"När jag fick mens förlorade jag min frihet"

Felicia var en glad och aktiv flicka. Älskade att spela fotboll och klättra i träd i den svenska stad som familjen bodde i. Vara ute sent på kvällen. Allt det där försvann samma dag som hon fick mens. Hennes mamma blev alldeles vit i ansiktet och utbrast "detta var det värsta som kunde hända!"

– Jag fattade ingenting. Jag trodde jag hade blivit jättesjuk, vi hade aldrig pratat om att tjejer får mens. Den dagen förlorade jag nästan all min frihet. Och jag skämdes över att jag orsakat min familj så mycket skam, säger Felicia.

I takt med att kompisarna fick göra mer och mer i sina liv, fick Felicia göra mindre. Hon fick ångest varje gång hennes födelsedag närmade sig, för det skulle bara innebära ännu mindre utrymme. Hennes föräldrar är kristna invandrare från Mellanöstern och lever i en stark hederskultur. I samma ögonblick Felicia blev fertil ansåg familjen att de var tvungna att ändra hela regelsystemet kring dottern.

Plötsligt tvingades hon sluta med fotbollen, med att gå på disco och fick inte gå ut på kvällarna utan en övervakare – ett syskon eller någon annan släkting som höll koll och rapporterade till föräldrarna. Ibland kunde Felicia se hur någon stod bakom gardinen och spejade på henne när hon var ute på gården. Någon som kontrollerade vad hon gjorde, vem hon träffade och vad hon hade på sig.

Ingen i skolan protesterade när Felicias föräldrar förbjöd henne att vara med på idrottslektionerna, trots att de var obligatoriska.

Böckerna blev Felicias räddning och hon blev en påläst mönsterelev. Men familjen lät inte henne läsa vad som helst.

– Jag fick inte läsa Madicken, eftersom det kunde ge mig dåliga idéer.

All kontroll och den beskurna friheten påverkade Felicia, som började ta ut sin frustration i skolan. Mönstereleven blev utåtagerande och arg. Först gjorde skolan en orosanmälan till socialtjänsten. Innan Felicia till slut bröt med sin familj hade det hunnit göras 50 till. Skolan kallade Felicia och hennes föräldrar till det ena mötet efter det andra, utan att förstå att det var hennes förövare som de bjöd in. Möten ledde bara till att hon blev ännu mer bestraffad när de kom hem.

– Inte en enda gång hade de möte med bara mig, säger Felicia.

Socialtjänsten å sin sida tyckte att det var så bra att hon hade ett stort nätverk med många släktingar omkring sig. Då behövdes ju inte lika mycket insatser från samhällets sida. Felicia själv förbannade sitt stora nätverk, det var det som kontrollerade varje steg hon tog. Som delade upp övervakningen mellan sig och rapporterade till varandra. Även de släktingar som bodde utomlands var inblandade och Felicia kunde känna sig fjärrstyrd från människor i andra länder.

– Jag var ständigt övervakad. Att det fanns så många släktingar snarare ökade min hotbild. Jag hade ingen att prata med, jag visste inte ens att jag var utsatt för hedersvåld.

På dagarna satt hon i skolan och skrev långa uppsatser om mänskliga rättigheter, på kvällarna gick hon hem och utsattes för hot och våld. När hon försökte säga att det är förbjudet att slå barn, blev det bara värre. "Det där gäller bara svenskarna!", skrek hennes föräldrar.

– Ibland kom uniformerade poliser för att prata med mig. Problemet var att mina föräldrar alltid var med.

Felicia fick inte ens gå ner i källaren själv och pappan drog kablar genom alla rum så att ingen dörr skulle gå att stänga helt. Han började sova i vardagsrummet för att ha uppsikt över ytterdörren och kolla att hon inte gick ut på nätterna.

Felicia började leva dubbelliv och blev expert på att ljuga. En dag blev hon kär i en kille och gjorde allt för att smita ut och gå en stund med honom på stan.

