Han kommer att göra det igen

En 59-årig kvinna skrev en lapp och lämnade på köksbordet. Sedan tog hon gåstavarna och lade in i sin vita Volkswagen och körde upp till Lassalyckan, Ulricehamns älskade friluftsområde som tronar på en höjd över staden. Väl framme parkerade hon och började promenera på ett av joggingspåren. Klockan var strax före 16.00, tisdagen den 24 oktober 2017.

Samtidigt, sju kilometer in i skogen, rörde sig en ung, svartklädd man fram och tillbaka i spåren. Han hade varit här ända sedan förmiddagen då en annan kvinna plötsligt såg honom kasta sig ut genom skogen och dyka upp mitt framför henne. Mannen sade ingenting men tittade bakom sig, som för att kontrollera något. Kvinnan fylldes av obehag och tog sig därifrån, liksom flera andra kvinnor som också kände sig förföljda av mannen. Nu var den 59-åriga kvinnan med raska steg på väg rakt emot honom.

Det var en fin dag och som vanligt var det många som gick, joggade eller sprang i något av Lassalyckans fyra olika motionsspår, omkring 100–200 personer. Flera vittnen såg kvinnan med sina stavar där hon tog sig fram kilometer efter kilometer. Klockan 16.05 siktades hon för sista gången i livet. Fem minuter senare hörde polisområdeschef Lena Matthijs, som var ledig och spelade golf 50 meter bort, ett högt brakande. Sedan hände det som nästan aldrig sker. Ett sådant där typ av brott som är allas mardröm men nästan ingens verklighet – ett överfallsmord där offer och gärningsman inte känner varandra. Den svartklädde mannen attackerade kvinnan i joggingspåret, fick ner henne på marken och släpade in henne ett tiotal meter i skogen. Där utsatte han henne för sexuella handlingar och ströp henne till döds. Efter några minuter joggade en person förbi i spåret, utan att märka mördaren som låg och tryckte alldeles intill. När joggaren försvunnit, täckte mördaren noggrant över kvinnans kropp och försvann.

Hemma satt hennes make och läste lappen som låg på köksbordet där det stod att hustrun skulle vara hemma 16.30. Nu var klockan halv sju, det började skymma och hon borde varit hemma för länge sedan. Dessutom svarade hon inte i telefon, så han ringde polis. Just då var det "bara" ett försvinnande, men snart skulle Ulricehamnspolisens största och svåraste utredning någonsin dra igång.

– Löste vi inte detta nu... Jag vågade knappt tänka tanken. Då skulle jag kunna lägga ner mitt jobb. Ett olöst mord skulle ha blivit ett trauma för hela stan, säger Sven Gardell, kommunpolis i Ulricehamn.

Överfallsmordet var som ett knivhugg i bygdens ryggrad. Ulricehamn är känd som en lugn och fredlig liten stad med omkring 30 inbrott per år och där medborgarlöftet är att arbeta mot rattfylla. Sven Gardell får leta i minnet för att komma ihåg vilka mord de haft de senaste 25 åren, de går att räkna på ena handens fingrar. Joggingmordet drog undan tryggheten för alla
i staden där var och varannan människa hade någon slags relation till den 59-åriga kvinnan som var en välkänd och omtyckt person som jobbade som chef inom kommunen. Polisområdeschef Lena Matthijs uppmanade allmänheten att vara extra vaksam:

"Om du ska motionera på Lassalyckan, gör det helst under dygnets ljusa timmar."

Malin Kannius, gruppchef vid utredningssektionen i Ulricehamn, som fick utredningen på sitt bord slutade själv att jogga ensam på Lassalyckan, liksom flera andra poliser. Den vanligaste frågan från journalister löd "är det farligt?"

