JavaScript är inte påslaget i din webbläsare. Vi rekommenderar att javacsript är aktiverat i webbläsaren, för bästa användning av webbplatsen.

Regnet är vår fiende

Labradoren Storm letar efter spår i framsätet på en bil. I dörröppningen står hundföraren Kjell Timmeholm och övervakar söket. +1

  • Labradoren Storm letar efter spår i framsätet på en bil. I dörröppningen står hundföraren Kjell Timmeholm och övervakar söket.
    Hundföraren Kjell Timmerholm, region Mitt, med labradoren Storm tränar sök i bil. Bild: Lars Hedelin
  • Schäfern Loyd nosar i en aluminiumburk, som står i en rad med andra burkar i en bana. Bredvid går hundföraren Christina Almquist och håller i kopplet.
    Hundföraren Christina Almquist, region Nord, tränar Loyds sätt att markera med hjälp av en burkbana. Bild: Lars Hedelin
Bild /2

Hundar som hjälper till att lösa brott och hitta spår som är omöjliga för människan att upptäcka. Majoriteten av polisens hundar är patrullhundar men 14 av dem är brottsplatsundersökande.

Soda står som förstenad med nosen några centimeter från en mossbeklädd sten. På stenen syns absolut inget ovanligt. Men det Soda har hittat är några droppar saliv som innehåller dna. Dna som kunde ha knutits till en gärningsperson för ett bestialiskt brott. Denna gång är det dock från en figurant, för nu pågår den nationella utbildningsveckan för brottsplatsundersökande hundar, så kallade BPU-hundar.

BPU-hundarna arbetar både inom- och utomhus när de letar efter blod från levande människor, saliv, hår och föremål kontaminerade med mänsklig doft, det vill säga objekt som en person vidrört.

– Regnet är vår fiende. Ett slagregn kan lätt späda ut både blod och saliv som sedan sugs upp av marken och försvinner, säger hundföraren Benny Andersson, från polisregion Mitt.

När Soda söker rör hon sig framför sin förares fötter i en halvmåneform. Benny Andersson i sin tur går om möjligt mot vindens riktning för att hjälpa henne att få upp vittringen. När Soda hittar något markerar hon platsen med sin nos. Alla fynd visas med påvisande markering, vilket betyder att hunden bara pekar med nosen och inte flyttar, krafsar, slickar eller biter i det den hittat.

– Det är lätt för hunden att hitta saliv, blod eller andra spår. Det svåra kan vara att ta hand om fyndet. När det handlar om grus så kan stenarna ha vänt på sig och då topsar man helt enkelt på fel sida vilket leder till noll resultat i labbet, säger Benny Andersson.

Men det finns knep. Man kan lägga upp gruset på en rad och låta hunden söka, sten för sten, så att man får med sig rätt partiklar till labbet.

– Styrkan med hundarna är att de kan hitta saker som vi inte kan se med blotta ögat. Dna-spår som utan hunden skulle gå förlorade, säger Benny Andersson.

Han visar på stenen där Soda markerat och plockar fram ett topsningskit. Med honom finns även Marie Olsson med Dublin, som är under utbildning för att bli brottsplatsundersökande hund.

– Det är en hel vetenskap i sig att veta hur och var man ska topsa när hunden gör en markering. Hur ska man veta att man har fått med bevismaterialet på topsen? Blod är ju tydligt men saliv syns ju inte, säger Marie Olsson.

Benny Andersson visar hur man ska göra genom att rulla topsen över en yta stor som en femkrona. Han bär både skyddshandske och munskydd när han samlar in bevismaterialet som läggs i en förslutbar påse.

– Hunden kan även berätta för oss om ett föremål har hanterats av en människa eller om vi bara ska betrakta det som skräp som råkar finnas på platsen, säger han.

Hundarna kan lära sig att spåra hur många preparat som helst men i praktiken fungerar det inte.

– Om hunden inte har någon begränsning vet vi ju inte vad den har markerat på. Var det sperma den markerade eller saliv eller något annat? Därför begränsar vi kombinationen av spårämnen som hunden ska söka efter, säger Benny Andersson.

Hundarna tränas även att leta efter människospår i terräng. Då ska spåren vara mellan sex och tjugofyra timmar gamla. De kan också användas vid räddningssök av försvunna personer.

Grundutbildningen för en brottsplatsundersökande hund är två veckor lång. Idag behöver hunden inte någon annan utbildning utöver grundutbildningen. Däremot ska BPU-hunden precis som alla andra polishundar genomgå ett så kallat lämplighetstest, mentaltest, för att undersöka om hunden är passande som polishund. Åldern för när polishundar får tas i tjänst är för närvarande 18 månader.

– Utbildningen här i Sandviken är viktig. Under utbildningsveckan tränas och testas hundarna i sina kunskaper, något som behöver göras kontinuerligt. Vi har som krav att kvalitetssäkra hundarna varje år, säger Marie Olsson.

Om hunden på grund av slarv inte klarar testerna under utbildningen får föraren och hunden chans att prova igen inom några dagar, i annat fall behöver hunden träna mer och göra ett omprov inom två månader för att få fortsätta att arbeta som specialsökhund.

Under den nationella utbildningsveckan deltar 14 hundar från samtliga polisregioner utom Öst. Enligt plan ska polisregion Öst ha en färdigutbildad BPU-hund våren 2019.

Hundförarna använder klicker-metoden under utbildningen för att signalera till hunden när den gör rätt. Detta kombineras med en rödorange tuggleksak som hundarna älskar. Men när de är ute i tjänst används inte klickern alls.

– Hundarna kan vara i tjänst så länge de klarar av sina dressyr- och tjänstbarhetsprov. Det finns ingen åldersgräns, så länge hunden är "fit for fight" så får den tjänstgöra, säger Marie Olsson.

Orsaken till att en hund tas ur tjänst kan vara fysiska defekter, mentala brister eller åldersskäl.

– För att en hund ska bli en bra BPU-hund så måste den ha mycket motor, uthållighet, vilja att söka och vara snäll och trevlig, säger Benny Andersson.

Brottsplatsundersökande hundar gör stor nytta både vid mängdbrott och grövre brottslighet. Det kan handla om att hitta spår på tomten efter ett villainbrott i form av snus och fimpar, som senare kan knytas till en inbrottstjuv. Eller när sädesvätska inte går att hitta på platsen för en utomhusvåldtäkt och spermahunden gått bet. Då kan en brottsplatsundersökande hund leta efter saliv, hår och andra spår av gärningsmannen. Från fynden kan sedan DNA säkras och knytas till en misstänkt förövare.

– Det är nog bara fantasin som sätter stopp för var och när hundtypen kan användas, säger Marie Olsson.

Hon talar också om det speciella band som finns mellan förare och hund. Ett samspel som syns tydligt när man ser paren arbeta ihop. Hundarna på utbildningen har olika personligheter. Några är nyfikna på de andra hundarna och vad som händer runtomkring, andra tyr sig bara till sin polis. Men en sak har de alla gemensamt och det är hur de alert söker sin förares blick så fort de tror att det är dags att jobba.

– Det fantastiska med att vara hundförare är att jag verkligen har möjlighet att göra skillnad. Att rädda en annan människas liv, vilket är det största man kan göra, eller att spåra upp en gärningsperson och hitta bevis för att kunna ge en målsägare upprättelse i fall som utan hunden inte hade kunnat gå att lösa, säger Marie Olsson.

Till toppen