Att ”anpassat konfrontera” är den tjänst de är specialister på och erbjuder till dem som begär deras biträde. När jalusiet till butiken rullar upp och alla vet att en beväpnad terrorist väntar där inne, något som hände franska kolleger vid en judisk affär i Paris häromåret – då ska insatspoliserna vara beredda att gå rakt in.

”Anpassat” betyder att skräddarsy lösningar till olika uppdrag och använda minsta möjliga våld vid varje insats.

–Ibland passar förhandling, ibland hundar och ibland full mundering, säger Oscar.

”Vem som helst” betyder bland annat terrorister. ”När som helst” innebär att poliserna har beredskap regelbundet och kan behöva vara borta så länge det krävs på ett uppdrag. ”Var som helst” betyder uppdrag över hela landet och ibland utomlands. Till exempel var de vid Medelhavet under de värsta flyktingströmmarna och följer ibland med regeringens ministrar till andra länder. De har också utbyte med utländska enheter.

Riskfyllt - men flexibelt

Nästa punkt som Oscar och Gustaf tar upp är baksidor av jobbet, eller ”tänkvärt” som de mer diplomatiskt skrivit som rubrik i presentationen: Att ha beredskap kan stöka till det. Arbetet är riskfyllt, även om det är ovanligt med allvarliga olyckor. Lönen är inte så hög men okej. Poliserna är borta mycket hemifrån, i snitt 50 nätter per år. Arbetet sliter på kroppen och man behöver ha skyddad identitet vilket kan vara besvärligt.

Att kombinera yrket med familj och barn går ändå bra, säger Gustaf. Medel-
åldern bland operatörerna är 35 år och en stor del är småbarnspappor – än så länge har ingen kvinna antagits. Arbetsplatsen är flexibel, förutom under beredskapen och när det bränner till.

– Det är nödvändigt att ha familjens stöd. Om ni inte bor i Stockholm kan ni behöva flytta hit, säger Oscar.

Kräver motivation

Listan på fysiska grundkrav är lång. Man ska klara ett antal chins och dips, vara snabb, uthållig, ha god vattenvana och inga fobier. Psykiskt ska man kunna ta rätt beslut under press, känna ansvar, vara öppen, ärlig, empatisk, flexibel och kreativ.  Träning ska vara en del av ens liv.

– Du ska kunna stretcha dig rejält, kittlas av något utöver det vanliga, säger Oscar.

Lika viktigt är att huvudet är med. Motivationen är avgörande under testerna.

– Tänk efter varför du vill söka och gör ett helhjärtat försök. Du kan bara göra ditt bästa och se om det räcker. Sluttesterna är grymt intensiva och en del hoppar av självmant, säger han.

Gustaf råder poliserna i publiken att jobba i yttre tjänst några år innan de söker, för att bli trygga i sig själva och veta hur de reagerar i olika situationer. Att utmana sig själv, kanske backpacka ensam, är ett annat sätt att lära känna sig själv.

– Många har också svårt med vattenproven, det är bra att träna på, tipsar han.

Fysiska tester varje år

Den tidigare gränsen för att vara insatspolis på max 12 år är borttagen. Nu testas medarbetarna varje år för att klara de fysiska kraven.

Oscar och Gustaf var själva operatörer i många år men ingår nu i gruppen för utbildning och rekrytering, en supportfunktion. Båda hade en bakgrund inom sport när de sökte in.

– Jag tänkte att all träning kanske kunde komma till någon nytta. Något vapenintresse hade jag inte, säger Gustaf som blev prickskytt.

I slutet av träffen när Oscar och Gustaf beskriver arbetsplatsen låter de närmast frälsta: Avslappnat men fokuserat när det gäller. Bra ledningskultur. Frihet under ansvar för medarbetarna. Engagemang, gemenskap och ett tillåtande feedbackklimat.

– Jag vet att det låter som att vi vill sälja in det, men det är sant! säger Gustaf.

Inga kvinnor bland operatörer

En obalans är ändå den sneda könsfördelningen. Av operatörerna är ingen kvinna. På andra funktioner, som förhandlingsledare och i stödverksamheten, finns några stycken. Under sex år var en kvinna, Marie Jarnerus, chef för nationella insatsstyrkan innan hon ersattes vid polisens stora omorganisation.

Nuvarande chefen för nationella insatsstyrkan, Hampus Nygårds, säger att han ser många fördelar med en jämställd arbetsplats och gärna skulle anställa kvinnor som operatörer.

– Det skulle till exempel ge större flexibilitet vid skarpa uppdrag. Ibland smälter kvinnor in bättre, inte minst i utsatta områden. Det skulle också ge ett bredare perspektiv generellt i vardagen, säger han när vi träffar honom i hans arbetsrum.

Hittills har dock ingen kvinna klarat sig igenom antagningsproven. De flesta kvinnor som sökt har fallit på de inledande fysiska momenten.

– De momenten ligger först eftersom de är enklast och billigast att genomföra. Alltså har kvinnorna inte hunnit testas mot andra delar i kravprofilen. Men med dagens storlek på insatsstyrkan måste alla operatörer klara alla typer av uppdrag, säger Hampus Nygårds.

Större styrka kan öppna för fler

Vid en av de senaste antagningarna klarade en kvinna de inledande testerna, men åkte ut på slutet. Om insatsstyrkan blir större framöver skulle det ge andra förutsättningar, säger han.

– Det skulle öka utrymmet för att rekrytera fler specialister och kanske ändra vissa delar i kravprofilen för operatörerna.