Men någon såg henne. Det blev kaos hemma. Föräldrarna tog med henne till sjukhus och ljög om att hon blivit utsatt för en våldtäkt. I själva verket var det en förtäckt oskuldskontroll. Föräldrarna ville tvinga fram en gynekologisk undersökning.

– Det var mycket våld hemma. Jag har aldrig haft några sparpengar, varje krona gick till Alvedon.

Föräldrarna skype:ade med släktingar i sina hemländer och en av hennes morbröder lät hälsa att "jag kommer till Sverige och dödar den där killen". Nu var fler än 100 personer i Sverige och utomlands inblandade och vissa av dem bad om bilder på Felicia så de skulle veta vem de skulle leta efter.

Hela tiden fick Felicia höra att hon hade sänkt sitt värde och var smutsig som beblandat sig med killen hon var kär i. Hennes mamma och pappa pratade inte ens med henne på flera veckor och Felicia fick äta i ett annat rum. Ensam. Lillebror, som bara var nio år gammal, tvingades bli hennes övervakare och fick till och med order om att hålla fast henne om hon gick ut.

– Han var så liten, han visste inte ens vad han gjorde.

Mamman hade hört att brottsoffer kan få skadestånd, så hon slog Felicia och krävde att hon skulle ljuga för polisen att hon blivit misshandlad på stan. Allt för att få pengar.

Det började pratas om att Felicia skulle bli bortgift och hon presenterades för en mycket äldre man som pratade ett språk hon inte förstod. Ingen av hennes äldre syskon hade fått välja sina partners och Felicia ville inte gå samma öde till mötes. Hon kände sig hjälplös, slutade äta, och gick och lade sig 18.00 på kvällarna för att bara få komma bort.

– Jag ville inte vara vaken i den där familjen.

Av en slump googlade hon "vill inte gifta mig" och hittade en sajt som förklarade vad hedersförtryck är för något och att det finns kvinnojourer. Felicia beslöt sig för att fly men på väg till Arlanda blev hon rädd och ringde socialtjänsten för att få råd. Socialtjänsten kontaktade hennes föräldrar.

– Då tog jag tillbaka allt.

En dag hörde hon röster hemma i lägenheten. Det var polisen som kommit ännu en gång och inför hennes föräldrar frågade patrullen "kommer de gifta bort dig?" Felicia visste inte vad hon skulle svara så hon sade "vet inte". Patrullen gav henne en tid på stationen om två veckor och gick. När dörren gick igen slet mamman fram en kniv och jagade Felicia runt hela lägenheten.

– Jag sprang för mitt liv, ut, utan kläder och skor.

Felicia kom till ett skyddat boende men glömde att stänga av gps:en i sin mobil och blev hittad. Hon blev akut förflyttad till ett annat boende där hon stannade i två år tills hon med skyddade personuppgifter kunde skaffa en egen lägenhet. Nu har det gått ytterligare två år och Felicia lever på hemlig ort. Det lilla hon vet om sina föräldrar är att pappan, som är 20 år äldre än mamman, troligen mördade sin första fru. Han har bott i Sverige i 40 år men kan bara några fraser svenska.

– Han tycker att svenskarna ska lära sig hans språk.

När polisen i region Mitt i vintras ordnade utbildningsdagar för sina medarbetare om hedersvåld var Felicia en av de inbjudna föreläsarna. Hennes berättelse väckte mycket förstämning och tankar i publiken:

"Jag har jobbat inom skolan, jag är så arg! Jag vill anmäla din skola!"

En polis frågade om det hade hjälpt om företrädare för samhället hade kommit och pratat om hederskulturer i till exempel hennes skola.

– Absolut. Det hade sparat mig många förlorade år. Det var ren tur att jag kunde googla mig fram till att det finns hjälp att få. Jag tänker på alla de tjejer som lever i samma förtryck, som inte har en dator.

Läs även: Dödskyssen

Läs även: "Ha kulturen i bakhuvudet"