Spaningsledare blev Helena Ericsson och biträdande spaningsledare Göran Arvidsson, båda i Borås. Efter två dagar kände de att detta klarar vi inte själva. Det var inte bara ett ovanligt mord, utan också en ovanlig brottsplats. Den låg längst bort i spårområdet dit man inte kan ta sig med bil och där de höga trädstammarna står glest, som i en pelarsal. Här kan en mördare varken fly eller gömma sig.

Göran Arvidsson ringde polisens gärningsmannaprofilgrupp i Stockholm och bad om hjälp. Deras analys visade att det var stor risk att offer och gärningsman inte kände varandra och att mördarens drivkraft var våld och sex. Mordet påminde mycket om ett annat uppmärksammat joggingmord, det på 21-åriga Ida Johansson i Upplands Väsby 2015, och gärningsmannaprofilgruppens slutsats var samma som då. Mördaren kommer att slå till igen.

– De sa "han kommer göra det igen, oavsett vad ni gör. Ni måste hitta honom". Det är ett av de skarpaste utlåtanden jag fått. Jag svettades varje morgon som jag satte på radion för att lyssna på nyheterna, säger Göran Arvidsson.

Om det går att använda ordet "tur" i en tragedi, så var det tur att hundträningen i polisområdet sker på just tisdagar och det gick snabbt att få ut flera patruller som kunde påbörja ledstångssök, ett första sök längs exempelvis stigar och joggingspår. Men vädret var inte lika lyckosamt och när hundförarna Anders Frenning och Paul Langvik ryckte ut hade det fina vädret slagit om i ett av de värsta oväder som drabbat Ulricehamn. Strävsamt som bara en enveten hundförare kan jobbade sig Anders och schäfern Petter fram meter efter meter i regnrusket, och plötsligt markerade Petter ett par glasögon som låg intill joggingspåret.

Patrullen tog en bild som skickades till de poliser som satt med kvinnans anhöriga och som bekräftade att det var hennes. Då gjorde Anders Frenning ett solfjäderssök därifrån och ett tiotal meter in i skogen hittade han kvinnan som var så övertäckt att hon inte syntes från spåret.

I vanliga fall är det polisiär baskunskap att inte röra en död kropp tills att teknikerna kommer. Men dna är känsligt för regn och vind och patrullens första tanke var att säkra brottsplatsen. Nu gällde det att rädda det som räddas kunde, innan viktiga spår spolades bort. Anders och Paul tänkte utanför boxen och letade upp en ren, folierad nödfilt som de knöt fast och täckte kroppen med som ett litet tält. Det skulle senare visa sig vara mycket viktigt. Ja, kanske avgörande. Det här var andra gången på några år som Anders hittade en kvinna som blivit överfallen av en främling. 2010 spårade han upp 27-åriga Elin Krantz som mördades i Göteborg.

Polishuset i Ulricehamn har gula tegelväggar på utsidan men inga inuti. I alla fall inga mentala väggar. Förhörsledarna rycker in för varandra och det händer till exempel att gruppchefen Stefan Andersson ställer sig i luckan och lämnar ut pass. När det händer något stort blir alla inblandade och den som har behörighet att göra en åtgärd, gör den. Till exempel höll hundförare från hela polisområde Älvsborg flera förhör med vittnen som vågade sig fram tack vare att de lade sin veckovisa träning på Lassalyckan, som en trygghetsskapande åtgärd. En skygg kvinna kom spontant fram och berättade att hon hade känt sig förföljd av en man, bara timmarna före mordet.

Utredningen skedde på plats i Ulricehamn men leddes från Borås och informationen hölls i en snäv krets som ibland inte ens omfattade de lokala poliserna. Stefan Andersson tyckte det var bra.

– Alla känner alla här. När jag rörde mig nere på byn och folk ställde frågor kunde jag ärligt svara att det vet jag faktiskt inte.

En vecka efter mordet bildades en PUG-organisation som omfattade polispersonal från Ulricehamn, Borås, Alingsås, Skaraborg och Halland. Som mest var 20–30 medarbetare direkt inblandade samtidigt.

