Han får slut på fejder

En konflikt mellan två familjer i Lerum hade pågått sedan 2015. Anmälningar och motanmälningar vällde in till polisen om förolämpningar, ofredande och andra brott. Två år senare hade konflikten eskalerat och även lett till misshandel. Fejden fick nytt bränsle varje gång familjemedlemmarna stötte på varandra i tvättstugan, i trappuppgången eller på väg till skolan. Båda familjerna var målsäganden ibland – och brottsoffer andra gånger.

I början av 2017 frågade befälet Maria Hübinette utredaren Sebastian Bamroat om han ville ta sig an ärendet. Det var självklart för honom att tacka ja. Sebastian växte upp i Kurdistan och var 14 år när han kom till Sverige på 90-talet, som ensamkommande flyktingbarn.

– Jag kunde direkt se att det inte fanns någon allvarlig fråga i botten. Den ena familjen var muslim, den andra kristen, vilket jag bedömde var den egentliga orsaken till konflikten. Samtidigt for barnen i de båda familjerna illa och socialtjänsten hade kopplats in vid flera tillfällen, säger han.

Båda familjerna i ärendet hade en bakgrund från Mellanöstern. Men det är inte bara familjer med utländsk bakgrund som ligger i konflikt med varandra, understryker Sebastian Bamroat.

– Det finns många svenska familjer som irriterar sig på liknande saker och polisanmäler. De här konflikterna tär på vårt system. Vi måste ju gå igenom alla anmälningar och ibland utreda dem initialt, oavsett vad det leder till.

Innan Sebastian skred till handling hade han utarbetat en noggrann plan kring hur han skulle förhålla sig till de båda parterna. Det gällde att göra rätt från början. Han bokade in en första träff på polisstationen med de båda familjerna under samma dag, men vid olika tidpunkter.

– Det var en viktig signal att nu är det allvar. Jag hade också med en handplockad tolk, eftersom arabiska finns i många varianter.

Under träffarna var Sebastian tydlig med att den svenska polisen är opartisk och styrd av ett rättsväsende. I många länder i Mellanöstern är polisen korrupt. Därför var det viktigt att förklara för familjerna hur polisen arbetar i Sverige.

– Jag valde också att vara tydlig och rak på sak, eftersom de här personerna
var vana vid en auktoritär samhällsapparat. Viktigast av allt var att uppträda
professionellt, rättssäkert och inom ramen för regelverket.

Sebastian berättar att fejderna i många av länderna kan gå långt. De kan ibland pågå i generationer och leda till allvarliga konsekvenser. Men han inriktade sig inte på själva sakfrågan i samtalen, utan tryckte mer på sin oro för barnen.

– Jag förklarade att polisen är skyldig att göra en anmälan till socialtjänsten om barn far illa, enligt socialtjänstlagen. Om de blir anmälda och det går till åtal, så skulle de inte kunna arbeta inom de yrken som kräver ett prickfritt belastningsregister. Och barnen skulle i värsta fall kunna förlora sina föräldrar.

Nu insåg båda familjerna att läget var kritiskt. De reagerade med tacksamhet när Sebastian förklarade hur det låg till. Efter det första mötet hade han tät kontakt med dem i början, men efter hand tunnades kontakten ut. Ett år senare fick polisen inte in några anmälningar alls.

Under tiden hos polisen i Alingsås började Sebastian Bamroat utveckla en metod som han kallar ”aktiv medling”. Arbetet fortsatte när han började hos polisen i Kungälv/Ale.

– Jag förklarade hur aktiv medling går till för mina chefer. De har gett mig det stöd som jag har behövt för att komma igång. Sedan årsskiftet har vi löst ett
30-tal olika fejder.

Ett exempel var när polisen fick in anmälningar från en kvinna om en konflikt som pågått i över ett och ett halvt år. Hennes granne övade skytte på sin tomt med jämna mellanrum, vilket skrämde målsägaren, hennes barn och deras hästar. De hade försökt prata med grannen flera gånger utan resultat. Sebastian kontaktade de båda parterna enskilt.

