Jag ska dö

Illustration av PKC-operatör och en man som sitter i sängen och pratar i telefon

Illustration: Graham Samuels

Skydda, hjälpa, ställa till rätta. Men ibland går det inte. Katarina Åhlén, PKC-operatör i Stockholm, får bronsmedalj i Svensk Polis novelltävling för sin berättelse om mannen som inte gick att rädda.

Välkommen till polisen.

– Ja, eh.. jag skulle vilja prata med en jourhavande präst, lät det i andra änden.

Jag var rätt ny på jobbet och ganska oerfaren, så jag tittade snabbt på en fusklapp intill mig med en massa olika telefonnummer.

Samtalet hade kopplats vidare från växeln och nu stod jag öra mot öra med en utav landets alla invånare, som inte alls verkade må så bra. Då det inte fanns någon jourhavande präst att tillgå försökte jag erbjuda andra instanser att kontakta.

Mannen som var i 40-årsåldern började då sakta öppna upp sig. Han berättade att frun hade lämnat honom, han hade blivit av med jobbet som pilot och hade spelskulder. Hans döttrar i övre tonåren hade han inte heller någon vidare kontakt med.

Till sist kom det fram att han inte längre kände någon lust att leva, att han ville dö men inte ville dö ensam och att jag skulle få vara med hela vägen. Då började jag förstå att det kanske handlade om liv och död. Att detta kanske var just ett sådant samtal man bävat för att få.

Jag frågade vad han hette och vart han bodde. Jag viftade med en post-it lapp till en kollega. På den stod det att hon skulle göra sig beredd att ringa RLC.

Han tyckte det inte spelade någon roll vad han hette eller vart han bodde eftersom han ändå skulle dö. Han hade varken familj, jobb eller pengar så vad spelade det för någon roll då, menade han.

Jag försökte förutom att få fram vem han var, även få honom på bättre tankar. Jag lät honom prata. Han berättade att han arbetat som pilot bland annat. Då jag kunde ana i hans röst att pilotyrket varit något han tyckte om, bad jag honom berätta mer om det.

Han berättade om en resa till Afrika som han gjort och jag kunde nästan höra genom luren att han log. Han berättade om människorna där, om värmen, musiken och hur bra allting varit. Han berättade om när hans barn varit små, när han levde i en familj och allt var bra.

Men plötsligt ändrades tonen och jag tyckte jag kunde höra snyftningar i andra änden av luren. Det mörka han varit med om som barn kom nu också fram. Hur hans egen far förgripit sig på honom när han var fem år.

– Jag var ju bara ett barn, för i helvete!

Jag fortsatte med att försöka få fram uppgifter på vem han var.

– Var det Peter du hette? I hopp om att han skulle svara vad han hette. Men så lätt gick han inte på det.

– Vad spelar det för roll vad jag heter när jag ändå ska dö, fortsatte han.

– Har du några intressen? frågade jag sedan.

– Nej, jag köpte ett gymkort men jag gick aldrig dit, svarade han och jag kunde samtidigt höra ljudet av en aluminiumburk som öppnades.

– Jag dricker inte i vanliga fall, men ska jag klara av det här måste jag nog det.

– Vad är det du ska klara av? frågade jag.

– Ja, vad tror du? Jag ska dö.

Jag började känna mig stressad då jag varken hade hans telefonnummer, namn eller adress.

– Nu är det inte länge kvar, sa han och jag hörde hur han lät allt längre bort.

Han började andas tungt. Jag hoppades på att han bara var onykter och skulle ha somnat, men magkänslan sa något annat. Magkänslan brukar ha rätt, men den här gången kanske jag aldrig skulle få veta. Det vred sig i magen på mig och jag kände hur jag började svettas.

– Hallå!? Är du där? hörde jag mig själv säga.

Jag tittade upp och såg kollegor som hade börjat samlas runt mitt bord. En utav gruppcheferna kom fram och frågade hur det var. En annan kollega frågade om hon skulle ringa RLC.

Jag fortsatte ropa men hörde inte ens den tunga andningen längre. Det enda som hördes var ljudet från en tv någonstans långt borta.

En kollega tog mitt headset och försökte lyssna. Han ropade, jag ropade, men det var tyst.

– Du gjorde vad du kunde, sa gruppchefen som tidigare varit framme hos mig.

– Han kanske bara somnade, sa en annan.

– Nej, jag tror han dog, hörde jag mig själv säga. Jag kände hur tårarna brände under ögonlocken. Hur hade jag lyckats med att inte få fram varken namn eller telefonnummer eller ens en adress under hela det här långa samtalet? Hur?

Växeln! Jag ringer växeln. Signalen gick fram.

– Polisens växel.

Jag förklarade min situation och höll tummarna för att de skulle kunna se från vilket nummer mannen ringt från.

– Tyvärr, jag kan inte hjälpa dig, blev svaret.

Då kände jag mig som världens sämsta operatör, jag var nog inte lämpad för det här jobbet. Tänk om jag var den sista som pratade med honom? Tänk om jag var den som skulle kunnat hjälpa honom? Jag reste mig för att gå ut och ta luft, men snubblade in i en förundersökningsledare som släppte det han hade för händerna och satte sig ner och pratade med mig. Han la sin hand i min och tittade på mig med sin vänliga blick.

– Du gjorde vad du kunde och hur det gick sen får vi aldrig veta.

Förhoppningsvis vaknar han imorgon eller så gör han det inte, men har man väl bestämt sig så skulle det nog ske förr eller senare ändå, menade han.

Ja, så var det nog, men känslan att inte veta följde med mig länge. Tänkte på hans döttrar, hans resor till Afrika och hur glad han låtit när han berättade om dem.

Jag vill tro att han lever och har det bra, att han kom iväg till gymmet. Kanske tillsammans med sina döttrar. Jag vill tro att arbetssituationen löste sig och att han hittade tillbaka till sin fru. Tillsammans kanske de gjorde nya resor i världen. Eller så dog han där och då.

Jag är kvar på mitt arbete och jag är en bra operatör. Kanske inte den bästa, men jag är bra och jag kan bli bättre.