Det är också en låg andel av alla sökande från början som är kvinnor, bara sju stycken de senaste fem åren. Där skulle mer rekryteringsinformation kunna hjälpa, tror Hampus Nygårds.

Nu är fokus på att hitta blivande insatspoliser över huvud taget. Allra helst vill man rekrytera internt men fiskandet hos andra myndigheter gav resultat förra omgången. En handfull personer från Försvarsmakten går nu den så kallade funktionsinriktade polisutbildningen. Hos Försvarsmakten var inte alla nöjda med att polisen tog över deras medarbetare, de kämpar själva med rekrytering.

Hemliga övningar på flygplats

En dag i början av sommaren är ungefär tjugo operatörer ute på Arlanda. Värmen steker asfalten. Kepsar och sportglasögon skyddar mot solen. Fordonsgruppen har parkerat sin svarta rampbil på asfalten intill framdörren på ett tomt flygplan.

Forcerarna försöker måtta in bilens kran i exakt lagom höjd för flygplans-
dörren. En av dem får klättra på en kollegas axlar för att nå upp. Poliserna övar på en situation med ett kapat flygplan och testar ny utrustning, mer exakt än så får vi inte beskriva i tidningen.

– Kapade flygplan är inte ett lika troligt scenario längre, risken är större att något händer inne på terminalen. Men det här är något bara vi gör inom polisen, säger insatsledaren David, som tagit emot oss med ett järnstarkt handslag.

Innan David kom hit för tio år sedan var han ingripandepolis i Stockholm. Där såg han flera duktiga kolleger gå till nationella insatsstyrkan. Det var de mest ödmjuka poliserna han träffat och han blev inspirerad.

– Nu jobbar jag med spetsen av det jag ville som polis, att hjälpa andra. Där allt annat fallerar ska nationella insatsstyrkan lösa ut, säger han.

Förberedda på våld

David säger att en del uppdrag är mentalt påfrestande och våldsamma, men att han och kollegerna är förberedda på det. Då kunde det vara värre när han var ingripandepolis. En gång blev hans patrull kallad till en lägenhet där någon ville göra en anmälan, men i sista stund lät de bli att gå in i bostaden. I efterhand visade det sig att en psykiskt sjuk kvinna stått beredd med kniv.

– Då hade vi haft noll procent förberedelse på en attack, säger han.

Jag frågar David när han känner sig rädd och han får tänka länge. Han har lättare att svara på när han får puls, känner stress. Precis som Paul tar han övningarna när de klättrar uppför färjor som exempel. Under en marin övning i våras ihop med andra myndigheter fick han ansvar för att planera insatsen. De åkte ut med rib-båtar i mörker och möttes av skottlossning från helikoptrar när de skulle ta sig upp.

– Det är otäckt att klättra osäkrad uppför en färja, vara 14 meter ovanför vattnet på en stege med tunna pinnar. Tappar jag greppet kan det vara slut med mig. Vi ska både ha styrkan att orka upp och kunna hantera stressen. Det är inte ett skarpt uppdrag, men en minst sagt skarp övning, säger David.

Miljöer med vatten innebär extra stress.

– Om du springer och krafterna tar slut kan du gå istället. Är du i vatten riskerar du att sjunka, säger han.

Att bara klättra högt eller ta sig ner med rep får inte heller göra slut på operatörernas mentala krafter.

– Det är bara en transport på väg till det vi egentligen ska göra, säger David.

Efter att han blev insatsledare är han inte borta lika ofta från familjen. Ledningen sker ofta från Stockholm, men uppdragen kan pågå länge. När attacken på Drottninggatan skedde en fredag eftermiddag fick han åka in till Kungsholmen. Hans fru var bortrest så han ringde förskolan och sa att han inte kunde hämta. En annan mamma hjälpte till. Sedan kom han inte hem förrän på söndagen, arbetet gick i ett. 

"Ville se hur långt jag kunde gå"

Poliserna har tagit sig till ett annat flygfält där de ska träna på andra flygplan. Det är några skrotade exemplar som räddningstjänsten brukar öva släckningsarbete på. Några forcerare passar på att göra en provsprängning i skogen intill. Det smäller till rejält. Vi besökare hoppar till men operatörerna verkar härdade.

Operatören Todd tittar på när kollegerna höjer och sänker kranen på rampbilen. Han jobbade åtta år i yttre tjänst, sedan som spanare och livvakt innan han sökte hit.

– Jag ville se hur långt jag kunde gå, säger han.

Todd är en av få som har kommit in andra gången han sökte. Det gick sex år mellan ansökningarna och andra gången hade han hunnit skaffa familj. Yrkesvalet tror han är svårast för de anhöriga.

– Det krävs att de har förståelse för att man vill jobba här och är borta mycket.

Funderar över risker

För att stressa av tränar Todd yoga och mellan uppdragen försöker han och kollegerna få tid för återhämtning och reflektion.

Ibland kommer tankarna på alla risker som finns med jobbet ikapp honom. Inte under tiden han är på jobbet, utan när han är ledig och hemma med sina barn. Då funderar han på om det är värt risken att jobba här i tio år till. Kolleger har brutit både ben och ryggar i tjänsten.

Jag frågar vad som väger upp. Todd pekar på kollegerna som outtröttligt försöker hitta ett sätt att få kranen i exakt lagom höjd för flygplansdörren.

– Att få jobba med så motiverade, lösningsfokuserade människor, det finns vilja och driv i allt de gör.

Fotnot: Operatörernas namn är fingerade.

Om Nationella insatsstyrkan på polisen.se