JavaScript är inte påslaget i din webbläsare. Vi rekommenderar att javacsript är aktiverat i webbläsaren, för bästa användning av webbplatsen.
Sök på polisen.se

"Tjejer är jobbigare"

Annika Ljung framför polisstationen på Södermalm i Stockholm.

Polisen måste bli bättre på att kontrollera tjejer för narkotika, säger Annika Ljung. Bild: Minna Ridderstolpe

Hon har ett driv utöver det vanliga och vill rädda unga tjejer från en för tidig död. Nu prisas narkotikapolisen Annika Ljung i Stockholm för sitt engagemang.

Det är måndag morgon på Södermalm. Barnens skratt och skrik hörs från Södermalmsskolans skolgård. Ett kvarter bort framför polishuset pågår droghandeln redan. Flera tunga missbrukare har varit inne på Beroendecentrum och fått Subutex och Metadon. Andra kommer dit för att sälja och köpa narkotika och tabletter. Några nattgäster ramlar skrynkliga och sömndruckna ut på gatan från Grimman, ett härbärge för hemlösa.

Mitt i denna öppna drogscen arbetar narkotikapolisen Annika Ljung och kollegan Jonny Frösslund, från lokalpolisområde Södermalm. De är redan i gång med att visitera, prata, tjata, förhöra och delge, samhällets vingklippta själar, misstanke om brott. 

– Heroin dör man bara av på två sätt. Antingen har man inget eller så tar man för mycket, säger en ung tjej. Hon blir upprörd när Annika hittar två heroinbollar i hennes sminkväska, tar dem i beslag och delger henne misstanke om narkotikabrott.

– Jag vill tända på för att kunna tända av på metadonprogrammet där jag och min kille har fått plats om en månad, säger hon.

Annika tycker att den unga narkomanen ska tänka på sig själv i första hand och erbjuder henne att följa med direkt till Mariamottagningen för inskrivning,
men det är tjejen inte alls intresserad av.

Under tiden som Annika håller förhöret, kommer en äldre man fram och undrar om hon har något att sälja.

– Ser jag så sliten ut? säger Annika och skrattar. De flesta känner igen mig men kan inte alltid placera mig. Ibland tror de att jag är ett gammalt ligg.

Annika jobbar civilt i jeans, luvtröja och stor jacka som ger plats för skyddsväst, tjänstevapen, pepparspray, handfängsel och radio.

Det är de utsatta tjejerna som Annika värnar om mest. Även om de är jobbigare att arbeta med än killarna.

– Killarna erkänner att de tar droger. De kan stå öppet framför oss och tycka att det är ganska ballt. Tjejerna däremot vill inte få pundarstämpel på sig. De har mycket lättare för att ljuga och förnekar att de tar narkotika överhuvudtaget trots ett positivt urinprov. Ofta tar vi bara en tjej per pass för att de är så jäkla jobbiga, säger hon.

Annika menar att polisen måste lyfta blicken och börja granska tjejerna noggrannare. De blir inte kontrollerade på samma sätt som killarna. Tjejerna som tar droger är streetsmarta, de tänker på sitt utseende, sminkar sig, håller låg profil och är inte stökiga och bullriga. Därför upptäcks och lagförs de inte i tid.

– Det resulterar i att vi flera år senare träffar på dem på gatan och då är de redan fast i ett tungt missbruk, säger Annika Ljung.

– Det är ett stort misslyckande från hela samhället. En del hinner få barn, som omhändertas eftersom deras mammor lever i missbruk, hemlöshet och prostitution. Kvinnorna är enormt utsatta i den här miljön och blir både misshandlade och våldtagna. Många mår otroligt dåligt, säger hon.

När vi står framför Beroendecentrum på Wollmar Yxkullsgatan kommer en ung tjej fram och slänger sig om halsen på Annika. Hon är en före detta kokainmissbrukare som varit i partysvängen, överdoserade men överlevde när hon och tack vare Annika lades in för avgiftning. Nu jobbar hon och går på möten med anonyma narkomaner för att inte återfalla i missbruk. Hennes ögon glittrar och Annika Ljung är lika glad att se henne. Det blir en lång kram och ett uppmuntrande samtal.