– Vi hade i princip samma gäng som jobbade med detta från början till slut. Det var görviktigt för oss, då blir det ett tryck i organisationen, säger Göran Arvidsson.

Vad som istället fick stryka på foten? Gruppchefen Malin Kannius svar kommer blixtsnabbt.

– Allt! Vi fick ställa om hela organisationen och när sedan masstopsningarna började, gjorde vi inget annat.

Malin Kannius åkte till den mördade kvinnans arbetsplats morgonen efter dådet och mötte ett kommunhus i chock. I fikarummet hade någon tänt ett stearinljus och ställt fram en bild på deras kollega som dagen innan gick hem från jobbet och som nu aldrig skulle komma tillbaka.

– Hon var en otroligt omtyckt person, arbetsam och plikttrogen. Det här var inget mord i kriminella kretsar utan något som kröp in under skinnet. Det var en helt oskyldig kvinna. Detta ska ju inte kunna hända, säger Malin Kannius.

I början knöt Ulricehamnsborna näven i ett gemensamt "vi ska fan ta över Lassalyckan!" De goda krafterna i lokalsamhället slöt upp och via Facebook bildades det grupper av pensionärer, föräldralediga mammor eller ungdomar som började jogga tillsammans. Orienteringsklubben och fotbollsgymnasiet bjöd in alla som ville träna ihop. Ingen skulle behöva känna sig ensam och otrygg på Lassalyckan. Till polisen strömmade vittnesmålen in, alla ville bidra med sin lilla pusselbit om den kunde vara till någon hjälp.

Men allt eftersom tiden gick började rädslan och frustrationen sprida sig och polisen kände pressen att klara upp detta. Dessutom började det hätska snacket gå på bygden om att det säkert var någon invandrare som var skyldig.

– De få tidigare mord som vi haft har varit mellan personer som kände varandra och enklare att klara upp. Folk förväntade sig ett snabbt gripande här också. Men efter hand märke man hur uppgivenheten spred sig, säger Stefan Andersson.

Den 27 oktober greps och anhölls en man efter att ett tips kommit in, men han släpptes efter ett par dagar. Det togs också fram en fantombild baserat på ett väldigt detaljerat vittnesmål som låg i beredskap om den skulle behövas, men den offentliggjordes aldrig.

– En fantombild kan vara bra, men kan också röra till det, säger Göran Arvidsson.

Måndagen den 4 december, drygt en månad efter mordet, gick ut polisen med det som skulle bli nästa steg, masstopsningar. Polisen visste tid och dödsorsak och hade bra dna-spår efter gärningsmannen både från kvinnans händer när hon försökt värja sig, från ett par hörlurar och en marijuanafimp som låg i närheten. Förberedelserna hade pågått en tid och till exempel hade Jonas Hildeby vid nationella operativa avdelningen, Noa, tagit fram en geografisk profil med tre områden där gärningsmannen kunde tänkas bo. Åklagaren beslutade utifrån gärningsmannaprofilen att första omgången skulle innefatta män i åldern 18-30 som hade en årsinkomst under 300 000 kronor folkbokförda i område 1 och som bodde ensamma eller tillsammans med en eller två föräldrar. Analytikern Mia Örn i Borås tog fram underlaget. Ett pressmeddelande skrevs som låg klart att skickas ut samma morgon och en kommunikatör stod beredd att ta emot frågor.

– Det var viktigt för oss att så fort vi tar beslutet om topsningar, ska vi ha en organisation som är riggad och klar, säger Tomas Stakeberg Jansson, lokalpolisområdeschef i Borås.