– Grannen berättade att han ägnade sig åt tävlingsskytte. Lösningen blev att de båda parterna tog fram ett avtal sinsemellan, som slog fast mellan vilka tider skjutandet fick pågå.

Förundersökningsledare Helene Abrahamsson väljer ut de ärenden som är lämpliga för medling. Rubriceringarna kan vara ofredande, skadegörelse, olovligt förfogande, olaga hot, ringa misshandel eller förtal.

– Även om vi går in och medlar pågår utredningarna parallellt, ärendena kan fortfarande komma att klassas som brott, säger Helene Abrahamsson.

Miran Shwan är tf lokalpolisområdeschef i Kungälv/Ale:

– Ingripandeverksamheten kan ofta lösa saker ute genom att resonera med folk. Hos oss har utredningssidan anammat samma arbetssätt, säger han.

Sebastian Bamroat säger att det i många fall handlar om att skapa en förståelse för lag och rätt. Han brukar gå igenom vad ett åtal och en rättegångsprocess innebär. En fördel är att han pratar sex språk: kurdiska, persiska, dari, grundläggande arabiska, svenska och engelska.

Sebastian föddes i östra Kurdistan, även kallat iranska Kurdistan, fyra år efter den iranska revolutionen 1979. Hans mamma jobbade som undersköterska, pappan var lärare och politiskt aktiv. Men regimen började sparka de meningsmotståndare som arbetade i stadsapparaten och 1983 tillfångatogs pappan av det iranska gardet. Han avrättades när Sebastian var tre månader gammal. Enligt den dåvarande kurdiska kulturen ansågs mamman för ung för att ta hand om barnen och Sebastian och hans två äldre systrar fick flytta
in hos sin farmor och farfar.

– De var gamla och vårt liv fattigt. Farfar gick bort när jag var elva år. Då fick jag börja arbeta. Jag sålde bland annat sötsaker på marknaden.

Att vara kurd i Iran vid den tiden jämför han med att vara jude i Nazityskland.

– Vi fick till exempel inte prata kurdiska i skolan. När jag ändå råkade göra det fick jag stryk för att jag pratade fel språk. Lärarna sa också att det aldrig skulle bli något av mig och att jag inte hade i skolan att göra.

Syskonen bestämde sig för att fly. De visste att det fanns en flyktingmottagning i irakiska Kurdistan. Vägen dit gick genom ett kargt område, på en minerad väg. Gränsen är ett av de mest välbevakade områdena i världen. Att fly räknades som landsförräderi och straffen var hårda.

Första gången Sebastian och hans systrar försökte fly blev de lurade av flyktingsmugglaren.

Han tog alla deras pengar och lämnade dem i bergen. Andra gången lyckades de bättre och kunde skriva in sig på ett flyktingkontor i irakiska Kurdistan. Där fick de veta att de skandinaviska länderna och Kanada tog emot flyktingar.

– Vi valde Sverige, även om vi inte visste mycket om landet.

Våren 1997 landade de på Landvetter. I början av 2000-talet sökte Sebastian jobb hos polisen. Nu har han varit anställd inom myndigheten i tolv år och arbetar som brottsutredare sedan tre år tillbaka.

– Mina personliga erfarenheter gör att jag förstår människor på ett annat sätt, både misstänkta och målsäganden. Jag tycker det är viktigt att ha en positiv inställning, att behandla alla med respekt och värdighet. Inte döma för snabbt. 

Resultatet av hans arbete med medling är svårt att mäta i siffror, men metoden har bidragit till att få ner utredningsbalanserna.

– Och människorna vi möter blir bekräftade och nöjda, oavsett utgång. De är tacksamma över att polisen äntligen lyssnar på dem, att vi är intresserade av deras problem.

Sebastian tror att om polisen kan gå in med samtal på ett tidigare stadium, så sparar det resurser.

– Vårt samhälle är mångkulturellt idag, med olika nationaliteter där många lever enligt helt andra sociala koder. För att lyckas som svensk polis behöver vi kunna tyda koderna.