På väg ner i Mariatorgets tunnelbanana träffar Annika en annan ung narkoman. De båda försvinner en stund och när Annika kommer tillbaka berättar hon att hon bjöd tjejen på en macka och kaffe.

– Jag brukar köpa en fika till någon som behöver det. När jag kramade henne kände jag att hon darrade av hunger.

Det är just Annika Ljungs engagemang för tjejerna som gör att hon i maj fick ta emot priset, Thin Blue Line, på Blåljusgalan som arrangeras på Cirkus i Stockholm för personal inom räddningstjänsten, polisen och SOS.

Hon blev nominerad för att hon räddade livet på en ung heroinist som saknade boende, pengar och var i ett riktigt dåligt skick. Annika kontaktade de sociala myndigheterna och fick ett beslut om ett omhändertagande och ordnade transport till beroendevården i Norge. När tjejen med Annikas hjälp gick på planet hade hon en kexchoklad i handen som det stod ”Du är bäst” på.

– Jag ville att hon skulle känna sig betydelsefull. För några veckor sedan ringde tjejen och sa att hon var drogfri. Hon hade dött om vi inte hade gjort den insatsen.

Dagen efter Blåljusgalan på Svenska narkotikapolisernas årsmöte i Norr-
köping, fick Annika Ljung även ta emot Svenska Carnegieinstitutets polisstipendium för 2019.

Priserna är välförtjänt uppmuntran. Det har inte varit lätt alla gånger. För en tid sedan blev Annika Ljung uthängd och hotad i sociala medier efter att hon stängt ner en fest full med droger på Södra teatern i Stockholm.

– Det var väldigt jobbigt att bli uthängd och jag var beredd att sluta. Men så ringde regionpolischef Ulf Johansson och sa att jag gjorde ett bra jobb. Då bestämde jag mig för att fortsätta ett tag till.

Annika Ljung började sin polisiära bana i Nacka. Först hade hon tänkt att bli trafikpolis men började i stället arbeta i den så kallade rejvkommissionen med narkotikabrottslighet bland ungdomar. Där jobbade hon i sju år. I samband med polisens omorganisation lades kommissionen ner.

Nu är Annika chef för narkotikagruppen på Södermalm. Hälften av hennes personal jobbar ute på gatan med uppsökande verksamhet och hälften jobbar inne med utredningar. Tillsammans har de en gedigen kunskap om narkotika, missbruk, narkotikahandel och vet hur man närmar sig en påtänd person.

– Jag brukar börja med ”Tjena, jag heter Annika och kommer från narkotika-
polisen”. Sedan inleder jag ett samtal och bygger upp en skälig misstanke. Det är en konst att kunna göra det. Vi har tappat den kunskapen lite inom myndigheten och vi behöver bygga upp den igen, säger hon.

Det gäller även att veta vilka preparat som är i omlopp och hur de verkar.
I dag är det vanligt att ungdomar blandar cannabis och läkemedlet Tramadol. Även kokain blir allt mer populärt. Polisen ser också att narkotikan finns i skolorna. Ungdomar säljer och gömmer narkotika i skåpen. Tidig upptäckt är avgörande och det gäller att hitta ungdomar som är i riskzonen. Polisen i Stockholm jobbar tillsammans med sjukvården och socialtjänsten enligt metoden Mumin. I Mumin erbjuds ungdomar som misstänks för narkotikabrott akut vård och stöd tillsammans med anhöriga.

– Min iakttagelse är att föräldrar inte har speciellt bra koll på sina ungar. De är upptagna med egna grejer, säger Annika Ljung.

I dag lider många unga även av psykisk ohälsa i olika former.

– Många ungdomar mår inte bra och de självmedicinerar sig med droger. Vad de inte förstår är att drogen kan påverka dig flera år efteråt, säger hon.

Trots allt slit och hoten älskar Annika Ljung sitt jobb som narkotikapolis. Hon får energi av sina medarbetare som jobbar hårt för det de tror på. Att rädda människor från missbruk och för tidig död är en stark drivkraft. Genom årens lopp har Annika blivit kontaktad av personer som hon en gång tog på gatan, vägrade släppa och som nu är drogfria.

– Det ger mycket. Jag frågar alltid ”vad kan jag hjälpa dig med?” Och självklart är det alltid en belöning när man hittar droger på folk. Det är som att vinna på triss.

Till toppen