Strategin skulle visa sig både bli framgångrik – och en källa till kritik.
Först tänkte man skicka ut patruller med topsningskit som skulle knacka dörr, men övergav det efter att ha rådgjort med utredarna i Idamordet. Istället skickades kallelser ut via sms vilket var mycket smidigare och snabbare och gav ett enormt gensvar. Det första sms:et med uppmaning om att ringa polisen för att boka en tid för topsning skickades ut klockan 10.00 och 10.02 började telefonerna i polishuset i Ulricehamn gå varma. Tjänstvilligheten var stor och män lämnade sina jobb för att åka in till polisen och bli topsade.
I ett centralt placerat rum på stationen stod fyra telefoner förberedda, målet var att det aldrig skulle tuta upptaget.

– Man hörde hur det ringde hela tiden, säger Helena Ericsson, spaningsledare.

Det skulle ta max 24 timmar från att en man ringde tills att han var topsad och polisen betade av omkring 80–90 varje dag. I receptionen stod grupper av 20-åriga män hela tiden och väntade på sin tur och sedan skulle alla förhöras.

Parallellt gick man igenom tips, tömde telefonmaster för att se vilka som rört sig runt mordplatsen och gjorde riktade topsningar mot vissa personer. Lastbilschaufförer, handräckningar och vilka som gjort resor med taxi och lokaltrafik kartlades också, allt för att försökte hitta någon som enbart varit vid Lassalyckan på morddagen. Tre patruller stod redo 09.00–22.00 för att åka ut för att knacka på hos de som inte hörsammade sms-kallelsen, topsa och hålla förhör. Man arbetade också med att försöka spåra dem vars telefonnummer inte stämde, till exempel en person som hade flyttat till Japan. Dessutom bildades en särskild grupp som hade kontakt med de anhöriga så att de skulle vara uppdaterade och veta vad som hände. Hela tiden var utredarna medvetna om att klockan tickade. Det var stor risk att mördaren när som helst skulle slå till igen. "Hög motivation, påtaglig risk för återfall", som gärningsmannaprofilgruppen skrev.

– Tidsaspekten var viktig. Vi var rädda att gärningsmannen skulle triggas till nytt brott. Vi tog in all personal vi hade, säger Tomas Stakeberg Jansson.
Vid jul var område 1 och 2 klara, utan någon dna-träff. Då hade nästan 1000 personer topsats.

– Vi kände att sjutton också. Vi trodde mycket på metoden, säger Göran Arvidsson.

Nu var det bara en tårtbit kvar. Område 3, män som bodde längst bort i de delar av kommunen som pekats ut som intressanta.

Söndagen den 14 januari fick en 20-årig man en sms-kallelse. Han ringde och bokade tid för topsning på måndagen, men dök inte upp. På tisdag förmiddag åkte en civil eftersökspatrull hem till den bostad som han delade med sin pappa och knackade på. Inget svar. Patrullen stod på sig och började banka på dörren och efter en kvart öppnade en sömndrucken man, invirad i ett täcke. Patrullen gick in och frågade varför han inte dykt upp. "Jag försov mig", svarade mannen som inte betedde sig på ett sätt som väckte några misstankar. Polisen topsade honom på plats. Onsdag den 17 januari larmade pappan till mannen att hans son tagit livet av sig.

– Vi såg direkt att vi hade topsat honom och tänkte att det här måste vara vår gärningsman, säger Göran Arvidsson.

Helena Ericsson ringde nationellt forensiskt centrum, NFC, och bad dem skynda på svaret. Det var träff – vilket väckte blandade känslor.

– Vi hade så klart hoppats att han var i livet så att vi kunde få vissa svar, inte minst för de anhörigas skull, säger hon.

Kritiken lät inte vänta på sig. I teveprogrammet Veckans brott menade kriminologen Leif GW Persson att polisen fick svaret till ett högt pris. "De skulle ha varit mer försiktiga", sade han och föreslog en oberoende granskning av förundersökningen där han själv kunde hjälpa till.

