Jag snackade omkull utpressaren

I november 1993 kom ett brev till Silja Linje. Om färjebolaget inte betalade tre miljoner kronor, skulle båtarna beskjutas med granatgevär.

"All inblandning av utomstående betraktar vi som fientligt" stod det i brevet som även avslutades med ett hot om att gå ut i medierna. "Och då vågar folk inte åka med er längre".

Det fanns också detaljerade instruktioner om hur pengarna skulle överlämnas via en motorbåt. Silja Linje uppmanades att sätta in en båtannons i tidningen Dagens Industri den 6 december, som en bekräftelse på att bolaget gått med på kravet. Istället gick Silja Linje till polisen. Vd, säkerhetschefen och informationschefen fick träffa tre poliser i Stockholm som undrade om det fanns några misstänkta, till exempel någon anställd som ville hämnas? Men företagsledningen kunde inte komma på någon sådan. Tiden gick, Silja Line bemötte utpressaren med tystnad. Men det skulle snart komma att ändras när polisen bytte taktik.

Veckan efter det första hotbrevet kom ett nytt:
"Vi räknar med att ni betalar nästa vecka. Annars kan det vara mycket DUMT!"

Kanske hade man inte tagit brevskrivaren på så stort allvar, om det inte vore för att Försvarsmakten kunde bekräfta att de saknade just ett granatgevär i sina förråd. Men polisen hade svårt att komma vidare. Breven hade inga fingeravtryck och varken frimärken eller stämplar gav några användbara ledtrådar.

I februari 1994 är utpressaren märkbart irriterad och höjer insatsen: Silja Line uppmanas betala fyra miljoner kronor och pengarna ska lämnas över med hjälp av en helikopter. Bolaget ignorerade. Då kom ett nytt och ännu mer obehagligt hot:
"Fattar ni inte allvaret i det här? Vi plockar en av era tjejer och drar ner trosorna på henne. Vi ska ha betalt nu!"

Nu var summan upp i fem miljoner.

Sedan slutade hotbreven att komma. Polisens utredare började undra vad som hänt. Om utpressaren hamnat i fängelse, eller avlidit. Istället började han höra av sig via telefon och ringde till vd-sekreteraren på Silja Line, men varje gång var samtalen för korta för att kunna spåras. Då kläckte polischefen Walter Kegö en idé: Att sätta sin mest pratglada kollega på fallet, den omvittnat glada och positiva polisen Lena Fredman. Hon fick i uppgift att låtsas vara vd-sekreteraren "Elisabeth" som tagit över med den påhittade förklaringen att den ordinarie sekreteraren var sjuk. Nästa gång utpressaren ringde skulle Silja Linje koppla samtalet till "Elisabeth".
Sagt och gjort.

– Jag har lätt för att prata. Han fick inte en chans att avbryta, säger Lena Fredman som idag arbetar på Stockholmspolisens forensiska analysteam.
Hon använde alla möjliga förhalningstaktiker som att till exempel alltid svara med en lång och omständlig presentation av sig själv.

– Jag hade förberett genom att skriva ner mina titlar på ett papper och rabblade sedan på som sjutton. Där vann jag några sekunder!

När utpressaren gång på gång krävde att få prata med hennes chef, alltså vd för Silja Line, skyllde Lena på allt möjligt. Att hon var tvungen att kontrollera något i sin kalender, eller gå bort till faxrummet och se om det fanns några uppgifter där. Framför allt jobbade hon för att vinna över utpressaren på sin sida.

– Jag beklagade mig länge och väl över att min chef aldrig var på plats och hur himla irriterad jag var över att behöva jobba med någon som var så frånvarande. Det där höll ju utpressaren med om och vid något tillfälle började han försöka lugna ner mig, säger Lena Fredman och skrattar.

Hon satt i ett särskilt rum varje gång utpressaren ringde, ingen fick störa när hon gick in i rollen som uppretad sekreterare. "Min chef kommer sent på dagarna och berättar aldrig för mig var han är." Utpressaren, allt mer förtvivlad, kontrade med att "Kan du vara tyst någon gång så jag får säga vad jag vill!"

Lena Fredman tror att hon pratade med utpressaren över tio gånger och vid något tillfälle frågade hon honom vad han hade varit med om.

– Fast då blev han sur.

Till slut lyckades Lena Fredman förlänga samtalet så mycket att det spårades till en telefonkiosk på Sätra torg. En patrull i närheten ryckte ut och tog utpressaren på bar gärning när han fortfarande hade Lena i luren.

– Plötsligt hörde jag en manlig polis säga "Du kan sluta prata nu, vi har honom!"

Utpressaren visade sig vara en 57-årig man som på grund av skattefusk och sjukdom snabbt behövde pengar. Han ville säkra framtiden för sin fru och sina barn, om han skulle gå bort. Tingsrätten tog hänsyn till hans situation och dömde honom till ett års fängelse. Några år senare avled han.

Trots den tragiska bakgrunden minns Lena Fredman själva uppdraget med glädje. Och hon tog inte illa vid sig av att bli tillfrågad.

– Nej, nej. Jag har alltid varit bra på att prata. Jag har varit polis i 40 år och haft nytta av det många gånger, tillsammans med min nyfikenhet. Samtidigt var det ett udda och intressant uppdrag.

– Som förhörsledare är det av yttersta vikt att kunna vara tyst och kunna vänta in ett svar, en berättelse. Här var taktiken den motsatta.

När planen gick i lås och utpressaren greps, gick Lena lättad ut i korridoren i polishuset på Kungsholmen i Stockholm.

– Vi fixade det! ropade jag. Jag pratade omkull
honom!