I ett ovanligt utspel på polisens hemsida slog polisen tillbaka. Eva von Vogelsang på gärningsmannaprofilgruppen skrev bland annat "Att rikta hård kritik mot polisen och att spekulera utan att ha full insyn är oseriöst och osakligt". Hon konstaterade även att polisen inte hade behov av biträde från Leif GW Persson.

– GW sa att vi borde ägnat oss åt traditionellt polisarbete istället för topsningar, vilket vi ju faktiskt hade gjort. Vi är ganska trötta på att han får stå oemotsagd i många olika medier, säger Tomas Stakeberg Jansson.

Efter dna-träffen avbröts topsningarna omedelbart och PUG-organisationen stängde. Istället började polisen planera för en presskonferens för att berätta om utredningen och att gärningsmannen inte längre gick att ställa inför rätta.

– Det var oerhört viktigt att komma ut och sätta agendan, men inte för snabbt, säger Göran Arvidsson. Först ville polisen ge informationen till ett antal utvalda.

När gärningsmannen var 15 år gick hans mamma hastigt bort. Med åren började hans liv tappa riktning, han började använda narkotika och kunde inte behålla sina jobb. När polisen gick igenom hans telefon upptäckte de att han hade ringt en stor mängd äldre kvinnor på nätterna. När utredarna kontaktade kvinnorna eller deras anhöriga, fick de veta att mannen ibland bara andats i luren, ibland flåsat eller viskat saker. Veckorna före mordet ringde han över 500 samtal till kvinnor födda mellan 1920 och 1955. Samtidigt beskrevs han av vänner och tidigare flickvänner som snäll, lugn och konfliktundvikande. Någon som de aldrig hade trott skulle ta till våld. Istället tycks han ha burit allt inom sig. Polisen Stefan Jalderyd som åkte när pappan till gärningsmannen larmade om självmord minns en särskild sak från den dagen.

– Varenda förälder kan väl nämna minst tio saker som finns i barnens rum. Men när jag frågade pappan om sonen hade en dator, så visste han inte.

I utredningen finns sammanlagt sju vittnen, alla kvinnor, som på olika sätt blev utsatta för mannen i joggingspåret samma dag som 59-åringen mördades.

– Tänk dig själv, en så jävla mystisk kille som bara dök upp bakom dem och försvann. Först i efterhand förstod de vem de hade mött, säger Göran Arvidsson.

Den 13 april hölls så presskonferensen om vad utredningen hade kommit fram till, och innan det samlades de sju kvinnorna i grupp för att få ta del av polisens information.

– Vittnena tyckte det var skönt att få träffas ihop. Några av dem blev påsprungna av gärningsmannen flera gånger i joggingspåret och har i efterhand insett att de hade en väldig tur. Efteråt satt de själva här i uppemot en halvtimme och bara pratade, säger Helena Ericsson.

Även gärningsmannens och offrets anhöriga fick informationen i förväg.

– Vi har lagt jättemycket tid på familjerna. Det handlar om vår trovärdighet och det har vi vunnit jättemycket på. De har inte gått till medierna och varit missnöjda och vittnen och målsäganden har vetat att vi sköter utredningen på ett bra sätt.

När mordet var löst var det som att luften gick ur Malin Kannius och hennes kolleger på utredningsenheten. Alla var ganska utarbetade och det var först i februari i år som de kände att de hade kommit tillbaka till något som kan liknas vid ett normalläge. Tack vare att de är en tight grupp kunde kollegerna prata med varandra om det som hänt, behovet var stort.

Trots att mordet är löst har den obehagliga känslan som vilar över Lassalyckan inte riktigt lämnat lokalinvånarna. Men för samhället var det jätteviktigt att polisen lyckades gå i mål, menar Malin Kannius. Det bidrog till att Ulricehamnsborna vann sitt älskade friluftsområde tillbaka.

– I vintras kom det mycket snö som gjorde att folk tog sig ut till Lassalyckan igen för att åka skidor. Det var skönt att folk vågade det. På något sätt blev snötäcket läkande för oss allihop.